Flickan med glasfötter av Ali Shaw

Hos Bokbabbel läste jag om Flickan med glasfötter av Ali Shaw och blev ordentligt sugen på att läsa den. Den fanns dock inte i sortimentet hos den bokhandel jag jobbar i, så jag fick gå till en konkurrent (förlåt, min chef, om du läser detta). Det är emellertid inget jag ångrar, det var en riktigt bra bok.

Boken utspelar sig på en fiktviv ögrupp som heter S:t Hauda's land. Märkliga saker utspelar sig på dessa öar: ett underligt djur förvandlar allt det tittar på till vitt, det finns nötboskap med malvingar, stora som trollsländor och människor förvandlas till glas. Det är precis detta som håller på att hända med bokens ena huvudperson - Ida MacLaird. Boken skildra hennes kamp mot glaset och hennes kärlek till den andra huvudpersonen - Midas Crook - en enstöring och fotograf som kämpar för att inte bli lik sin döde far.

Precis som Bokbabbel vill jag dra paraleller till Haruki Murakami i Ali Shaws förmåga att beskriva övernaturliga saker utan att det känns krystat eller fånigt. Jag skulle också vilja jämföra boken med Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger i dess sätt att skildra en kärlek som kämpar mot det oundvikliga. Det här är en riktigt bra bok som man längtar tillbaka till varje gång man lagt den ifrån sig; en vacker saga i alla avseenden. Mitt råd till dig är: läs Flickan med glasfötter innan alla andra upptäcker hur bra den är och den blir hajpad (än så längen verkar det mest vara på vissa bokbloggar som den höjs till skyarna), jag ger den en femma.

En läsupplevelse utöver det vanliga

Igår kväll läste jag Jonathan Safran Foers nya roman Tree of Codes. Det var verkligen en läsupplevelse utöver det vanliga. Safran Foer har tagit sin favoritroman, The Streets of Crocodiles av Bruno Schultz och klippt bort ord på varje sida för att skapa en ny berättelse. Sidorna är alltså fulla av hål. Berättelsen som berättas är berättad på det viset att man måste läsa mellan raderna för att förstå vad det handlar om. Och detta kan man ju också göra i rent bokstavlig bemärkelse; i tomrummen ser man ord från andra sidor. Berättelsen är mycket vacker och kan nog läsas på flera sätt. Och eftersom boken går såpass snabbt att ta sig igenom, så är jag säker på att jag kommer läsa den fler gånger. Kanske rentav de närmsta veckorna.

Hjälp mig att knäcka koden

Jag fick Jonathan Safran Foers nya, Tree of Codes i julklapp. Men ärligt talat förstår jag inte hur man ska läsa den. Om någon har ett tips får ni gärna dela med er.

Jag tror att jag har hittat en ny favorit

För en tid sedan läste jag min första Torgny Lindgren. Det är inget jag ångrar, tvärtom. Nu har jag läst ytterligare en, det blev Norrlands akvavit.

En gammal föredetta väckelsepredikant vid namn Olof Helmersson reser tillbaka till det inre av Västerbotten efter en 45-årig frånvaro för att avfrälsa de han frälste 45 år tidigare. Han har helt ernkelt kommit på att Gud inte finns. Problemet är bara att alla frälsta redan har sekulariserat sig själva, alla utom två. Och när det kommer till denna lilla rest av församlingen finns det andra hinder i vägen för att Olof Helmersson ska kunna uträtta sitt ärende.

Dialogerna, människoporträtten och stämningen är alldeles underbara i denna lilla bok (den mäter bara 222 sidor), det enda som inte får mig att sätta en femma i betyg är att jag hade önskat lite mer handling och lite mindre religiöst dravel. Jag kommer emellertid fortsätta att läsa Lindgren, jag tror att jag har hittat en ny favorit.

Darling river rann över mitt huvud

Häromdagen började jag läsa Sara Stridsbergs Darling river. De första femtio sidorna hade jag svårt att avgöra om jag tyckte att boken var lovande eller bara märklig. Efter några sidor till bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte fattade något. Jag läste en liten bit till för att se om jag skulle börja haja något, men icke. Jag gav upp. Det här var inte min typ av bok. Nope.

Hoppla, jag har blivit awardad!

Jodå. Så här i juletider skördar nog folk mest granar. Men jag skördar lagrar. Jag har blivit awardad igen (okej, jag vet att awardad kanske inte är ett riktigt ord)! Den här gången handlar det om Beatiful Blogger Award och det är Joanna på bloggen och dagarna går... som har förärat mig denna utmärkelse. Jag tackar ödmjukast och lyfter lite snyggt på hatten, Joanna. Reglerna stipulerar att den så får priset gör två saker: berätta sju saker om sig själv och skicka priset vidare till sju andra bloggare.

Håll i hatten, för här kommer sju oumbärliga fakta om mig:

1. Jag kan binda in böcker. Eller har kunnat. Jag gick en kvällskurs en gång och band in några volymer, men jag har väl i sanningens namn glömt en del.
2. Jag har en gång spelat gitarr (och tappat noterna på golvet mitt i en låt) i direktsänd radio
3. Jag har sprungit en mil på 37 och en halv minut en gång för ett och halvt år sedan (skryt, jag vet)
4. Jag är svag för katastroffilmer (The Day after Tomorrow är den bästa)
5. Jag älskar jazz
6. Jag tycker att julens två viktigaste ingredienser är portsvinscheddar och Frank Sinatras julskiva
7. Jag älskar att bada bastu

Och nu: sju andra bloggar som jag tycker ska ha den här utmärkelsen (jag väljer att inte motivera, utan låter bloggarna tala för sig själva):

1. Illussionernas blogg
2. Hannah och hennes blogg
3. Kafka på Jobbet
4. Holly Hock
5. owlit
6. Stringhyllan
7. Daniels photoblog

Där har ni sju bloggar som ni definitvt ska lägga till i er bloggläsare.

Bokrecension: Maria & José av Erlend Loe (text) och Kim Hiorthoy (bild)

José bor i Marias öra. José älskar Maria. Problemet är bara att Maria inte vet att José existerar. Han ser till att hon mår bra. Han rakar håret på hennes ben, han jagar och sätter ett skott i pannan på alla bakterier och virus som vill göra henne sjuk och varje kväll spelar han cello för henne. En dag blir Maria gravid och detta förändrar tillvaron både för Maria och José.

Det här är en underbar liten bok (den tog ungefär 15 minuter att läsa). Det är en Erlend Loe i toppform vi möter. Bilderna av Kim Hiorthoy är också väldigt fina.

Gillar man Loes andra böcker ska man definitivt ägna en kvart/tjugo minuter åt att läsa Maria & José. Den får en femma av mig.

Bokrecension: Let the Great World Spin av Colum McCann

Några av de bästa läsupplevelserna jag har haft har jag fått när jag bara har ramlat över en bok jag aldrig har hört talas om tidigare. Då blir min läsning helt opåverkad av förutfattade meningar och förväntningar. Let the Great World Spin av Colum McCann hittade jag bland de engelska pocketböcker vi rear ut i den bokhandel jag jobbar i.

Vi får följa ett antal människor i New York vars liv knyts samman på olika vis. Som en röd tråd genom de olika berättelserna finns fransmannen Philippe Petits promenad på lina mellan de två tornen i World Trade Center i augusti 1974. Det är dock ingen novellsamling det handlar om; berättelserna hänger ihop och i flera fall får vi följa samma händelseförlopp ur flera olika perspektiv.

Det här var en riktigt bra bok och jag kan rekommendera alla som gillade New York-romantiken i böcker som Jonathan Safran Foers Extremt högt otroligt nära, Joseph O'Neills Netherland eller Siri Hustvedts Vad jag älskade att abslolut läsa Let the Great World Spin. Den får en fyra av mig.

Bokrecension: No och jag av Delphine de Vigan

Jag lovade i ett tidigare inlägg att leverera en recension av Delphine de Vigans No och jag och jag är inte den som sviker ett löfte, nejnejnej. Således:

No och jag handlar om en trettonårig överintelligent flicka i Paris som ska hålla ett föredrag om hemlöshet. För att få stoff till detta föredrag söker hon upp en hemlös tjej - No - och intervjuar denna. Naturligtvis skapas ett band mellan de två tjejerna och naturligvis frågar huvudpersonen - Lou (lite förvirrande med No och Lou, jag vet) - sina päron om No (alltså den hemlösa) kan få flytta in hos dem för en tid. Jag ska inte spoila mer av handlingen, men jag kan säga så här: vad tror du kommer hända, hur tror du att boken kommer att sluta? Just precis det händer och exakt så slutar boken. Det är alltså min kanske största invänding mot No och jag; handlingen är förutsägbar. Vidare så är huvudpersonen inte särskilt trovärdig. Varför ska hon t.ex. vara överintelligent och tretton år? Jag hade köpt det mer om hon helt enkelt hade varit typ sjutton (dvs lika gammal som hennes "pojkvän" och i princip lika gammal som No).

