Sorgesång för Easterly, del 2

Kafka på jobbet tyckte att jag var lite fåordig i min recension av Petinah Gappas Sorgesång för Easterly och det måste jag ju faktiskt ge henne rätt i. Här kommer ett litet försök till fördjupning.

Novellerna beskriver vardagen i Mugabes Zimbabwe (en av dem utspelar sig visserligen under tiden innan han kom till makten och en av dem i Schweiz), men det är olika typer av vardag vi möter. I titelnovellen får vi följa ett antal människor i en kåkstad utanför Harare, i en annan får vi följa en man och en kvinnas vardag när deras förhållande knakar i fogarna. Vi möter både rika och fattiga, både olyckliga och lyckliga människor.

Jag har inte läst så mycket afrikansk litteratur tidigare, men mina fördomar säger mig att när vita har beskrivit det svarta Afrika har skildringarna tenderat att falla ner i ömknings- eller exotifieringsdikena. Antingen har allt elände lyfts fram och författaren har velat visa hur synd det är om Afrika. Eller så har det mest varit dansande människor i färgglada dräkter. Ingen av dessa afrikabilder har talat till mig. Jag tycker därför att det var befriande att läsa något där det "riktiga/vanliga" Afrika (eller mer specifikt, Zimbabwe), med alla dess skiftningar, lyfts fram.

Möjligen luktar det nyuppväckt kolonialist om denna recension. Någon kanske tänker: okej, så det är först nu du fattar att det finns vanliga människor även i södra Afrika. Någon annan kanske tänker att jag generaliserar när jag pratar om Afrika och inte om Zimbabwe. Det må vara hänt. Faktum är att om man bortser från vita författare som Coetzee och Lessing så har jag bara läst en "riktig" afrikansk (med Afrika menar jag här Afrika söder om Sahara) bok innan denna och det var En halv gul sol av Chimamande Ngozi Adichie, en bok jag också gillade även om den hade lite mer av elände över sig. Jag har alltså en enorm kunskapslucka här och det är inget jag är stolt över, men definitivt kommer att ändra på. Jag vill läsa mer böcker liknande Sorgesång från Easterly, så kom gärna med tips.

SD:s värsta fiende: läsningen

Jag läser i DN idag att Sverigedemokraterna, enligt Synovates senaste mätning, skulle få 7,5% av rösterna om det vore val idag. 7,5%! Det innebär att SD skulle bli det tredje största partiet i Riksdagen. Det är helt sjukt! Det är tragiskt att så många människor i Sverige i dag delar den usla människosyn som SD står för. (Vän av ordning kanske invänder att många av SD:s röster är missnöjesröster från personer som inte nödvändigtvis delar deras främlingsfientliga hållning, men jag tror ändå att de flesta som röstar på SD är mer eller mindre positiva till deras syn på invandringsfrågan.)

Jag tror att läsning är ett effektivt vapen mot främlingsfientlighet och rasism. Om alla människor i Sverige tvingades läsa t.ex. Primo Levis Är detta en människa och Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol tror jag inte att SD skulle få så många röster (detta förutsätter ju förstås att de är kapabla att ta till sig böckerna, ibland undrar man ju när man hör vissa SD:are lägga ut texten). Egentligen skulle det räcka med att folk läste något annat än svenska och anglosaxiska deckare, så skulle nog deras förståelsehorisont vidgas tillräckligt för att SD:s chanser att komma in i Riksdagen skulle försvinna.

Baksidestexters vara eller inte vara

Jag har funderat mycket över det här med baksidestexter på böcker. Det hela grundar sig bl.a. i erfarenheten av att allt för många gånger ha fått läsupplevelsen förstörd av att baksidestexten avslöjar allt för mycket. Men också i en fundering kring vad det är som gör att man lockas till att läsa en bok.

När jag köper böcker styrs jag mycket av vilken stämning boken förmedlar. Och här spelar ju utseendet en stor roll. Men jag påverkas inte endast av omslagets utseende, även typografin spelar roll. Självklart styrs jag ju även av vad jag har hört om boken i fråga. Jag har däremot svårt att börja läsa böcker som är allt för hajpade. Jag blir alltid besviken. Jag tror att det har att göra med att alla människor ser olika saker i böcker. Det som gör att en människa gillar en bok kanske inte alls appellerar till en annan. Mina bästa läsupplevelser har jag fått när jag läst böcker som jag inte hört talas om alls innan jag började läsa.

Men om man nu inte kan gå på rekommendationer eller omslag, ja då måste man kanske gå på en kort beskrivning av boken. Med ett ord: en baksidestext. Men vad ska baksidestexten förmedla? Handlingen? Stämningen? Genren? Tematiken (om någon sådan finns)? I regel beskriver ju baksidestexten bokens handling. Dessa resuméer kan dock ofta vara missledande och ibland rentav felaktiga. Men det vanligaste problemet är nog i alla fall att det förstör genom att avslöja allt för mycket av handlingen. Ett av mina värsta exempel är En halv gul sol av Chimamande Ngozi Adichie. När jag hade läst tills det bara återstod c:a 150 sidor tänkte jag att nu kan jag väl ändå läsa baksidan utan att något nytt avslöjas. Men icke! Baksidestexten avslöjar delar av handlingen som händer när det är ungefär 100 sidor kvar (boken är nästan 700 sidor)!

Jag brukar därför aldrig läsa baksidan innan jag läser en bok. Jag läser första sidan i boken. Om jag blir sugen på att ta hem boken och fortsätta att läsa, ja då köper jag den. Annars inte. Om man nu måste ha baksidestexter på böcker, så kanske förlagen ändå skulle låta författarna själva skriva dem, då kanske det skulle bli bättre. Vad vet jag?