fredag 30 april 2010

Bokrecension - Boktjuven av Markus Zusak

I paketet från min hemlige bokvän fanns bl.a. Boktjuven av australiensaren Markus Zusak. Boken handlar om flickan Liesel Meminger som hamnar hos fosterföraldrar i en förstad till München strax för Andra världskrigets utbrott. Liesel är närmast besatt av böcker och hon stjäl då och då en bok. Liesels far är en passiv motståndare mot nazisterna och det krånglar till familjens tillvaro på flera sätt. Det hela är i flera avseenden en intressant inblick i vanliga människors liv i krigets Nazityskland.
Jag är lite kluven till boken. På minuskontot hamnar framförallt två saker. Det ena är det här med de ständiga framåtsyftningarna (som jag skrivit en inlägg om tidigare). De förstör mer än de ger anser jag och jag fattar inte syftet med dem. Det andra mindra bra med boken har att göra med det att Zusak har valt att göra Döden till berättarröst. Jag måste säga att jag tycker det blir lite krystat och texten avbryts stup i kvarten av mer eller mindre omotiverade uppräkningar av "fakta", ordförklaringar och annat. Flödet försvinner och man få en känsla av att författaren snarare vänder sig till ungdomar eller barn med sin text.

På plussidan finns dock det faktum att handlingen är både fascinerande och gripande och språket är i många avseenden väldigt vackert. Den här recensionen blir inte längre än så. Det finns inte så mycket mer att säga. Boktjuven är en vacker historia, men inte mycket mer än så. Den har, i mitt tycke, inga andra bottnar som kan analyseras. Den får dock en fyra i betyg. Det var bra underhållning.

tisdag 27 april 2010

Teasers i romaner

Jag läser just nu Boktjuven av Markus Zusak. Jag gillar den (en recension kommer så snart jag läst ut den), det är inte det, men jag blir ibland tokig på alla framåtsyftningar och teasers som finns i texten. Det jag talar om är när berättaren hänvisar till något som kommer hända längre fram i handlingen med meningar av typen: "det här skulle han , senare när tragedin var ett faktum, inse var då allting började". Stilgreppet i fråga finns i en hel del romaner, alla med det gemensamt att de har en rak kronologi i berättandet i övrigt, och jag undrar: vad är grejen? En annan bok som dignar av framåtsyftningar är Försoning av Ian McEwan. Halva boken består i syftningar fram till något som händer halvägs in. När sedan detta händer motvsvarar det knappast de enorma förväntningar som har byggts upp. Varför inte låta känslan av att något kommer att hända längre fram frammanas på ett mer subtilt sätt? Varför så explicit? Ingen gillar väl att bli skriven på näsan, eller? (Det faktum att Paulo Coelho är så populär är väl iofs ett bevis på att folk gillar att bli skrivna på näsan.)

måndag 26 april 2010

Tips på Latinamerikanska författare?

I den bokcirkel jag är med i ska vi nästa gång ha tänkt ut någon bok av en latinamerikansk författare. Jag skulle villa vidga mig och läsa något från något land jag inte testat förut, jag har bara läst böcker från Argentina, Chile, Colombia och Mexico. Någon som har något bra tips?

lördag 24 april 2010

Bokrecension: Främling på tåg av Jenny Diski

Jag säger det igen: det är något visst med böcker som utspelar sig på tåg. Ja, det är något visst med tåg i största allmänhet. Jag gillar att åka tåg och har gjort det ganska mycket, både här hemma i Sverige och utomlands. Jag intresserar mig inte ett dugg för tåget som teknisk manick och det är inte politiska/ideologiska skäl som drar mig till tågen. Men det är något med tågen som miljö och som resform. Efter att ha läst Främling på tåg - hur jag, med vissa avbrott, dagrömde och rökte mig runt Amerika av Jenny Diski är jag sugen på att åka iväg och resa runt med tåg (en sysselsättning som många andra har ägnat den senaste veckan åt p.g.a. av inställda flyg).

