onsdag 27 april 2011

Nu kan J. K. Rowling räkna in den sista

Det finns saker som de flesta levande människor har gjort (iaf i västvärlden): Ätit kebab så det sprutar vitlökssås ur öronen, somnat på stranden och fått en lustig röd kulör, irriterat sig över Carola Häggqvists frikyrklighet samt läst Harry Potterböckerna. Ja, utom jag då. Tills nu. Igår köpte jag med mig den första Harry Potterboken hem (Harry Potter and the Philosopher' stone ) och jag gillar't. Det återstår att se om jag läser alla sju böckerna och hur lång tid detta isf tar, men det här är iaf en start.

tisdag 26 april 2011

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman

Det har hänt igen! Nej, jag har inte cyklat på ett bältdjur. Inte heller har jag vunnit en miljon eller en årsförbrukning av villaolja. Den som gissar att jag har dragit dit pepparn växer har också fel. Det som har hänt är att jag har läst en snuskigt bra bok. Det handlar om den lilla pärlan All my friends are superheroes av kanadensaren Andrew Kaufman.

Alla Toms vänner är superhjältar, t.o.m. hans fru. På Toms bröllopsdags inträffar en incident varvid en av brudens tidigare pojkvänner - Hypno (också superhjälte) - hypnotiserar Toms fru att uppleva Tom som osynlig. Alla andra kan se Tom, men inte hans fru. Tom gör nu allt han kan för att hans fru ska se honom igen.

Boken är fylld av anekdoter kring superhjältar som Tom känner. Några av mina favoriter är The Sloth vars superkraft består i att han kan säga "Fuck you" och verkligen mena det och The Spooner var superkraft består i en mystisk dragning till ensamma människors sovrum om nätterna, dit han går och lägger sig och skedar personen som ligger där. En dag visar det sig att det är hans egen flickvän han hamnar hos.

All my friends are superhreos är en underbart vacker och underfundig kärlekshistoria. Den är helt enkelt oumbärlig. Som om detta inte vore nog är den en tunnis som låter sig läsas på en kväll. Det blir en solklar femma i betyg.

måndag 25 april 2011

Om cirkeln och svårigheterna med att recensera ungdomsböcker

Precis som jag börjar skriva det här inlägget hör jag något som fladdrar i bakgrunden. Ah, det var bara historiens vingslag. Det här är nämligen första gången som jag recenserar en ungdomsbok här på a fraction of the web. Det är i sanning i ett historiskt ögonblick. Boken i fråga är den omtalade Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Handlingen i stora drag ser ut så här: En tonårsgrabb tar livet av sig, eller....? Det visar sig att han var del av ett häxgäng som ännu inte formerats. När de sex övriga medlemmarna hittar varandra blir de varse att jorden ska gå under och att det är deras lilla klubb - Cirkeln - som ska vara motmedlet mot ondskan. Typ.

Bitvis tycker jag att det är en spännande bok och jag antar att de många delar (som t.ex. personbeskrivningarna) som jag tycker är alltför explicita faktiskt faller en yngre publik på läppen.Och här har vi pudelns kärna. Cirkeln är en ungdomsbok. Den vänder sig till ungdomar. Dess målgrupp är ungdomar. Ja, ni fattar. Och jag är 30 plus. Kanske har det att göra med att jag själv inte läste den här typen av böcker när jag var tonåring, jag läste mest serier och en och annan Stephen King, men jag tycker att det är svårt att ha några åsikter om den här boken. Jag har inga referensramar. Vanligtvis när jag skriver om en bok utgår jag från mig själv, men det är svårare att göra när det handlar om en ungdomsbok. Jag måste på något sätt bli mitt tonårsjag när jag läser och det är i sanning inte lätt.

Hur gör ni om ni har läst en ungdomsbok och vill tycka till om den?

tisdag 19 april 2011

Haruki Murakamis 1Q84 - väl värd väntan

Sådärja. Nu har jag läst klart Haruki Murakamis senaste tjockis 1Q84. Ja, alltså del 1 och 2. Det är ju en roman i tre delar och de två första släpptes nu för några veckor sedan och del 3 släpps nästa år (tror jag).

Handlingen i stora drag: Aomame jobbar som gyminstruktör och lönnmrödare. Tengo jobbar som matematiklärare och är hobbyförfattare. De har varannat kapitel i boken och deras resepktive storys vävs mer och mer in i varandra. Tengo har fått i uppdrag att vara spökskrivare åt en 17-årig debutantförfattare. Boken som skrivs innehåller mycket skumt stoff och blir en bestsäljare. Men Tengo märker att han har dragits in i något han inte kan kontrollera.

Det mest intressanta i romanen (jag benämnar den i singularform, eftersom det egentligen är en roman som är uppdelad i tre volymer) är det sätt på vilket läsarens invanda tankemönster kring begrepp som sanning, tid  och fiktion/verklighet ställs på ända. Den bok Tengo skriver påverkar den värld han lever i; en värld där det bl.a. finns två månar. Jag gillar den här typen av lek med fiktionens gränser. Det är både kittlande och tankeväckande.