I någon mån har väl boken sina poänger. Jag kan bara inte komma ihåg vilka just nu. Jag vet att det här låter som en solklar tvåa eller rent av etta, men faktum är att jag, precis när jag hade läst klart boken för två veckor sedan, gav den en trea i min läsdagbok och jag har bestämt mig för att låta det första intycket få bestämma min beytgssätning. Annars är risken stor att jag drar ner mitt omdöme av en annars okej bok bara för att det är kul att såga. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte tycker det jag skrev om boken ovan (jag tyckte det även direkt efter läsningen), men jag verkar ha glömt bort de förmildrande sidorna.

Nåväl. Vi diskuterade boken ifråga i den bokcirkel jag är med i och de flesta tyckte väl ungefär som jag: att boken visserligen var trevlig och lättläst, men också förutsägbar och lite tradig.

De tre mest lönsamma boklådorna

Jag läste en intressant artikel på Svensk Bokhandels hemsida. Den handlade om lönsamhet i boklådor. De största kostnaderna är ju de för personalen, så ju mer en butik kan dra ner på dessa, desto bättre lönsamhet (ja, kanske inte rikigt så enkelt). I artikeln finns en topp-tre-lista över de mest lönsamma boklådorna i Sverige under 2010. Butikerna ligger (i nämnd ordning, 1-3) i Halmstad, Farsta och Mora. Jag undra om detta säger något om befolkningen på dessa orter, eller bara om butikernas effektivitet. Är det så att folk i Halmstad, Farsta och Mora är lite mer belästa än riksstnittet (eller är de bara bättre på att köpa hyllvärmare)?

Lustläsare eller planeringsfreak?

Jag noterar att många fellow bokbloggare uttrycker sig i termer av att planera sin julläsning. Det skulle aldrig funka för mig. Jag är alltför mycket av en lustläsare. Jag vet aldrig vad jag ska kännna för att läsa efter den bok jag håller på med. Ofta har jag en idé om vad jag ska ta mig an härnäst, men det slutar ofta med att det blir något helt annat.

Hur funkar du? Är du en spontan lustläsare eller en mer planerad som kan göra listar på vad du ska läsa (och sedan hålla dig till dem)?

Vilken dag som helst...

...kommer jag skriva ett intressant inlägg här. Jag har snart jobbat 12 dagar i sträck och helt enkelt inte hunnit skriva något. Om inte annat så skulle jag ju kunna lämna en rapport från lördagens bokcirkel eller dra några anekdoter från bokhandeln. Som sagt, vilken dag som helst nu....

Vådan av att läsa långsamt

Jag är ingen direkt snabbläsare, det har jag aldrig varit. Jag läser mycket och ofta, men inte särskilt snabbt. Min flickvän kan läga sig på soffan och i princip sträckläsa en bok, det funkar inte för mig. Ibland kan det vara frustrerande. Den bok jag just nu håller på med nu är på engelska, inte särskilt svår engelska, men det räcker för att dra ner lästempot lite grand. Texten är rätt tät också. Sammantaget gör det att jag knappt tycker mig komma någon vart. På bussresan till jobbet brukar jag i vanliga fall hina läsa c:a 10 sidor, idag han jag 4, trots att jag läste hela tiden. Är man så rastlös som jag är och hela tiden har en massa andra böcker som står på tur för att läsas är det här långsamma tempot enormt frustrerande och det har ibland lett till att jag slutat läsa en bok, trots att jag gillat den i övrigt.

Adlibris köpförslag - ett mysterium

När man köper böcker på nätboklådor får man ju alltid förslag på vad man skulle gilla enligt principen: andra som har köpt den här boken har också köpte de här. Det är en ganska bra grej tycker jag och slående ofta stämmer dessa förslag väldigt bra överens med min egen smak. Men ibland blir det konstigt (dock kanske inget direkt mysterium som inläggets rubrik låter antyda, det skrev jag mest för att jag tänkte att det skulle locka läsare).

Jag håller just på att läsa Let the Great World Spin av Colum McCann och jag klickade fram den på Adlibris för att kunna ladda ner en bild. Till höger i skärmbilden syns fem köpförslag. Det första är rimligt, Freedom av Jonathan Franzen, en bok jag redan har hemma i hyllan. Förslag nummer två till fyra är alla tre delarna av Stieg Larssons Millenniumtrilogi. De är visserligen böcker jag har läst, men de känns ändå inte riktigt i samma still som McCanns bok. Hade det varit en av titlarna i trilogin kunde man ju ha hänvisat till slumpen, men allihop! Det fjärde alternativet är en bok som heter Övervakning och straff: fängelsets födelse av Michel Foucault. Här någonstans börjar jag undra vad det är för bok jag gett mig in på. Hade det varit så, att Adlibris förslag baserades på vad de senaste köparna av Let the Great World Spin hade köpt hade det varit en sak, men jag antar att urvalet baseras på vad som har varit vanligast bland tidigare köpare. Det hela är ganska märkligt.

Ännu ett överintelligent franskt barn från Sekwa

Jag har precis avslutat läsningen av ännu en fransk, tokprisad roman utgiven på förlaget Sekwa med en överintelligent flicka i huvudrollen. Den här gången handlade det om No och jag av Delphine de Vigan. Jag kan inte säga att jag är imponerad, dock är jag inte lika skeptisk som förra gången. Jag fattar inte rikigt grejen den här gången heller. Mer kommer jag dock inte att skriva nu; boken är till den bokcirkel jag är med i och vi ska diskutera den på lördag om en vecka, så jag väntar med att recensera till efter det.

Tematrio - julklappsönskningar

Lyrans tematrio den här veckan handlar om julklappsönskningar. Så tomten, hear me out:

1. Jonathan Safran Foers nya bok Tree of Codes.
2. Jonathan Safran Foers nya bok Tree of Codes.
3. Jonathan Safran F... okej jag ska komma på något mer. Hmm.....tja...fred på jorden kanske.

Jag har förlorat min e-boksoskuld

Först var det här tänkt som en recension i två delar - dels av boken jag läste (Bram Stokers Dracula) och dels av e-boken som som sådan. Nu läste jag inte klart boken i fråga, varför det här bara blir en recension av e-boken i sig.

Jag tycker att det är en väldigt spännande utveckling vi har framför oss. I USA står e-böckerna för 6-7% av den samlade bokförsäljningen idag. Det stora landet i väst ligger några år före på den här fronten, så det finns ingen anledningen att tro att utvecklingen kommer gå åt samma håll i Sverige. I synnerhet inte när vi är ett av de länder i världen som har flest mobiltelefon- och internetanvändare per capita.

Innan jag skriver vad jag tyckte vill jag nämna att jag läste på min smartphone (för den teknikintresserade: en HTC Desire med e-boksappen Aldiko), inte på en riktig läsplatta eller tablet (surfplattor kallas ju de senare också, men jag tycker det är en lite missvisande term; det är ju inte bara surfa man kan göra på den). Appen jag använde fungerade bra och den hade en smart funktion där man enkelt kunde anpassa skärmens ljusstyrka; man vill ju i regel inte ha samma ljusstyrka när man läser längre texter som när man surfar. Bladvändningen fungerade också bra.

Jag kom dock aldrig riktigt in i läsandet, den rastlöshet som brukar prägla mitt mobiltelefonanvändande (ni vet, man kollar mailen, Facebook och lite bloggar samtidigt som man lyssnar på Spotify och väntar på bussen) smittade av sig på mitt läsande. Läsningen blev därför något snuttifierad. Och jag saknade den fysiska boken. Att kunna titta på omslaget, känna papprets lukt, att kunna ha koll på hur långt i boken man har läst genom att se hur tjock sidbunt som befinner sig på var sida av bokmärket, allt detta är grejer som jag upskattar hos en pappersbok.

Jag har svårt att säga om det berodde på e-boksformatet, på det faktum att jag läste på en smartphone, på den bok jag läste eller helt enkelt på att jag är ovan, men jag är inte övertygad om att e-boken är något för mig. Jag kommer dock att ge den fler chanser, med eller flera av ovanstående premisser altenerade.


Det här inlägget har också publicerats på Bokmässan Community.

Nytt av Safran Foer

Jonathan Safran foer har släppt en ny roman! Jag säger det igen: Jonathan Safran Foer har släppt en ny roman! Om det inte gick in får ni läsa föregående mening några gånger till. Som jag har längtat. Att jag har längtat! Det här är tveklöst årets bokhändelse. Boken heter Tree of Codes och verkar var en typografisk bearbetning av boken The Streets of Crocodiles av Bruno Schultz - Safran Foers favoribok. Den gode Jonathan har satt sig och klippt och klistrat i Schultz bok för att skapa sig en egen bok. Resultatet verka iaf rent typografiskt vara intressant. Jultomten: you know what to do! Det bästa sättet att köpa den (om man inte vill vänta upp till en månad innan leverans) verkar vara via förlagets hemsida.