Boken beskriver hur hon reser, först till USA med ett lastfartyg, och sedan ett varv runt landet med tåg (egentligen uppdelat på två olika resor). Diski brukar beskrivas som en motvillig resenär. En resenär som helst stannar hemma. Jag vet inte om jag tycker att det stämmer. Det är nog snarare så att hon dras till andra sidor av resandet än traditionella resenärer. Och på ett sätt förstår jag henne. Hon vill helst vara för sig själv, hon vill inte knyta några egentliga band. Hon pratar med människor, visst - stora delar av boken innehåller samtal med andra resenärer - men det är inte det som är resandets kärna. Hon vill helst sitta och rökandes dagrömma medan landskapet susar förbi utanför fönstret.

Boken är ingen egentlig reseskildring (även om den verkar marknadsföras som sådan). Hon reser i princip i hela boken och läsaren får sig till livs ett och annat av informativ art rörande de ställen hon kommer till och vissa praktiska aspekter rörande detta att resa med tåg i USA serveras också. Men det är snarare så att resan fungerar som kuliss till hennes reflektioner kring sig själv och hennes förhållande till sin omvärld. Om jag skulle tvingas genrebestämma boken, så skulle jag nog snarare säga att den är självbiografisk. Hennes tillknäppta sätt i förhållande till andra människor står i närmast bjärt kontrast till hennes självutlämnande text. Hon berättar om vistelser på mentasjukhus, om depressioner, om sin rädsla och om sin självpålagda ensamhet.

Jag ger Främling på tåg en 3:a i betyg.

tisdag 20 april 2010

Veckans topp 3, v 16: Pulitzerprisvinnare

Jag fortsätter min nystartade serie från förra veckan. Det vore kul om jag kunde få några följare, även om det inte direkt är den enda av liknande "frågeserier" bland bokbloggarna (se t.ex. Bokfrågornas ABC hos Lilla O eller Tematrio hos Lyrans noblesser). Den här veckan är det topp tre Pulitzerprisvinnare.

3. To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Lee fick priset 1961 och det här är den enda bok hon har skrivit.

2. Middlesex av Jeffrey Eugenides. En fantastisk slildring av flickan/pojken Calliope och hennes grekisk-amerikanska, smått excentriska famlij. Har stora likheter med Midnattsbarnen av Salman Rushdie. Middlesex fick priset 2003.

1. The Amazing Adventures of Kavalier & Clay av Michael Chabon. En underbar bok som har det mesta - spänning, tragik, humor. Handlar om två kusiner - en uppvuxen i New York och en flykting från andra världskrigets Prag - som startar en framgångsrik karriär som serietecknare. Fick priset 2001.

En grön påse på posten

Nu har det kommit, paketet från min hemliga bokvän. Paketet innehöll, förutom en massa godis, lite te och några badprylar (tursamt nog har jag badkar), två böcker. Den ena var Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay och den andra Boktjuven av Markus Zusak. Den förstnämnda har jag aldrig hört talas om, det ska bli väldigt intressant att se vad det kan var för något. I regel har man ju någon form av förutfattat mening eller förväntning på en bok man ska läsa. Icke så i det här fallet. Den andra boken i paketet har jag faktsikt börjat på en gång, men av skäl som inte hade med bokens kvalitéer att göra, kom jag inte lägre än knappt 100 sidor. Jag ser fram emot att ge den ett nytt försök.

Jag tackar och bockar, min hemliga bokvän, för paketet. Recensioner kommer så snart jag har hunnit läsa böckerna.

Utlottning av en Izner

Jag är med i En bokcirkel för alla:s utlottingen av boken Mordet i Eifeltornet av Claude Izner. Det man behöver göra för att vara med i utlottningen är att skriva på sin blogg att man är med, precis vad jag gör just nu alltså. Därför detta, i övrigt intetsägande, inlägg.

