Teasers i romaner

Jag läser just nu Boktjuven av Markus Zusak. Jag gillar den (en recension kommer så snart jag läst ut den), det är inte det, men jag blir ibland tokig på alla framåtsyftningar och teasers som finns i texten. Det jag talar om är när berättaren hänvisar till något som kommer hända längre fram i handlingen med meningar av typen: "det här skulle han , senare när tragedin var ett faktum, inse var då allting började". Stilgreppet i fråga finns i en hel del romaner, alla med det gemensamt att de har en rak kronologi i berättandet i övrigt, och jag undrar: vad är grejen? En annan bok som dignar av framåtsyftningar är Försoning av Ian McEwan. Halva boken består i syftningar fram till något som händer halvägs in. När sedan detta händer motvsvarar det knappast de enorma förväntningar som har byggts upp. Varför inte låta känslan av att något kommer att hända längre fram frammanas på ett mer subtilt sätt? Varför så explicit? Ingen gillar väl att bli skriven på näsan, eller? (Det faktum att Paulo Coelho är så populär är väl iofs ett bevis på att folk gillar att bli skrivna på näsan.)