Bokrecension: Kattöga av Margaret Atwood

Folk har ju snackat om Margaret Atwood och jag jag tänkte att jag borde väl ta och läsa något av henne. Sagt och gjort, det blev Kattöga. Boken handlar om den (typ) femtioåriga konstnären Elaine Risley som reser tillbaka till den stad hon växt upp, studerat och skaffat familj i (Toronto), men sedan flytt efter ett krackelerat förhållande, för en retrospektiv utställning. Väl i Toronto börjar hon rekapitulera sitt liv och nyckeln till hur detta utvecklat sig finns i hennes barndoms plågoande och sedermera bästa vän Cordelia.

Kattöga är en obarmhärtig skildring av hur hur den mänskliga ondskan kan gestalta sig i form av ett nioårigt barn och hur detta präglar den som utsätts för denna ondska. Jag mådde nästan lite dåligt av vissa delar av denna bok och huvudpersonen kommer aldrig helt till rätta med sina problem i uppväxten och hon försonas egentligen aldrig med sin plågoande, trots att de senare kommer att bli nära vänner. Hon förtränger helt enkelt sina upplevelser för att kunna fortsätta leva.

Boken är dock inte helt igenom mörk, den har sina ljuspunkter. Men mörk eller inte, så gillade jag den. Det blir en fyra.

Bokrecension: Det bästa ur Nordisk familjebok

Visst har det hänt att man har varit hemma hos någon som har haft en gammal upplaga av Nordisk familjebok i hyllan. Man har suttit och slagit på olika ord och gjort sig lustig över förklaringarna. Och visst är det kul! Förlaget Ruin har samlat några av de roligaste artiklarna ur den sk Uggleupplagan av Nordisk familjebok i Det bästa ur Nordisk familjebok. En bokidé lika enkel som genial.

Vi kan läsa om att klimakteriet är "den övergångstid i kvinnans lif, då [...] hon öfvergår till gumma". Vi får lära oss skillnaden mellan enkelt och dubbelt hor och veta att "Hast du mir gesehen?" är "en i Sverige gängse tysk fras med den ungefärliga betydelsen: det var allt en oväntad tilldragelse". Under uppslagsordet "Serber" kan man läsa att "äfven kroaterna äro egentligen serber".

Det här är på hela taget en väldig rolig bok och en perfekt gå-bort-present.

Bokrecension: Minnen av Torgny Lindgren

Det här var min första Lindgren. Av någon anledningen hade jag tidigare för mig att jag hade läst något av den gode Torgny, men icke. Minnen är den första. Jag skriver första för jag är ganska säker på att det blir fler. Jag gillade den.

Handlingen är inte mycket att redogöra för. Lindgren har skrivit ner brottstycken av sitt och sin släkts liv. Jag gillar särskilt de delar som behandlar hans morfar. Boken både inleds och avslutas med författarens samtal med förläggare. I början är det olika förläggare som försöker övertala honom att skriva ner sina minnen, en idé Lindgren motsätter sig - han menar att han ingenting minns.

Det jag gillar mest med boken är dialogerna, de är alldeles lysande. Lindgren har ett både ironiskt och gammaldags språk och dialogerna har ibland något absurt över sig.

Som sagt, jag kommer med all säkerhet att läsa mer av Lindgren (ge mig gärna tips). Minnen får en fyra.

Språkbarriärer för de aderton

Jag läste ett intressant inlägg på Peter Englunds blogg. Det handlade om svårigheterna för Svenska Akademien att verkligen kunna läsa och bedöma författare som skriver på andra språk än de stora europeiska. De är ju helt hänvisade till översättningar. Många är vi väl som kan vittna om problematiken med översättningar. Flera gånger har jag störts i min läsning av en bra bok pga en bristfällig översättning. Som om inte problematiken med översättningsförvanskningen vore nog finns ju också risken att Akademien helt missar författarskap som inte är översatta till något stort språk.

Jag antar att de aderton är väl medvetna om denna problematik. Och vad skulle lösningen vara, att ledamöterna ska tvingas kunna läsa hundratals språk?

Detta inlägg finns också publicerat på Bokmässan community.

May the Force of Typography be with you

Harold Pinter med korinter

Snart är det advent och då passar väl den här bilden bra.

Bilden kommer från den fantastiska bloggen Lou Reed i tweed.

Inte bokhandelshumor kanske, men ändå

När jag hade fått reda på att jag skulle börja jobba i bokhandel tidigare i höst utlovade jag inlägg innehållande bokhandelshumor här på bloggen. Jag har inte serverat så mycket av den varan än och kommer inte göra det i detta inlägg heller. Det här kanske snarare hamnar under etiketten bokhandelstråk.

Härom dagen kom det in en man mellan 50 och 60 som ville köpa ett ettårskort, ja ett grattiskort till en ettåring alltså. Vi har en serie kort med siffror tryckta på tillsammans med lite djur och diverse roliga ornament. Korten finns från ett till tio år. På det kortet som har en etta var bakgrundsfärgen lite lila-rosa. Mannen som skulle ha kortet undrade om vi inte hade några kort för pojkar. Jag svarade att det där kortet funkar för alla ettåringar. Han stod på sig och sa smått irriterat att man ju inte kan köpa ett rosa kort till en pojke, han måste ha ett pojkkort! Jag blev nästan mållös. Jag kunde ju inte vara otrevlig, men jag hade god lust att trycka ner några kort i halsen på honom och sparka ut honom på gatan. Det hela slutade med att jag hjälpte honom att hitta några andra kort. Blå kort den här gången.

Sånt här gör mig så beklämd. Har vi inte kommit längre än så här 2010? Är vi verkligen kvar på kvinnor-är-från-venus-män-är-från-mars-stadiet. Tydligen. Suck...

Och igen

Ja, det här är ju i princip samma inlägg som det förra. Men jag måste ju också tacka Vixxtoria för hennes vänlighet att ge mig ett körsbär; tack Vixxtoria för vänligheten att ge mig ett körsbär. Och för att du gav mig ett tillfälle att få använda semikolon, mitt favoritskiljetecken. Snart får jag nog storhetsvansinne och gör en google (dvs försöker ta över världen).

Det regnar körsbär

Jag skrev härförleden att jag hade fått en award. Nu vill det sig inte sämre än att jag har fått samma utmärkelse av två bloggare till. Det är nästan så att jag rodnar. Tack, tack, hemskt mycket tack till Sandra och Åsa.

Eftersom jag redan har gjort det en gång tänker jag inte skicka vidare utmärkelsen, heller inte räkna upp tre favvoförfattare. Jag hänvisar helt enkelt till mitt förra inlägg på temat.

Apple, schmapple - jag blir så trött...

Jag fattar inte rikigt grejen med Apples produkter. Ok, de är snygga och förertaget är bra på att vänta in en ny teknik lagom länge innan de släpper sin produkt. Tillräckligt länge för att de inte ska drabbas av allt för mycket barnsjukdomar, men tillräckligt kort för att ingen annan ska hunnit sno till sig marknaden.

Men jag blir så trött på att folk verkar tror att mp3-spelare och iPod är synonymer och att iPhone och smartphone är synonymer. Folk verkar köpa en ny Appleprodukt så snart den släpps utan att tänka först. Jag har en smartphone av ett helt annat märke och jag har än så längre inga indicier som pekar på att iPhone 4 skulle vara en bättre lur, tvärtom. (Jag ska inte gå in på skillnaderna och argumentera för det ena eller andra märket).

Anledningen till att jag anser att detta inlägg platsar här på min bokblogg är att jag nyss läste en artikel på Svensk Bokhandels hemsida som handlar om släppet av iPad i Sverige i vinter. Nu verkar det som att bokbranchen anser att e-bokens genombrott i Sverige kommer komma nu när vi äntligen kan köpa iPads. Precis som om det inte har funnits läsplattor tidigare. Ja, jag vet, iPad är så mycket mer än en läsplatta, men den är inte den första produkten av den typen heller.

Ibland får jag känslan av att de som bevakar teknikutvecklingen på den här fronten bara har ögon för Apples produkter. Jag välkomnar verkligen e-bokens genombrott, tro inget annat, men varför ska jag tvingas vänta tills Apple behagar släppa sin nya pryl innan förlagen ger ut e-böcker?