Birgitta, Arn, Vasa och Foppa

Jag hörde en så märklig grej på radio. Det handlade om en kommande utställning på Historiska museet i Stockholm. Man räknade upp fyra personer som hade betytt extra mycket för Sverige de senaste 1000 åren: Heliga Birgitta, Arn, Gustav Vasa och ... wait for it ... Peter Forsberg! Man kanske skulle få önska sig lite perspektiv, eller? Årtusendets viktigaste uppfinningar/upptäckter måste ju i.s.f. vara, låt mig tänka..., ja: boktryckarkonsten, krutet, ångkraften och foppatofflan.

lördag 17 april 2010

Bokcirkelrapport: ok, amen av Nina Solomin

Igår hade vi bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst ok, amen av Nina Solomin (jag har bloggat tidigare om den boken).

Vi pratade en del Solomins förhållningssätt till de chassider hon levde bland. Det faktum att hon i boken inte fördömer deras värderingar eller sätt att leva på och sällan undslipper sig vad hon själv tycker (mer än mellan raderna) gjorde att vissa av oss i gruppen tolkade det som att hon var på väg att "glida över" på deras sida och, om hon inte hade åkt hem till Sverige efter ett år, så hade hon nog blivit religiös själv, om än inte i samma mån som chassiderna. Andra av oss ansåg att hon höll en större distans och aldrig skulle ha kunnat leva kvar i chassidernas värld.

Denna diskussion förde in oss på ett samtal kring vilka männsikor som blir fundamentalister, eller för den delen bara hängivna en religion eller annan ideologi. Även här uppstod två läger i gruppen. Ena sidan menade att alla människor var presumtiva fundamentalister, allt handlar om i vilken miljö man vistas. Den andra sidan menade att så inte är fallet. Alla mäniskor är inte mottagliga för den typen av påverkan. Detta gäller ju inte lika mycket om en person föds in i något, då minskar ju möjligheten att utveckla ett annorlunda synsätt på världen.

En annan mycket intressant frågeställning som kom upp under kvällen var varför vi (alla i gruppen höll inte med) tenderar att se mellan fingrarna med religiös fundamentalism när det handlar om judar, vilket vi inte skulle ha gjort om det varit kristna eller muslimer. Är det västvärldens kollektiva dåliga samvete från Förintelsen som spökar här? Jag tror att det är en inte så lite del av föklaringen, men jag tror att det finns (minst) två förklaringsfaktorer till. Den ena tror jag handlar om att de flesta av oss i Sverige inte lever med judendomen som kultur/relgion i vår närhet, till skillnad från kristendom och islam. Vi har därför utvecklat en nyfikenhet gränsande till exotiserande för den judiska kulturen. Den andra tror jag har och göra med att judarna, med sin berättartradition, har getts möjlighet att ge sin egen bild av den egna kulturen på ett helt annat sätt än muslimerna. Den bild de flesta av oss har av islam och muslimsk kultur har vi fått genom människor som själva inte är muslimer. Jag kan bara gå till mig själv och se hur många författare jag läser som är av judisk härkomst (Philip Roth, Jonathan Safran Foer, Nicole Krauss, Amos Oz och Michael Chabon för att nämna några). Hur många författare med muslimsk bakgrund har jag läst? Ja, det är inte till närmelsevis lika många.

Till nästa gång ska vi läsa När man skjuter arbetare... av Kerstin Thorvall. Det ska bli intressant, jag har inte läst något av henne tidigare.

fredag 16 april 2010

Den här ska jag läsa!

Jag har ju redan tidigare outat min faiblesse för judisk litteratur. I går läste jag i DN om Tre apor av Stephan Mendel-Enk, den verkar intressant. Och så snygg sen! Det är bara att styra stegen mot bokhandeln.

torsdag 15 april 2010

Veckans topp 3, v 15: Böcker med stadsnamn som titel

3. Istanbul av Orhan Pamuk. Finfin barndomsskildring och porträtt av en stad.

2. Jerusalem av Selma Lagerlöf. Selmas berättelse om människornas från Dalarna som flyttar ner till en kristen koloni i Jerusalem håller än.