En negativ sida med boken är att det händer så mycket skumma grejer som jag befarar inte kommer få sin förklaring. Murakai brukar ju lämna sina läsare med fler frågor än svar. Och det är ok. Det är inte författarens uppgift att servera en färdig förklaring till allt som händer i boken, det vore att underskatta läsarna. Men Murakami trycker in så mycket märkliga grejer i boken att man nästa blir yr. Jag hoppas att det inte spårar ur totalt i del tre.

Sammantaget tyckte jag mycket om den här boken. Efter del ett var jag nästan beredd att sätta en femma och utbrista: det här är Murakamis bästa hittills! Men efter tvåan nöjer jag mig med en fyra och tänker att vår käre japan ibland borde lägga lite mer tyngpunkt på realismen snarare än det magiska (Murakami brukar ju beskrivas i termer av magisk realism).

Framförallt har läsande lämnat mig med en längtan efter mer (och detta trots att jag nyss har läst och sönderanalyserat Fågeln som vrider upp världen). Jag kommer definitivt att fortsätta läsa min favvojapan.


måndag 18 april 2011

Podden som vrider upp världen, del 5 av 5

Ja, så nu har det då äntligen blivit dags att knyta ihop säcken. Det dags för fågeln att sluta vrida upp världen. Det är slut med märliga kindfläckar, Torus overksamhet och uttorkade brunnar. I dagens avsnitt, som alltså är det femte och sista, försöker vi sammanfatta våra intryck av Fågeln som vrider upp världen och knäckfrågan är: vad i boken har egentligen hänt utanför Torus skalle? Vilka personer finns i verkligheten och vilka är bara sidor av Toru?

Här hittar du episod 5. Mycket nöje.

Lyssna också på avsnitt 1, 2, 3 och 4.

fredag 15 april 2011

1q84 - flippat men bra

Förra veckan började jag läsa första delen av Haruki Murakamis giggoverk 1Q84. Det började väldig bra; efter första boken var jag beredd att säga att det var det bästa jag lästa av Murakami hittills. Nu har jag läst drygt hälften av del två och nu har det börjat spåra ur ordenligt. Det är fortfarande bra, men också flippat. Riktigt flippat. Lägg sedan till de märkliga sexscener som ibland figurerar i japanens böcker. Ja, nog är det Murakami alltid.

(Jag vill inte ha några kommnetarer som avslöjar hur flippindexet utvecklas, tack.)

torsdag 14 april 2011

Tunnisar efterlyses

Den senaste tiden har jag läst många tjocka böcker. Och fler tegelstenar ligger och väntar på nattduksbordet. Och det inget fel med det. Tjocka böcker kan ofta vara de bästa eftersom man får ordentkligt med tid att sugas in i berättelsen.

Men ibland kan jag längta efter att få läsa tunnisar. Ni vet de där korta små böckerna som man kan klara av under en kväll eller två. Det finns något befriande med att läsa sådana böcker ibland.

Problemet är att jag inte har några idéer på tunnisar. Jag behöver alltså hjälp. Ge mig tips, tack. (Observera att jag i det här sammanhanget betraktar 150 sidor som en semi-tegelsten.)

måndag 11 april 2011

Podden som vrider upp världen, del 4 av 5

Idag pratar vi om Toru igen. Ständigt denna Toru. Och nu börjar vi bli ordentligt irriterade på denna segpropp. Vi pratar också lite grand om allitterationer och kryddor.

Här hittar du episod 4.

Det finns också möjlighet att lyssna på avsnitt 1, 2 och 3 igen.

Mycket nöje.

fredag 8 april 2011

Bockfesten av Mario Vargas Llosa

Jag har precis läst ut Bockfesten av Mario Vargas Llosa och här kommer några tankar. Först nnågra ord om handlingen.

Handlingen kretsar kring Rafael Leonidas Trujilo som var Dominikanska republikens (typ) diktator från 1930-1961. Till stora delar består boken av tre parallellberättelser som vävs in i varandra. Ibland följer vi Trujillo själv under hans sista dag i livet (han mördades i ett attentat 30 maj 1961), ibland hans mördare som sitter i bilar och väntar på att el generallisimo ska dyka upp så att de kan skjuta honom och mellan dessa scener får vi följa Urania Cabral, dotter till en av Trujillos närmsta män, som återkommer till Dominiskaska republiken efter 35 år i exil för att göra upp med sitt förflutna. Alla tre berättelsen är fulla av tillbakablickar och skapar tillsammans en tät väv där hela Trujilloeran belyses från olika vinklar.

Jag gillar det här berättargreppet. Vargas Llosa glider mjukt mellan nutid och dåtid och melan olika perspektiv. Ibland kan man behöva hålla tunga rätt i mun för att hålla reda på var och när man befinner sig, men jag gillar det. Ett problem är dock alla namn. Det figurerar en väldig massa personer i den här boken och alla har fyra namn. Ibland används alla fyra, ibland bara ett, två eller tre. Och ibland läggs det till en titel. Eller ett smeknamn. Det är lite grand som med ryska romaner, fast utan personförteckning i början. Med både berättarstilen och namnrikedomen i åtanke tror jag att man med fördel läser den här boken under en ganska koncentrerad tid, inte med långa pauser och parallelt med andra böcker.

