Bokrecension: Last Evenings on Earth av Roberto Bolaño

För några år sedan var jag på Hedengrens bokhandel i Stockholm och spanade efter något nytt. På disken stod en tjock, snygg bok av en författare jag aldrig hade hört talas om. Det var De vilda detektiverna av chilenaren Roberto Bolaño. Jag köpte boken och blev helt trollbunden. Sedan dess har min syn på Bolaño blivit mer ambivalent. Om natten i Chile förstod jag mig inte på och tegelstenen 2666 fascinerade mig viserligen på något vis, men jag förmådde aldrig läsa klart den. Nu har jag just läst n0vellsamlignen Last Evenings on Earth och min kärlek till señor Bolaños författarskap har återupprättats.

Roberto Bolaño föddes 1953 i Santiago de Chile och dog 2003 i Barcelona. Det faktum att han, i alla fall i Sverige, upptäcktes av de breda massorna först efter sin död (i.o.m. att De vilda detektiverna släpptes på Svenska våren 2007) har gett honom något av en kultstämpel och det finns en mystik kring hans person, liknande den kring Stieg Larsson. En hel del av det han hann skriva finns översatt till engelska, men på Svenska finns bara de tidigare nämnda De vilda detektiverna och Om natten i Chile. Jag har också hört uppgifter om att 2666 håller på att översättas.

Novellerna i Last Evenings on Earth har alla samma stämning, en stämning som Bolaño har patent på (jag har inte stött på den hos någon annan författare). Jag kan inte sätta fingret på vad den består i. Hans språk är enkelt och fyllt av detaljer som kan tyckas ovidkommande men som gör texten klar på något sätt. Inte detaljer i bemärkelsen att texten blir överlastad och tung (som hos Georges Perec), utan på något sätt som förenklar texten. Läs själv, det är det bästa sättet att förstå vad jag menar.

Huvudpesonerna i berättelserna verkar så ensamma. Både i en faktiskt mening och i en existentiell. Även när de har människor kring sig är de ensamma. Det finns därför en underton av melankoli i texterna. I flera av novellerna är berättaren djupt engegerad i en annan människa. Ibland genom kärlek. Ibland genom antagonism. Ibland bara genom någon form av intresse. Men berättaren och den andra människan verkar aldrig vara i fas med varandra på något sätt. Även när det är någon form av kärleksrelation som beskrivs känns det aldrig som en egentlig relation. Människorna är ensamma även tillsammans. Och när allt kommer kring förstår de inte varandras motiv eller handlingar.

Detta kan låta dystert, men Last Evenings on Earth är ingen dyster bok. Den är vacker, melankolisk, ibland rolig. Men inte dyster. Den får en fyra av mig.