1. Budapest av Chico Buarque. En finstämd skildring av en brasiliansk man som blir förälskad i ett språk, en stad och en kvinna.

onsdag 14 april 2010

Bokrecension: Last Evenings on Earth av Roberto Bolaño

För några år sedan var jag på Hedengrens bokhandel i Stockholm och spanade efter något nytt. På disken stod en tjock, snygg bok av en författare jag aldrig hade hört talas om. Det var De vilda detektiverna av chilenaren Roberto Bolaño. Jag köpte boken och blev helt trollbunden. Sedan dess har min syn på Bolaño blivit mer ambivalent. Om natten i Chile förstod jag mig inte på och tegelstenen 2666 fascinerade mig viserligen på något vis, men jag förmådde aldrig läsa klart den. Nu har jag just läst n0vellsamlignen Last Evenings on Earth och min kärlek till señor Bolaños författarskap har återupprättats.

Roberto Bolaño föddes 1953 i Santiago de Chile och dog 2003 i Barcelona. Det faktum att han, i alla fall i Sverige, upptäcktes av de breda massorna först efter sin död (i.o.m. att De vilda detektiverna släpptes på Svenska våren 2007) har gett honom något av en kultstämpel och det finns en mystik kring hans person, liknande den kring Stieg Larsson. En hel del av det han hann skriva finns översatt till engelska, men på Svenska finns bara de tidigare nämnda De vilda detektiverna och Om natten i Chile. Jag har också hört uppgifter om att 2666 håller på att översättas.

Novellerna i Last Evenings on Earth har alla samma stämning, en stämning som Bolaño har patent på (jag har inte stött på den hos någon annan författare). Jag kan inte sätta fingret på vad den består i. Hans språk är enkelt och fyllt av detaljer som kan tyckas ovidkommande men som gör texten klar på något sätt. Inte detaljer i bemärkelsen att texten blir överlastad och tung (som hos Georges Perec), utan på något sätt som förenklar texten. Läs själv, det är det bästa sättet att förstå vad jag menar.

Huvudpesonerna i berättelserna verkar så ensamma. Både i en faktiskt mening och i en existentiell. Även när de har människor kring sig är de ensamma. Det finns därför en underton av melankoli i texterna. I flera av novellerna är berättaren djupt engegerad i en annan människa. Ibland genom kärlek. Ibland genom antagonism. Ibland bara genom någon form av intresse. Men berättaren och den andra människan verkar aldrig vara i fas med varandra på något sätt. Även när det är någon form av kärleksrelation som beskrivs känns det aldrig som en egentlig relation. Människorna är ensamma även tillsammans. Och när allt kommer kring förstår de inte varandras motiv eller handlingar.
Detta kan låta dystert, men Last Evenings on Earth är ingen dyster bok. Den är vacker, melankolisk, ibland rolig. Men inte dyster. Den får en fyra av mig.

Stora bokbytardagen

Kul idé, men precis som Anna Winberg konstaterar så kan det nog bli en jädrans massa byten innan man är nöjd.

tisdag 13 april 2010

Vårbytets bokfrågor: en komplettering

Jag har i mitt läsande en målsättning att försöka var så bred som möjligt (se tidigare bloginlägg i ämnet). Det finns två områden där min lässtastistik inte riktigt når upp till mina målsättningar; Jag läser för få kvinnliga författare och jag vill bredda mig geografiskt. Så, min hemlig bokvän, jag skulle vara betjänt av böcker skrivna av kvinnor från lite udda länder. Då slår vi två flugor i en smäll.

Bokrecension: Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló

Det är något visst med böcker som börjar på ett tåg. Ett finfint exempel är Idioten av Fjodor Dostojevskij där handlingen inleds på på tåget mellan Warszawa och S:t Peterburg en dimmig novembermorgon. Stämningen etableras direkt. Jag gillar det.