Boken som vara

Jag läste ett väldigt intressant inlägg på SvB-bloggen häromdagen. Det handlade om boken som vara, som en produkt som ska paketeras väl för att sälja. Jag är lite kluven till det här. Jag hävdar verkligen att boken är så mycket mer än en pryl, det går aldrig att mäta en boks värde i kvalitén på dess papper, i den konstnärliga höjden på dess grafiska gestaltning, i uppfinninsgrikedomen gällande dess fysiska form. Boken är först och främst det som texten förmedlar.

Men samtidigt är det just ovanstående aspekter som jag attraheras av (förutom bokens innehåll förstås). Jag kan rata en potentiellt grym bok för att den har ett fult omslag eller därför att den är i kartonage. Jag kan lägga ner massa pengar på böcker med snygga typsnitt och läskande omslag även om jag kanske egentligen inte tror att jag kommer att gilla boken.

Jag tror att jag talar för fler (i synnerhet bokbloggare) än mig själv när jag hävdar att mycket av boknörderiet handlar just om boken som artefakt och därmed som vara. Och ändå värjer vi oss mot att se på böckerna som produkter som ska säljas.

Jag tror att jag kommer få anledning att återkomma till detta ämne när jag ska recensera den e-bok som jag just nu läser. E-boken är ju ett exempel på när boken artefaktaspekt har minskat till ett minimum.

(Detta inägg har också publicerats på Bok- och biblioteksmässans nätcommunity)

Jag har fått ett pris!

Nä, dra mig baklänges! Som Sanna Johansson skulle ha sagt. Jag har fått en utmärkelse, blivit utmärkt. Vilket ju förstås är utmärkt. Den skyldige är Frida på bloggen Påhittade nöjen - Böcker, tv, film. Utmärkelsen i fråga heter Cherry on top award och verkar var något liknande den Beautiful blogger award som skickades runt i bloggosfären för en tid sedan. En får tacke, Frida, utmärkelsen och din motivering värmde och gav mig mer energi att skriva än mer rafflande inlägg här på bloggen.

Reglerna stipulerar att man ska berätta om tre favoritförfattare, så håll i hatten, här kommer en bunt:

• Selma Lagerlöf. I can't say it enough. Hon var fantastisk. Läs Gösta Berlings saga och du behöver inte läsa något mer i ditt liv (förutom de två andra böcker jag tipsar om i det följande)


• Jonathan Safran Foer. Nu har karln visserligen bara skrivit två romaner. Men vilka romaner sen! Ojojoj... Bäst är nog ändå Extremt högt och otroligt nära.


• Paul Auster hör också till favoriterna. Han lyckas skriva om väsentligheter med ett kristallklart och enkelt språk. Han har skrivit så många bra böcker, men här väljer jag att tipsa om hans senast till svenska översatta bok, Osynlig.

Vidare säger reglerna att man ska skicka vidare denna ärofyllda utmärkelse till fem andra bloggare:

• Illusionernas blogg - Kul och smart blogg som jag har följt hyfsat länge nu. Jag vill också tipsa om hans sidoprojekt, den något märkliga bloggen Bro socken


• Hannah och hennes blogg - Hannah har inte haft någon jättehög inläggsfrekvens den senaste tiden, men när hon skriver är det alltid intressant att läsa och vi har ganska lika boksmak.


• Kafka på jobbet - Roligt, välskrivet och smart. En riktig kvalitétsblogg.


• owlit - En annorlunda blogg som har riktat in sig främst på att tipsa om olika event, snygga hyllor och diverse annat bokrelaterat på nätet. Jag vill särkilt rekommendera deras varje vecka återkommande innlägg Bokveckan.


• Holly Hock - Ännu en klart läsvärd blogg som jag läser ofta. Therese som driver den har också väldigt bra litterär smak tycker jag.

Så där. Då var det gjort. Tack igen, Frida.

Ni som har mottagit awarden har nu 4 små uppgifter.

1. Tacka den du har mottagit prisen ifrån.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Mitt litterära smultronställe

När någon ber mig om lästips händer det inte sällan att jag nämner en av mina favoritböcker - A fraction of the whole av Australiensaren Steve Toltz (En bråkdel av det hela på svenska). Ja ni kanske fattar varifrån jag fått namnet till den här bloggen. Jag fullkomligt älskade den här boken när jag läste den för snart två år sedan. Jag hittade den tack vare det snygga omslaget (Penguin, såklart), innan jag ramlade över den i personalen-rekommenderar-hyllan på Akademibokhandeln City i Stockholm hade jag aldrig hört talas om Steve Tolz. Det tråkiga är att jag knappt har gjort det efteråt heller. När boken kom på svenska tog den sig inte upp på några försäljningslistor och jag tror inte den någonsin släpptes i pocket. Det gör mig beklämd. En så bra bok och nästan ingen (i alla fall inte i Sverige) verkar läsa den. Samtidigt känns det fint på något sätt, jag har min egen lilla älskling, mitt eget litterära smultronställe som andra inte har hittat till.

Har du också läst A fraction of the whole? Låt mig veta att du finns, men såga den inte, don't kill my darling! Har du inte läst den? Gör det! Omedelbart. Eller, förresten, kanske vilj jag fortsätta att ha mitt smultronställe för mig själv...

Eller har du eget sådant där litterärt smultronställe, en bok som andra inte har hittat?

Bokrecension: Google-koden av Andreas Ekström

Jag har länge varit hyfsat googlifierad. Jag har Gmail, använder dagligen Google docs, Google calendar, Google reader och ofta Google maps, Goole earth, Youtube (Google-ägt) m.m. Den här bloggen ligger på Blogger som ägs av Google och hemma på datorn kör jag Google Chrome som webbläsare. För några veckor sedan köpte jag en smart-phone, en Android-telefon. Android är utvecklat och ägs av, gissa - ja just det - Google. Jag kände helt enkelt att tiden var inne att jag lärde mig lite mer om detta företag i vars händer jag lägger min vardag. Ett bra sätt att göra detta, tänkte jag, är att läsa Andreas Ekströms Google-koden.

Det är en intressant bok Ekström har skrivit. Han verkar var lika googlifierad som jag, men förhåller sig ändå sakligt till nätjätten. Det är inte annat än att jag får mig en tankeställare. Jag bloggade härförleden om hur jag kände ett obehag växa fram under läsningens gång. Obehaget grundar sig inte så mycket i en rädsla för att all den information om mig och andra som google förfogar över ska hamna i orätta händer (jag tror nog att Google har tillräckligt bra säkerhetsrutiner), än en svag oro över vad som skulle hända om det visar sig att Goolge själva inte är så goda som de hela tiden hävdar (deras slogan är Don't be evil). Samtidigt vill man ju inte gå och bli konspirationsteoretiskt lagd. Jag kommer med all säkerhet att fortsäta att servera mig själv på silverfat för Google.

Google-koden har som jag ser det två svagheter. Den ena är att Ekström kanske inte är tillräckligt kritisk. Han ägnar ganska mycket plats åt att berätta om hur fina välgörenhetsprojket de bekostar samt annat gott de ägnar sig åt. Det må vara sant, men det som behövs är knappast att Google får ännu mer goodwill och cred. Jag tror att de flesta Google-användare (dvs i princip alla som någon gång använt Internet) skulle behöva sätta på sig ett par kritiska glasögon i förhållande till nätjätten, och där kanske Ekström kunde ha varit lite mer behjälplig. Den andra svagheten hos boken ligger kanske mer hos mig. Jag tappar intresset efter ett tag. Det blir för mycklet upprepningar av hur stora, potentiellt farliga, men goda Google är. Boken hade kanske kunnat kortas ned lite grand (den är visserligen rätt kort som det är).

Sammantaget tycker jag ändå att Google-koden intressant, bra och läsvärd. Den får en trea i betyg.

Bokrecension: Vad dagen är natten skyldig av Yasmina Khadra

Jag läste ut den här boken för kanske två veckor sedan, men vi skulle diskutera den i den bokcirkel jag är med i, varför jag väntade med att recensera den till efter vi hade haft vår träff. Denna träff var igår, så här kommer en liten recension.

Vad dagen är natten skyldig av Yasmina Khadra ustpelar sig i Algeriet under några decennier av 1900-talet. Fonden är Algeriets i många avseenden våldsamma 1900-talshistoria. Landet var ju en fransk koloni och började under 1950-talet att föröska slå sig fritt. Man uppnådde självständighet 1962. Bokens huvudperson är Younes, eller Jonas som hans franska vänner kallar honom. Han är arab och kommer som pojke med sin familj till staden Oran från landsbygden. Livet utvecklar sig inte rikigt som Younes föräldrar hade hoppats att han tvingas flytta till sin välbeställda farbor. Farbordern är gift med en fransyska och driver ett apotek. Younes bryter så småningom helt med sin riktiga familj och blir mer eller mindre assimilerad i det koloniala samhällsskiktet. En dag dyker en vacker flicka upp i Younes och hans vänners värld och ställer allt på ända. Younes blir kär i henne och hon i honom, men av skäl som förklaras i boken kan det inte bli de två. Jag tänker inte gå in mer på handlingen, med risk för att spoila för den som vill läsa boken.