Jag, som så många andra, har i ett tidigare inlägg beskyllt den gode Mario för gubbsjukhet. Det är inget han visar i den här boken. Visst huvudpersonen Trujilo är gubbsjuk så det räcker och blir över, men skildringen känns inte gubbsjuk alls.

Efter att ha läst Den stygga flickans rackartyg i somras var jag inte så säker på om jag någonsin skulle läsa något mer av den här karl'n. Men nu är jag ganska säker på att jag ska. Bockfesten får en fyra i betyg.

torsdag 7 april 2011

Topp 5 - märkliga frågor i en bokhandel

En gång för länge sedan när jag var nyanställd i bokhandeln utlovade jag blogginlägg innehållande bokhandelshumor. Man skulle kunna säga att det har varit lite si och så med den saken.

Jag tänkte dela med mig av de konstigaste frågorna jag fått som bokhandelsanställd. Här är top fem (utan inbördes rangordning), alla situationerna är helt autentiska och självupplevda:
  1. En kvinna i medelåldern kommer in och säger: "Alltså, stickning är ju väldigt stort i Tallin. Har ni några böcker om det?". Faktum är att jag lyckades hitta en bok åt henne i vårt beställningssortiment.
  2. "Har ni bara pocketböcker?" Till saken hör att jag jobbar i en halvstor boklåda som inte är pocketshop, så ja, vi har annat än bara pocketböcker.
  3. En äldre man: "Säljer ni plasthinkar?"
  4. En kvinna i 40-årsåldern: "Hhhckhtjzzzkkkaaaaa.....?" Hon hade råkat sätta in ett exemplar av Anna Gavaldas En dag till skänks på tvären i munnen och undrade om vi hade någon polygrip.
  5. Och slutligen min personliga favorit. En kvinna stegar rakt fram till kassan (som befinner sig i mitten av butiken, inte vid entrén) och frågar: "Har ni böcker här?" Jag undrar vilken sorts butik hon trodde att hon hade kommit in i.

(Ok, nummer 4 kanske inte är helt överensstämmande med sanningen. Men visst hade det varit ganska kul om det varit sant?)

tisdag 5 april 2011

Mer Murakami

Trots att jag så sent som i helgen sa "äntligen", "shit, vad skönt" och "älskling, kan du skicka saltet"* när jag hade avklarat Murakamis Fågeln som vrider upp världen börjar jag nu på en ny bok av samma författare. Ikväll sätter jag tänderna i del 1 av hans mastodontverk 1Q84. Jag hoppas att detta inte för tidigt.


(* = Vi satt och åt lunch)

måndag 4 april 2011

Podden som vrider upp världen, del 3

Det har blvit dags att publicera del tre av min, Illusionernas blogg och Kafka på jobbets poddcast Podden som vrider upp världen. Ni som lyssnat tidigare känner till att vi diskuterar Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen, enligt samma lässchema som bokcirkeln i P1. Idag pratar vi bl.a. om hur boken påverkar våra privatliv och hur vi smått börjar tröttna på herr Okada och hans eskapader. I allmänhet pratar vi väldigt mycket om Toru.

Här hittar du dagens avsnitt.

För den som missat tidigare delar eller vill lyssna igen hittar du del 1 här och del 2 här.

söndag 3 april 2011

Vampyrernas mejeri

Felskrivningar kan ibland leda till nya idéer. Idag i bokhandeln kom en tjej in och frågade efter Vampire Diaries. När jag skulle kollla i datorn om vi hade några kvar råkade jag byta plats på i:et och a:et i Diaries; det blev alltså Vampire Dairies. Naturligtvis fick jag inga träffar, men jag hade inte blvit fövanaåd om det hade funnits sådana böcker också. Jag kan tänka mig scenariot: när mörkret har fallit vaknar de anställda vid Vampyrmejeriet till liv, de sover i övergivna pastöriseingsmaskiner. Varje natt står de vid de löpande banden och tillverkar blodi-frutti, blodyoghurt och grädden som du villl ha till dina blodplättar med sylt.

lördag 2 april 2011

Fågeln som äter upp tiden

Äntligen! Äntligen är jag klar med Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Boken är ju en bit över 700 sidor och eftersom jag, Kafka på jobbet och Illusionernas blogg har gjort en poddcast på boken och vi  inte har kunnat träfas oftare än var 7-10 dag för att spela in, så har läsandets dragit ut i en evighet. Boken har legat på mitt nattduksbord sedan i slutet av februari och i morgon ska vi träffas för att spela in det femte och sista avsnittet av podden. Det ska bli skönt att ställa upp denna tegelsten i hyllan. Jag gillade boken, det är inte det, men jag hade föredragit att läsa ut den på kanske två veckor i stället för sex-sju.