Den lilla utsökta boken Guldsmedens hemlighet av spanjorskan Elia Barceló börjar på just ett tåg. Bokens huvudperson sitter på ett tåg som passerar hans barndomsby (som egentligen inte är målet för hans resa) och han beslutar sig för att stiga av för att försöka söka upp sin undgomskärlek, den tjugo år äldre Celia. Han förväntar sig att byn ska ha förändrats markant under hans tjugofemåriga frånvaro, men märker till sin förvåning att så inte är fallet. Snarare tvärtom. Det visar sig att han har hamnat i sin barndomby två år före sin egen födelse. Han springer på både sin far och mor som unga och lyckas söka upp Celia och de inleder även denna gång en romans. Om han under deras romans på 70-talet var tjugo år yngre än henne är han nu på 50-talet trettio år äldre. Det utvecklar sig så att deras kärlekshistoria på 50-talet får stora konsekvenser, ja rentav blir en förutsättning, för deras dito på 70-talet och tvärtom.

Boken är i första rummet en vacker kärlekshistoria. En historia som vill vittna om kärlekens omöjlighet. De två älskande som står i fokus är aldrig i fas med varandra och det blir smärtsamt tydligt ju längre man kommer i boken. Huvudpersonens föräldrar får heller inte behålla sin kärlek i oförvanskat skick.

Ett annat tema i boken är tiden. Huvudpersonen lever mycket i det förflutna i det att han aldrig verkar ha kommit över sin ungdomskärlek Celia och när han ges möjlighet att leva i det förflutna i bokstavlig mening får detta konsekvenser han inte hade kunnat drömma om. Det märkliga är bara hur snabbt han verkar foga sig i sitt öde när han märker att han har kastats femtio år tillbaka i tiden. Fast å andra sidan, hade Barceló ägnat sidutrymme åt att reda ut det rimliga i den tidsresa som beskrivs, så hade det nog blivit lite SF över det hela. Och vid den genren tycker jag inte att boken snuddar, även om det är nära i vissa avseenden.

Jag ska inte avslöja för mycket för den som vill läsa boken, och det tycker jag att du ska göra. Den är vacker och annorlunda. Och den är bara knappt hundra sidor lång, så den kan med fördel läsas i ett sträck. Den får en fyra i betyg. Jag hoppas att Albert Bonniers förlag tar sig samman och översätter fler böcker av Barceló (det här är den enda som finns översatt vad jag vet).

måndag 12 april 2010

Bokrecension - ok, amen av Nina Solomin

Jag vet inte vad det är med mig och det judiska. Jag har sedan några år hyst en väldig fascination för "judisk" litteratur. Med judisk litteratur menar jag egentligen inget annat än böcker som är skrivna av författare med judiskt ursprung och som på ett eller annat sätt tar avstampt i någon form av judisk erfarenhet. Några exempel på författare i den här kategorin är: Issac Bashevis Singer, Jonathan Safran Foer, Amos Oz, Harry Bernstein, Philip Roth, Nathan Englander, Simon Kudrischoff/Jonsson, Michael Chabon, Gary Shteyngart m.fl. (Jag är medveten om att denna uppräkning är ohälsosamt manlig och det är något jag jobbar på att förändra.) Det gemensamma för dessa författare är att de, inte nödvändigtvis beskriver en judisk kultur, än mindre dito religion, men i sitt skrivande förhåller sig på ett eller annat sätt till det judiska folkets utsatta situation samt syn på sig själva som grupp. Självklart spelar Förintelsen en stor roll i det här sammanhanget, det kan man näppeligen komma ifrån. Ja, min fascination för detta ämne behöver nog ett eget inlägg, kanske flera.