Boken är på ett sätt en vacker skildring av en ung mans rotlöshet. Younes rycks ur sin egentliga miljö som barn och hamnar i en ny, men han finner sig aldrig till rätta helt. Längre fram i boken blir denna kluvenhet tydligare och han söker sig tillbaka till sina rötter.

Men samtidigt har boken stora problem. Som jag ser det har författaren tre möjliga vägar att gå en bit in i boken. Han kan välja att skriva en berättelse om en ung mans rotlöshet och sökande efter sina rötter. Han kan skriva en skildring av Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med utgångspunkt i Younes och hans vänners öden. Slutligen kan han skriva en kärleksbok. Problemet är att han gör ansaster till alla tre alternativen, men ror inte i land något. Han går som katten kring het gröt kring dessa tre teman, men berättelsen tar aldrig fart. När jag läser blir jag frustrerad både på den i mitt tycke oförlösta händelseutvecklingen och på huvudpersonens oförmåga att ta några beslut och att agera.


Nu låter det som att jag inte gillade boken alls, men den hade sina kvalitéer. Jag ger den en trea. Jag vill också rekommendera boken, de andra i min bokcirkel tyckte mycket bättre om den, så det kanske också du gör.

Slutligen några ord om författaren. Jag benämner honom som en han, men vän av ordning kanske anmärker att Yasmina väl är ett kvinnonamn! Det stämmer. Författaren heter egentligen Mohammed Moulessehoul och han skrev från början romaner under eget namn. Men i sluttet av 1980-talet började hans arbetsgivare, den algeriska armén, att kräva att få granska och censurera allt han skrev. Då började han i stället att skriva under sin hustrus, Yasmina Khadras, namn. Något han fortsatte med sedan han tagit avsked från armén och flyttat till Frankrike.

Ole Lund Kirkegaard

När jag var liten älskade jag böckerna av Ole Lund Kirkegaard, i synnerhet Gummitarzan. Komikern och författaren Kalle Lind har på sin blogg En man med ett skägg skrivit ett intressant inlägg om denne danske författare. Det tycker jag att du ska läsa.

5000 besök!

Igår gjordes det femtusende besöket på min blogg. Eller egentligen: det femtusende sedan jag började mäta med Google analytics den 9:e mars i år. Det första inlägget här på bloggen skrevs redan 17:e februari, så den verkliga siffran är väl lite högre än 5000.

Tack alla för era besök! Hoppas att ni återkommer.

Han lever min dröm

Ojojoj, vad jag blir avundsjuk. Och peppad. Det här är min dröm! Nu måste jag bara hitta en bra småstad att öppna eget i. (Tack Hermia för tipset.)

Ich bin ein bokbloggsambassadör

Ni kanske har läst lite här och var i bloggosfären om detta med att Bokmässan har valt ut ett antal bokbloggsambassadörer till sin onlinecommunity inför bokmässan 2011. Jag är en av dem. Nästa års tema på mässan är tyskspråkig littertur och jag har noterat att flera av de andra ambassadörerna (t.ex. Böcker, böcker, böcker och Lyrans noblesser) har börjat lista tyskspråkig litteratur som de har läst, ska läsa eller borde läsa.

Vad har jag för relation till tyskspråkig litteratur? Igen speciell egentligen. Jag har väl läst en del, men ingen av mina favoritförfattare skriver på detta språk. Men jag kan ju alltid räkna upp några titlar som jag har läst och gillat de senaste året:

Buddenbrooks av Thomas Mann
Den falska vikten av Joseph Roth

Ja, det blev inte fler. Och faktum är att även om jag går ytterligare trvåtre år tillbaka i tiden, så blir det inte så många fler. Jag läser helt enkelt inte så mycket från det tyska språkområdet.

Jag gillar inte att sätta upp mål och utmaningar för min läsning, för det är jag alltför mycket av en lustläsare. Jag kommer därför inte att lova att jag ska bli bättre på att läsa tyskspråkg litteratur. Mitt bloggande på bokmässans community kommer mestadels att handla om annat än tyskspråkig litteratur. Den senare lämnar jag åt andra att blogga om.

Bokrecension: Igelkottens elegans av Muriel Barbery

Jag har precis avslutat läsningen av Igelkottens elegans av Muriel Barbery och jag är inte imponerad. Jag fattar inte riktigt grejen, den har ju hajpats så mycket och toppar många säljlistor. Fast samtidigt fattar jag nog ändå varför folk gillar den.

Jag kan föreställa mig hur det gick till när Muriel Barbery skulle koka ihop plotten till Igelkottens elegans. Hon gned sina geniknölar för att komma på vilka ingredienser som behövs för att få till en succéroman.

Boken måste utspela sig i Paris. I princip kan man ta vilken skit som helst och stoppa in i en fransk kontext, allrahelst i Paris, så går det hem. Släng in några franska excentriker i rollistan.

Paulo Coelho säljer ju som smör. Om jag slänger in en massa kvasifilosofiska lättköpta livsvisdomar så ska nog folk köpa.

Så där, nu borde jag vara hemma, tänker Barbery. Nu kan jag bara vänta på att kulorna ska rulla in. Och visst funkade det. Boken har sålt som smör.

Bokens huvudpersoner är två: den femtiofyraåriga portvakterskan Reneé och den tolvåriga överintelligenta flickan Paloma. I princip hela boken utspelar sig i det hus i Paris där Reneé jobbar som portvakt. Paloma är en av de boende i huset och i övrigt befolkas huset av en samling överklassfolk. En dag flyttar en äldre japansk man in i huset och detta förändrar tillvaron radikalt för både Reneé och Paloma.

I princip alla karaktärer i boken är stereotyper (den värsta är den japanske mannen, han är lite som den excentriske engelsmannen i Sällskapsresan 2) och flera av dem gör saker som ska uppfattas som oväntade och jag antar att jag som läsare ska tänka: oj då, den där personen var inte alls som jag trodde! Men jag köper det inte.

Nej jag köper det inte alls. Den här boken får bara en tvåa i betyg. Det som räddar den från att få en etta är att delar av den faktiskt är helt okej när man är på det okritiska humöret.

Så trött, så trött

Sedan jag bärjade jobba i bokhandel har inläggsfrekvensen här på bloggen minskat, Jag är alldeles för trött när jag kommer hem på kvällen. Jag ska försöka få till en ändring. Håll ut trogna läsare (om ni finns).

Google upp i halsen

Jag håller på och läser Andreas Ekströms Google-koden. Det är en mycket intressant och läsvärd bok. Men allt eftersom sidorna vänds växer en obehagskänsla fram. Det är inte det att Ekström är väldigt kritisk till sitt undersökningsobjekt, kanske snarare tvärtom, men min känsla växer ändå. Jag är verkligen google-hooked, jag använder dagligen gmail, Google search, Google reader, Google maps, Google docs, Google calendar m.m. Det här inlägget skrivs på en Android-telefon. Jaja, förhoppningsvis stillas mitt obehag längre fram i läsningen.

Litterär offentlig konst

Rigas busstation sommaren 2010.

E-böcker - än så länge mest o-böcker

Jag noterar att det skrivs mer och mer om e-böcker, både i gammelmedia och på webben. Men fortfarande är utbudet på svenska rätt skralt. Jag skulle vilja testa min e-boksapp till min nya telefon, men jag har inte hittat något jag vill läsa än. Om det är någon som har bra tips på sajter där man kan komma över e-böcker (förutom de vanliga nätboklådorna) eller kan rekommendera någon bok som finns som e-bok, gärna på svenska, får ni gärna kommentera nedan.

Läsdagbokskramp

Jag köpte en ny läsdagbok i helgen. Inte fär att den gamla var full, snarare det att den var kladdig, trist och tråkig på något vis. Det blev en liten häftat skrivbok i A5-format som jag nu har börjat fylla i. Jag har ålagt mig att föra över alla titlar från den gamla och igår kom jag fram till nyåret 2000/2001. Min flickvän kommenterade att det verkar vara ett evighetsarbete det där, och jag kan bara hålla med. För att inte det här ska sluta med att jag får både musarm, tennisarmbåge, löparknä och grodlår är det bäst att jag tar lite i taget. Ett halvår per kväll borde vara lagom. Då blir jag klar lagom till advent.

En sorts enkät

Jag brukar i regel inte läsa de inlägg så noga som innehåller någon form av enkät. Följaktligen brukar jag heller inte svara på dessa enkäter. Men den här gången besvarar jag en för att gjuta lite liv i min blogg som inte direkt bubblat av aktivitet den senaste veckan. Enkäten kommer från Bokbabbel.