Det senaste i raden som kan hänföras till den kategori böcker jag försöker ringa in ovan är ok, amen av Nina Solomin. Solomin är en svensk journalist (sedan en tid tillbaka chefsredaktör på tidningen Vi LÄSER) som under några år i slutet av 90-talet bodde i stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, New York. I Williamsburg finns en av flera Chassidiska enklaver I New York och Solomin ägnade stor möda åt att komma dessa människor in på skinnet. Det är detta hon beskriver i sin reportagebok ok, amen. Chassidern är en falang av ultraortodoxa judar med ursprung i östra Europa. De lever till stora dela helt avskilda från resten av New York, dock inte geografiskt. Det är en paradox Solomin beskriver i sin bok, hur dessa så kulturellt isolerade och bakåtsträvande människor kan leva mitt i storstaden New York, ja hur de rent av är beroende av den urbana, moderna värld de tar avstånd från.

Solomin lyckas få kontakt med några av chassiderna och hon får möjlighet att uppleva många av deras sermonier och traditioner. Hon intervjuar också ett antal människor med olika syn på den subkultur de är delar av. Det är inte fråga om något wallraffande, hon döljer inte sin identitet, även om hon undviker att nämna att hennes pappa inte var jude och basunerar knappast ut att hon inte ämnar bli religiös. Detta är nämligen något som hon återkommer till. Människorna är visserligen oerhört givmilda och gästrfria, men i de flesta fall finns också en dold agenda som går ut på att få Solomin att bli religiös.

Jag tycker att den här boken är oerhört intressant och dessutom är den väldigt välskriven. Hon har ett väldigt humant förhållningssätt till Chassiderna. Trots att man förstår att hon tycker att det mesta de står för är knas, så fördömer hon dem aldrig. Hon försöker förstå och hon vill förmedla denna förståelse. Möjligtvis är det faktum att bokens sista kapitel ägnas en chassid som är väldigt kritisk till den egna kulturen och religionen (hos Chassiderna går dessa två begrepp inte att skilja åt - allt är religion) ett sätt att visa vad hon egentligen tycker om dessa människors sätt att leva. Det sista i föregående mening är vikitgt, hon må anse att den chassidiska kulturen är helt galen, men hennes människokärlek hindrar henne från att projicera detta på kulturens bärare, d.v.s. de enskilda chassiderna.

Jag rekommenderar verkligen alla att läsa denna bok. Den är ett bevis för att det går att förhålla sig till annorlunda och i viss mån provocerande kulturer med människokärleken och humanismen i centrum. Det är så långt ifrån xenofobi man kan komma. Sidorna är fulla av respekt. Delvis har säkert detta att göra med att Solomin själv har judiskt ursprung. Kolla även in hennes blog. ok, amen får betyg 4 av 5 möjliga.

Vårbytets bokfrågor, del 2

Nu några fler svar på frågor från En bok om dagen. Se även det här inlägget.

Vad gör du helst på fritiden?

Läser böcker, spelar saxofon, tränar samt umgås med mina vänner i allmänhet och min underbara flickvän i synnerhet.

Samlar du på något?

Nej. Inga speciella prylar iaf. Även fast mina vänner nog skulle säga att jag har för många sneakers och klockor.

Favoritfärg?

Inte direkt. Jag har sjukt många randiga tröjor i min garderob, men det är ju ingen färg :)

Teve-serie som du uppskattar?

Babel, Solsidan, Simpsons och Family guy.

Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar diu bäst?

Jag gillar filmer med en twist. T.ex. De misstänkta, K-pax, och Memento. Jag gillar det mesta som Kevin Spacey har gjort. Och jag gillar Almodovar. Jag är inte så förtjust i svensk film.

Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?

Jag dricker både kaffe och te, de har olika funktion. När det handlar om teer, så gillar jag gröna, eller svarta med någon fruktigt smak.

Vilket slags godis tycker du bäst om?

Jag har ganska barnslig godissmak: mjölkchodklad, Ahlgrens bilar, skumsvampar, Fruxo och saker som innehåller kokos.

Stjärntecken?

Kräftan.

Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket som ska föra tankarna till våren?