1. Favoritbok i barndomen?
Mio min Mio av Astrid Lindgren, jag läste den gång på gång.

2. Vad läser du just nu?
Igelkottens elegans av Muriel Barbery samt Det bästa ur Nordisk familjebok.

3. Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inga, jag brukar inte låna på biliotek.

4. Dålig bokvana?
Att börja på nya innan jag läst ut den jag håller på med. Ibland kan det resultera att jag håller på med fem böcker samtidigt och det är inte optimalt tycker jag.

5. Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
Se fråga 3.

6. Har du en läsplatta?
Nej, men jag köpte nyligen en ny telefon som jag har laddat ner en e-boksapp till. Den ska jag testa snart.

7. Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Jag föredrar egentligen att läsa en bok i taget, men det är så underbart att få börja på en ny bok när den är nyinköpt, så ofta läser jag flera böcker samtidigt.

8. Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Det som har hänt är att jag har lyckats undvika de tidigare regelbundna lästorkorna nästa helt. Jag håller läsintresset uppe med hjälp av min blogg.

9. Sämsta boken du läst i år?
Jag gjorde ett tappert försök att hitta något av en lettisk författare när jag var där i somras. Det enda jag hittade var en diktsamling. Jag brukar ha svårt för att läsa poesi, så jag kan inte svara på om det här var kass eller bra. Men jag gillade det inte. Boken hette Sun stroke in the dark och författaren Mara Zalite.

10. Bästa boken du läst i år?
Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger.

11. Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Jag försöker ganska ofta vidga min vyer. Inte sällan leder det till att jag inte läser klart boken ifråga. Men försöker gör jag.

12. Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Det är lättare att svara på vad som inte är min bekvämlighetszon: deckare, ungdomslitteratur, chic-litt, självhjälpsböcker m.m.

13. Kan du läsa på bussen?
Inga problem. Är det stökigt kan det visserligen bli lite ofokuserat ibland.

14. Vilken är din favoritplats att läsa på?
Sängen.

15. Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag skriver upp vad jag lånat ut och förväntar mig att den som lånar ska vara försiktig med boken, även om det är en pocket.

16. Viker du hundöron i dina böcker?
Nej, kommer inte på fråga!

17. Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Det händer, men inte ofta.

18. I studierelaterade böcker då?
Mest utropstecken och understreckningar.

19. Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Svenska, men uppskattningsvis en tredjedel av det jag läser är på engelska.

20. Vad får dig att älska en bok?
Svår fråga. Jag vill bli fångad. Vad som sedan gör att jag fångas är nog olika för oliak perioder.

21. Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
Att den var bra.

22. Favoritgenre?
Någon sorts "vanlig" roman skulle jag tro.

23. Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Biografier.

24. Favoritbiografi?
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz.

25. Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Inte vad jag vet.

Stora kulturbloggpriset

Nu kan man gå in och rösta på vem man tycker ska få Stora kulturbloggpriset. Min röst går till Kafka på jobbet. Varför? Jag gillar tonen och innehållet. När jag går igenom den digra mängden olästa blogginlägg som varje dag samlas i Google reader skummar jag genom rätt måga av dem. Men inlägg från några bloggar läser jag alltid noga. Kafka på jobbet hör till dessa bloggar.

Bokrecension: Andarnas hus av Isabel Allende

Jag brukar försöka sträva efter att recensera böcker max ett par dagar efter att jag läst ut dem. Detta för att jag inte ska glömma bort innehållet och min synpunkter på det. För snart två veckor sedan läste jag ut Andarnas hus av Isabel Allende och nu kommer det ett litet försök till en recension av densamma.

Andarnas hus handlar om tre generationer av en släkt i 1900-talets Chile. Handlingen utspelar sig med Chiles i många avseenden våldsamma 1900-talshistoria som fond. Både Pinochet, Salvador Allende och Pablo Neruda figurerar i boken, dock utan att namnges. Handlingen är svår att återge i en kort recension eftersom det händer så himla mycket. Den är skriven i samma tradition som t.ex. Gabriel Garcia Marquez fantastiska 100 år av ensamhet, med inslag av det som kallas magisk realism. Jag gillade verkligen boken, man sugs in i handlingen och blir fascinerad av alla människoöden. Jag tror emellertid att jag hade gillat den ännu mer om jag inte hade läst Ödets dotter först, de båda är ganska lika. Detta är iofs inget konstigt, de är delar i en trilogi.

Om jag ska nämna något negativt (förutom det bedrövliga

omslaget, skärp er Norstedts!) så är det de många framåtsyftningarna. Ofta i boken kommenteras en händelse med "...och han skulle spela en ödesmättad roll i Claras liv..." eller liknande. Sådant kan göra mig störd. Jag vill inte att min läsning ska bli styrd.

Nåväl, jag skriver inte mer än så. Det blir en femma och jag är ganska övertygad om att jag kommer läsa fler böcker av Allende.

Tematrio - Läsning

Veckans tematrio från Lyran låter kanske inte som en överraskning, temat är läsning. Det är litegrand som att Svenska Fotbollförbudent har en avdelning som heter fotbollsavdelning (det är sant, men det kan ju leda till funderingar över vad de andra avdelningarna sysslar med). Det här handlar om vad man läser när man inte läser skönlitteratur.

1. Jag läser gärna reportageböcker. Några bra är ok, amen av Nina Solomin och När tusen eldar slickar himlen av Ola Wong. Högt på att-läsa-listan finns en annan: Google-koden av Andreas Ekström (som kommer på pocket i november).
2. Tidigare, men inte så mycket numer, läste jag mycket vetenskapshistoria och populär naturvetenskap. Några titlar jag kan rekommendera är En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson, Big bang av Simon Singh och Stjärnor och äpplen som faller av Ulf Danielsson.
3. I jobbet läser jag en hel del fotbollshistorisk litteratur.

Hustvedt som Thunberg

Jag läser lite här var (bl.a. här) om Siri Hustvedts nyss utkomna Den skakande kvinnan: eller en historia om mina nerver. Min första tanke är: varför besöker hon inte en läkare? Min andra går till Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg. På en av sina många resor i slutet av 1700-talet hände det sig att kocken blandade blyvitt i pankakssmeten (med flit eller ej, det låter jag vara osagt). Ett stort antal av besättingsmedlemmarna dog och Thunberg belv ordentligt sjuk. I sin dagbok beskriver han noggrant och nyktert sina symptom - färgen på uppkastningarna, graden av smärta i magen, blodhalten i avföringen, allt är av intresse. Han betraktar sitt eget sjukdomstillstånd (han styker så när med) som ett lysande tillfälle att få studera förgifteningsförloppet på nära håll.

Och vips så blev man VIP

Jg har blivit utvald tillsammans med 14 andra bokbloggare att fugera som någon form av ambassadör för Bok- och Biblioteksmässans onlinecommunity. Jag ska blogga lite där och får seminariekort och annat godis som tack. Jo jag tackar jag. Håll ögonen efter mina (naturligtvis) initierade, smarta och relevanta inlägg på ett bokmässecommunity nära dig.

Bloggin on the språng

Jag har köpt en ny telefon och testar nu bloggerappen. Måste bara bli lite bättre på att hantera qwerty-tangentbordet på skärmen, det är inte helt lätt med mina stora fingrar.

Ny vecka - nytt jobb

I morgon börjar jag jobba i en boklåda. Det ska bli riktigt kul. Hoppas bara att jag kan låta bli att lägga hela lönen på böcker.

Att läsa på jobbet

Jag har privilegiet att kunna läsa på jobbet. Visserligen inte vilken littertur som helst eller hur mycket som helst, men ändå. Som kompetensutveckling har jag ålagt mig själv att ägna 30 minuter om dagen åt läsning/studier. Och det är fotbollshistorisk litteratur som gäller. Det är väldigt intressant, jag lär mig sjukt mycket. Visste ni t.ex. att när Råsundas nya idrottsplats stod klar 1910 (idrottsplatsen revs 1936 för att göra plats för Råsunda fotbollsstadion) så sköttes klippningen av gräsplanen av betande får? Eller att det svenska fotbollslandslaget mötte Tysklands dito i Berlin i september 1942, mitt under brinnande krig! Svenskarnas flygplan eskorterades av tyska stridsplan. Sverige slog tyskarna med 3-2 inför 90 000 åskådare.

Staffan Westerberg ftw

Jag lyssnar just nu på radioprogrammet Nordegren i P1 och där är Staffan Westerberg gäst. Han pratar om sina kommande memoarer och jag blir alldeles varm i själen. Att höra hans lugna röst är som balsam för själen. Många hävdar ju att Westerberg förstört deras barndom, men jag känner precis tvärtom. Fick jag välja en person som skulle komma att läsa för mig på min dödsbädd, ja då valde jag Staffan Westerberg. Alla gånger. Jag hoppas vid gud att de kommande memoarerna kommer som ljudbok med författaren som uppläsare.