Inte avsky kanske, men fröpåsar; Jag har varken balkong, trädgård, kolonilott eller gröna fingrar. Vill jag har växter (och det vill jag), så köper jag dem färdiga.

Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett vårskönt paket?

En iPhone ;) Eller en påse gröna skumsvampar.

Eventuella allergier eller födoämnesval?

Nope.

Vårbytets bokfrågor, del 1

Jag är med i En bok om dagens s.k vårsköna bokbyte. En kul idé där ett stort gäng bokbloggare kopplas samman för att ge varandra bokpaket. Det fina med det är att jag inte vet som ska skicka böcker till mig, bara vem jag ska ge åt. För att förenkla för sin hemlige bokvän ska man svar på några frågor. Så, who ever you are, håll till godo!

Vilken genre håller du dig helst till när du läser?

Bra fråga. Och svår. Jag vet inte om jag håller mig till någonspeciell genre, men jag gillar verkligen "släktsagor"/uppväxtsskildringar, typ Middlesex av Jeffrey Eugenides, Midnattsbarnen av Salman Rushdie, Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez het eller A Fraction of the Whole av Steve Toltz (som för övrigt har gett namn till den här bloggen). Jag är också väldigt svag för litteratur med judisk anknytning. Några favoriter är Jonathan Safran Foer, Isaac Bashevis Singer och Amos Oz.

Favoritförfattare? Någon jag har allt av?

Jag har många favoriter: Paul Auster, Amos Oz, Carl-Johan Vallgren, Salman Rushdie, Selma Lagerlöf, Michael Chabon, Fjodor Dostojevskij, för att nämna några. Skulle jag välja en absolut favorit skulle det nog ändå bli Jonathan Safran Foer, hans böcker Allt är upplyst och Extremt högt, oändligt nära är bland det bästa jag har läst. Det finns nog ingen författare jag har allt av, men jag har det mesta som Selma Lagerlöf har skrivit och har hyffsat många av t.ex. Paul Auster.

Läsr du på andra språk än svenska?

Ja, engelska. Knappt hälften av det jag läser.

Lyssnar du på böcker, i vilket format isf?

Jag lyssnar ibland på böcker, kan vara schysst att träna till. Men i regel köper jag boken också, eftersom jag gillar att ha kvar böcker jag läst. Det blir kanske en, ibland två talböcker per år. Formatet som gäller är mp3.

Samlar du på böcker av någon särskild förfatare?

Ett tag samlade jag på böcker av Selma Lagerlöf. Samlingen är väl i princip komplett, jag samlar emellertid inte längre.

Har du någonstans publiccerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger?

De finns en lista över allt jag läst i år på min blog och på bok.nu finns även en lista för förra året samt en, inte komplett men hyffsat täckande, lista över alla böcker jag läst. Sök på Magnus Axelsson (funkar bara om du är medlem där). I princip alla böcker jag har läst äger jag och tvärtom.

Vad är du ute efter, då du läser?

Svår fråga. Jag är nog främst ute efter nya upplevelser och att vidga mina perspektiv. Det är sällan jag läser böcker som är särskilt spännande eller läskiga (det händer), än mindre uttalat personlighetsutvecklande. Om en bok har förändrat mitt perspektiv på något sätt eller skakat om mig så har jag uppnått något bra. Men ibland läser jag för att skratta. Eller för att få förströelse.

Finns det någon genre eller förfatare som du undviker?

Jag läser sällan deckare och thrillers, det intresserar mig inte. Jag läser aldrig chick-lit eller förverkliga-dig-själv-böcker. Jag har svårt för Jan Guillou och Herman Lindkvist och kan inte med Björn Ranelid (han stil är allt för överlastad). Av någon anledning har jag också väldigt svårt för Joyce Carol Oates, jag vet inte varför (se bloginlägg här).

Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för?

Egentligen inte. Dock några speciella titlar, se nedan.

Finns det några speciella titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?