Ska Bolaño få en andra chans?

Jag noterar att Jonas Thente nästan hyllar brallorna av sig i sin text i DN om Roberto Bolaños 2666 som utkommer på svenska idag. Jag gillar verkligen en del av det Bolaño skrivit. De vilda detektiverna och Last Evenings on Earth är rikitgt bra böcker båda två. (Jag kan för övrigt slå mig för bröstet med att jag läste De vilda detektiverna långt innan den hajpades.) Om Natten i Chile, däremot, var jag tvungen att lägga ifrån mig efter ett tag. Den gick ovanför mitt huvud. I vintras satte jag med stor förväntan tänderna i 2666 på engelska. Jag gillade den, men kom aldrig in i den och var efter drygt 200 sidor tvungen att lägga den ifrån mig. Det var inte språket som var problemet, det var knappast någon komplicerad engelska. Men kanske lyckas jag hålla fokus bättre när den är på svenska. Kanske ska jag ge den en chans till om den nu är så bra som den gode Thente menar.

Vill du inte lägga cykeln på hyllan kan du alltid lägga hyllan på cykeln

Har du en liten lya? Och behöver du plats både för böcker och cyklar? En lösning kan vara att så att säga lägga cykeln på hyllan. Ett annat alternativ kan vara att helt enkelt göta tvärtom. Kolla in den här snygga, men kanske inte så funktionella bokhyllan.

Bilden kommer från bloggen Knife and Saw.

För den som föredrar läsning framför matlagning

Många "moderna" människor i dagens Stockholm lägger säkert ner mer tid och pengar på att renovera sitt kök än att faktskt använda det (jag har t.ex. just renoverat klart mitt kök och nu ska jag flytta). Man kan tänka sig att det frigörs utrymme i köket om man inte använder det till matlagning. I så fall kan man göra så här:

(Nu är det visserligen mest filmer och annat jox i skåpen). Bilden kommer från Bookshelf porn

Flyttfunderingar

Jag och min flickvän har bestämt oss för att slå ihop våra påsar och flytta ihop. Hemma hos mig finns det massvis med böcker och jag låter dem ta stor plats i mitt hem. Hemma hos S ser det inte rikigt så ut. Det är tack och lov inte så att hon propsar på att behålla lägenhtetens låga bokindex, lika lite som jag kräver att få hyllplats för alla mina böcker på en gång - till det är hennes lägenhet för liten. Det är ingen tvekan om att det är en kompromiss som ska till stånd. Det svåra blir dock att välja ut vilka böcker som ska få det ärofyllda uppdraget att utgöra hyllvärmare och vilka som ska få den mindre glamourösa lotten att var flyttkartongsinnehåll i källarförrådet.

Så här kommer det inte att se ut. Min flickvän har ingen trappa.

Trilogitrubbel

Rackarns! Jag har läst en dryg tredjedel av Isabel Allendes Andarnas hus och fick igår reda på att den är tredje delen i en löst sammanhållen trilogi. Första delen heter Ödets dotter och den andra Porträtt i sepia. Till saken hör att jag läste Ödets dotter i somras. Frågan är nu om jag ska avbryta läsningen av Andarnas hus och rusa till närmaste bibliotek eller antikvariat och börja läsa Porträtt i sepia (den finns inte i tryck) för att ordningen på böckern ska bli rätt. Men risken är ju förstås att det blir väldigt rörigt att först läsa del ett, tre månader senare en tredjedel av del tre och sedan del två följt av resten av del tre. Det är kanske bäst att jag fortsätter på den inslagna vägen...

Har någon läst "The Last Man in Europe" eller "Moment 11"?

Hittade det här inlägget. Kul trivia, tycker jag.

Typewriter keyboard

Cool grej. Och onödig. Men snygg.

Och de nominerade är...

Breakfast Book Club har initerat ett pris: Bokbloggarnas litterturpris. Alla bokbloggare får nominera fem böcker som har kommit ut mellan november 2009 och november 2010. Alla titlar måste finnas översatta till svenska och de ska ges betyg 1 till 5. När sedan alla nomineringar har inkommit får man rösta på de fem som fått flest poäng.

Mina 5 nominerade är:

5 p: Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger
4 p: Easter Parade av Richard Yates
3 p: Invisible av Paul Auster
2 p: Tre apor av Stephan Mendel-Enk
1 p: Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist

Bokbloggarnas litteraturpris

Jag vill slå ett slag för det här. Kul idé tycker jag.

Bokrecension: Den falska vikten av Joseph Roth

Den falska vikten av Joseph Roth handlar om vågmästaren Anselm Eibenschütz. Vågmästarens uppgift är att kontrollera att alla som ägnar sig åt handel har vikter och mått som inte är fusk. Miljön är gränstrakterna mellan Ryssland och dåtidens Österrike-Ungern, ungefär där Polen och Ukraina möts idag. När boken utspelar sig är mer oklart, men jag får intrycket av att det är i slutet av 1800-talet. Det är det gamla Europa som är fonden, det Europa som inte har mött en Hitler, ett Hollywood eller några bilar.

Vågmästare Eibenshütz är en hederlig man, kanske lite väl hederlig. Människorna i trakten skyr honom som elden och han blir ensam, mycket ensam. Efter ett tag börjar han brytas ner, han börjar dricka och han blir först slapphänt och sedan stenhård i sin ämbetsutövning. Katalysatorn för detta är hans hustrus otrohetsaffär med hans sekreterare. En affär som resulterar i ett barn.

Boken är på ett sätt en enkel skildring av en ensam människas tillvaro i det gamla Europa. Eibenschütz är en ensam man och annorlunda; han är hederlig i en värld av lurendrejare. Successivt bryts han ner av sin omgivning, men han blir aldrig en del av den. Han knäcks, men han blir aldrig assimilerad fullt ut. Boken (som skrevs 1937) är också skriven i ganska enkel stil. I ett avseende kan man säga att Den falska vikten är en saga. Men som så ofta med sagor finns där något mer, något djupare.

Roth var mot slutet av sitt liv (han dog 1939) en nostalgiker som ansåg att tiden den habsburgska dubbelmonarkin var något av en guldålder för Europa. Med sitt perspektiv som Jude vägs också den etniska mångfalden in i detta och det var ju knappast något som gynnades i 1930-talets Europa. I förlaget Ruins upplaga av Den falska vikten finns ett efterord av Staffan Vahlquist där formuleras det så här:

Ända till sin deleriumdöd sörjde Roth det österrikisk-ungerska imperiets fall, denna övernationella stat under vars hård, men jämförelsevis ganska förlåtande lock den multikulturella grytan tilläts puttra på svag värme.

Man kan kanske se vågmästaren som en symbol för det habsburgska imperiet. Han står för lag och ordning och gör ingen skillnad på folk och folk; alla måste följa lagarna kring vikter och mått, oavsett etnisk bakgrund. Eibenschütz fall blir då en metafor för dubbelmonarkins fall. Alldeles i slutet av boken drömmer vågmästaren att han själv utsätts för en kontroll av en vågmästare, men förutsättningarna är andra, i drömmen kan Eibenschütz inte dömas enligt de lagar han själv vilat mot. Där finns ingen plats för Eibenschütz plikttrogenhet och i det nya Europa finns ingen plats för Roths älskade dubbelmonarki.

Tematrio önskade nobelpristagare

Den här vekcna handlar Lyrans tematrio om önskade nobelpristagare. Man ska lista tre författare som man tycker borde få nobelpriset. Här är min trojka:

1. Amos Oz. Med en sådan nerv, sådan känsla, sådant språk och, sådant engagemang är valet enkelt. Jag tror att Oz är en viktigt författare för att hålla främlingsfientlighet och våld stånget.
2. Salman Rushdie. Jag har inte läst någon anna smo skriver som Rushdie. En orientalisk/indisk magisk realism. Jag tror dock inte att Svenska Akademien skulle kunna ge priset till RUshdie utan att det skulle tolkas politskt med bakgrund av Rushdieaffären 1989.
3. Haruki Murakami. Hans sköna mix av dröm och verklighet, av väst och öst och av högt och lågt är värd ett pris.

Får jag samma fråga om 20 år hoppas jag att jag kan svara Jonathan Safran Foer men än så länge har han skrivit alltför lite. Jag tror också att Roberto Bolaño hade varit en kandidat om han inte hade dött så ung.

Intressant biblioteksstatistik

Jag läser på Svensk bokhandels hemsida om vilka författare som det lånas mest av på svenska bibliotek. Det står att författare av barn- och ungdomslitteratur i vanlig ordning toppar listan. Inte förrän på 27:e plats finns det en "vuxenförfattare". Vad kan detta bero på? Är det för att barn och undgomar läser mer böcker än vuxna? Är det för att de lånar mer än de köper? Är det för att spridningen på olika författare är större när det handlar om vuxenlitteratur? Kanske är barns och ungdomars läsning mer koncentrerat till ett fåtal förfatare? Någon som har en idé?

Bokrecension: Människor det varit synd om av Kalle Lind

Kalle Lind har under några år drivit en rolig blogg, En man med ett skägg. Boken Människor det varit synd om bygger delvis på innehåll från bloggen. I kort kapitel redogör Lind för människor han anser att det finns fog att tycka mer eller mindre synd om. Man får bland annat läsa om hur det gick till när Carola Häggkvist av Hagge Geigert blir lurad att tro att hon får ett körkort i direktsändning efter att ha svarat fel på några trafikrelaterade frågor. Astrid Lindgren är det synd om därför att hon hade oturen att samarbeta med regissörer som bl.a. blandat in överåriga och/eller tyskspråkiga skådespelare i filmatiseringarna av hennes böcker. Ytterligare en person det varit synd om enligt Lind är den före detta centerledaren Lennart Daléus, ni vet, han i det-här-är-Lennart-kampanjen. Lind förklarar det märkliga med den berömda kampanjen:

Hade texten i stället lytt "Det här är Jack the Ripper" eller "Det här är Gud" eller "Det här är meningen med livet" hade man åtminstone stillat en frågeställning hos bilåkarna [affischerna med Lennarts nuna satt ofta längs vägarna]. Att en medelålders man ur medelklassen med medelmåttigt utseende heter Lennart tar de flesta som en självklarhet.

Jag gillade den här boken. Jag kom på mig många gånger att sitta och småfnissa på tunnebanan. Jag tror att jag ska ta mig an även Linds senaste bok, Människor som gått till överdrift. Det blir en 4 i betyg, t.o.m. en stark 4.

Bokbloggsjerka - bokformat

Veckans fråga i bokbloggsjerkan lyder som följer:

Vilket/vilka bokformat (pocket, inbundet, e-bok, ljudbok...) föredrar du och varför?

Svaret är enkelt: Pocket, helt klart. Anledningen är att jag utför lejonparten av mitt läsande antingen på tunnelbanan eller i sängen. På båda dessa ställen är pocketbokens vikt och övriga fysikaliska egenskaper överlägsna övriga format, möjligen med undantag för tunna inbundna böcker.

Religionen är som en penis

Tematrio titelmän

Lyrans tematrio handlar den här gången om titelmän, som ett slags replik på den om titelkvinnor. Min lista ser ut så här:

1. Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson. En rolig, intressant och träffsäker uppväxtskildring av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.


2. Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfang von Goethe. Jag läste den här boken om en olyckligt förälskad yngling som till slut tar sitt liv när jag var tonåring och olyckligt kär. Aldrig har jag väl kunnat identifiera mig som mycket med en romanfigur som då.


3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Jag kan inte låta bli att nämna detta mästerverk. Helt klart det bästa som någonsins skrivits på svenska. För mer Selma, se här.
   

Bokrecension: De är inte kloka de där ryssarna av Anna-Lena Laurén

Anna-Lena Lauréns jobbar som rysslandskorre för Finska radion och har bott i Moskva i många år. I "De är inte kloka de där ryssarna": ögonblickbilder från Ryssland berättar och föklarar hon om allt från hur man ska bete sig i en kö i Moskva till hur den Ryska demokratin fungerar. Man får bl.a. lära sig lite om de ryska namnformerna, de har ju både för- faders- och efternamn och sedan en hel drös diminutivformer av förnamnet. En person som heter Ivan och vars pappa heter Larionov Puskin heter Ivan Larionovitj Puskin, har han en syster som heter Jekatarina så heter hon Jekatarina Larionovna Puskina. Men av sina vänner kallas hon troligtvis Katja eller något liknande.

På det hela taget är den här boken väldigt intressant och, på sina håll, rolig. Laurén är vädigt bra på att förklara sin syn på Ryssland och ryssarna, som på många vis är enormt annorlunda från övriga Europa. Alla som vill lära sig mer om och försöka förstå ryssana och deras stora land bör läsa den här boken. Det blir en klar 4 i beyg.

Stolt men inte nöjd

Ja, kanske inte stolt, men det känns ju bra att ha läst årets nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa.

Men jag är inte helt nöjd. Det lilla jag har läst av karl'n gör mig inte imponerad. Faktum är att de pratade lite om Den stygga flickans rackartyg, som är den bok jag läst, på P1 och de verkade tycka som jag, att den är gubbsjuk. Kanske ska jag ta och läsa något annat han skrivit, t.ex. Bockfesten.

Jaja. Jag får väl fotrsätta att hoppas på min älskling, Amos Oz. Någongång kansek 'även jag får utbrist "äntligen!"

Mario Vargas Llosa, det var som katten!

Jag har läst honom, nice :)

Lena Adelsohn Liljeroth blir kvar som kulturminister

Ingen förändring där. Fyra år till alltså.

Tips på författare från nya länder

Jag har ett långsiktigt projekt att försöka läsa något, om så bara en novell, från alla jordens länder. Beroende lite på vilken defintion man använder och hur världspolitiken utvecklar sig varierar antalet, men i dagsläget torde det vara runt 200 stycken. Det är alltså ingen omöjlig uppgift om man ser till mängden. Jag får bara hoppas att t.ex. USA inte gör en Sovjet och splittras upp i 50 separata stater under min livstid.

För flera länder som jag inte läst från har jag idéer om vilka författare jag kan/ska läsa, men på andra punkter behöver jag hjälp. Nedan listar jag alla europeiska (enligt gängse definition) länder från vilka jag inte har läst något. oavsett om jag känner till några författare därifrån eller inte. Nu vill jag ha tips, både på författare och böcker.

• Albanien
• Andorra
• Belgien
• Bosnien
• Bulgarien
• Cypern
• Holland
• Kosovo
• Kroatien
• Liechtenstein
• Luxemburg
• Makedonien
• Malta
• Moldavien
• Monaco
• Montenegro
• Rumänien
• San Marino
• Schweiz
• Serbien
• Slovakien
• Slovenien
• Vatikanstaten
• Vitryssland
• Österrike

Bokrecension: The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa

En kvinna i 30-årsåldern jobbar som hushållerska på en hushållerskeförmedling och hon får ett uppdrag hemma hos en gammal matematikprofessor. Det visar sig att professorn var med i en allvarlig trafikolycka många år tidigare och nu sträcker sig hans närminne bara 80 minuter tillbaka i tiden. Allting mellan trafikolyckan och för 80 minuter sedan är totalt borta ur hans minne. För att hantera denna situation sätter han små lappar på sin kostym när han har något han vill minnas. (Detta upplägg påminner lite grand om filmen Memento.) En dag nämner kvinnan att hon har en son och professorn insisterar på att hon ska ta med sonen nästa dag. Det visar sig att sonen, som professorn kallar Root (eftersom formen på hans huvud liknar tecknet för kvadratrot) och professorn kommer väldigt bra överens. En märklig vänskap växer fram mellan de tre. Men den gamle mannens minneskapacitet börjar en dag förändras…

The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa är något av en feel-good-bok med ett sting av sorgsenhet. En sak jag dock har lite svårt för är alla baseballreferenser. Både professorn och hushållerskans son är väldigt intresserade av Baseball och det görs en del beskrivningar av spelet i boken. Själv är jag totalt ointresserad av baseball och jag har generellt svårt för när författare väver in en massa ingående idrottsavsnitt i boken. Det påminner lite grand om Joseph O’Neills Netherland, där det finns långa avsnitt som handlar om cricket. Avsnitt som drar ner boken i övrigt.

Förutom baseballtjafset tyckte jag om den här boken, men det blir inte mer än en trea.

"Come again", "ah!" eller "tjohoo!" på torsdag?

Sedan jag blev en boknörd - det var typ 2001 (mer om detta "uppvaknande" i ett annat inlägg) - har jag med stor förväntan lyssnat till den där 13-sändningen från börshuset en torsdag i oktober. Endast fyra gånger har jag mottagit beskedet med ett igenkännande "ah!" (Coetzee, Pamuk, Lessing och Müller) och två av gångerna hade jag t.o.m. läst författaren i fråga (Coetzee och Pamuk). Siffrorna är 4/2 av 9 för hela perioden och 3/2 av 4 de senaste fyra åren tyder väl på att mitt boknörderi har fördjupats.

Återstår att se om jag kommer utbrista "come again!", "ah!" eller rent av "tjohoo!" på torsdag. Som vanligt hoppas jag på Amos Oz, men jag tror inte att han får det i år heller. Skulle jag tippa på någon så blir det Ko Un.