Ja det finns några: Satansverser av Salman Rushdie, Amerikansk pastoral av Philiph Roth och Resa till Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline. Alla tre går att få tag på engelska, men av olika anldeningar skulle jag vilja få fatt dem på svenska.

söndag 11 april 2010

Bokrecension: Människor helt utan betydelse av Johan Kling

Jag har blandade känslor inför den här boken. Å ena sidan tyckte jag att den var lite seg, på gränsen till tråkig. Å andra sidan fanns det i boken en stämning av melankoli som jag gillade. En känsla som inte rikigt vill släppa. Jag tror att jag om ett år inte kommer att komma ihåg någonting av den här boken, annat än denna stämning. Det är en aspekt av läsning jag verkligen gillar.

Människor helt utan betydelse handlar om en kille - Magnus - som går omkring på Stockholms gator under en varm julidag 1998. Han jobbar som frilans inom mediebranschen och han har minst sagt lite svårt att få jobb. Medan han strosar runt på gatorna och möter bekanta han egentligen helst vill slippa möta, tänker han på sin flickvän Josefin. Han älskar henne mycket, men befarar att hon inte hyser samma känslor, kanske rentav är otrogen. Det låter banalt, men det är väldigt fint skildrat och man fattar mer och mer tycke för bokens huvudperson för varje sida man läser. Av någon anledning berördes jag väldig mycket av bokens sista sidor och när sista meningen var avslutat hade jag en klump i halsen.

Titeln syftar, skulle jag tro, på alla människor som figurerar i boken, förutom Josefin. Trevliga som otrevliga har de ingen inverkan på Magnus, annat än att han mer och mer går in i sig själv och tänker på sin flickvän.

Boken ska nog helst streckläsas. Den är bara drygt 160 sidor och det är inte alltför mycket text på varje sida, så det är verkligen görbart.

fredag 9 april 2010

Uppsökande kundservice

Jag skrev i ett tidigare inlägg om den långa handläggningstiden på ViLÄSER. Det visade sig vara ett bra grepp att ange problemet och tidningens namn i inläggets titel, jag blev kontaktad av tidningens marknadsansvarige som löste problemet åt mig. Det kallar jag bra kundservice! Uppsökande helpdesk. Tänk om com hem kunde fatta vinken och ringa upp mig för att fixa mitt trilskande bredband.

torsdag 8 april 2010

Att vara ett (eller några) språk kort

Man borde bara resa till ställen där man kan läsa språket. Jag var i Barcelona förra veckan. I drygt två dagar motstod jag frestelsen att gå in in någon bokhandel; jag skulle ju ändå inte köpa något. Men varje gång vi gick förbi en boklåda vreds min nacke och blicken dröjde en stund i skyltfönstret. Till slut, dagen innan vi skulle åka hem, gick jag in i en frestande butik. Jag gjorde ett fåfängt försök att rationalisera mitt besök genom att styra kosan mot den engelskspråkiga avdelningen; där skulle jag ju iaf kunna läsa böckerna. Men jag köpte inget, varken utbudet eller priserna var särskilt mycket bättre än hemma och då var det ingen idé.

Jag gick därifrån tomhänt önskandes att jag kunde läsa spanska, om så bara lite grand. Då hade jag haft en bokkasse i handen och resan hade, om möjligt, blivit ännu bättre.

tisdag 6 april 2010

Lång handläggningstid hos Vi läser

Jag beställde en prenumeration av tidningen Vi läser härförleden. Idag slog det mig att det här var c:a en månad sedan och jag har fortfarande inte fått någon tidning, trots att jag vet att det kom ut ett nytt nummer 19 mars. Jag kollade det bekräftelsemail jag fick vid beställning. Där står det visst att min prenumeration startar med nummer 3 som utkommer 10 september. Jag antar att det är kul att tidningen har så många presumtiva läsare att det tar ett halvår att handlägga en prenumerationsbeställning. Jaja. Jag gick och köpte senaste numret (nr 1) på Konsum i stället. Och får väl göra samma ska med nummer 2 så småningom.