Bokrecension - ok, amen av Nina Solomin

Jag vet inte vad det är med mig och det judiska. Jag har sedan några år hyst en väldig fascination för "judisk" litteratur. Med judisk litteratur menar jag egentligen inget annat än böcker som är skrivna av författare med judiskt ursprung och som på ett eller annat sätt tar avstampt i någon form av judisk erfarenhet. Några exempel på författare i den här kategorin är: Issac Bashevis Singer, Jonathan Safran Foer, Amos Oz, Harry Bernstein, Philip Roth, Nathan Englander, Simon Kudrischoff/Jonsson, Michael Chabon, Gary Shteyngart m.fl. (Jag är medveten om att denna uppräkning är ohälsosamt manlig och det är något jag jobbar på att förändra.) Det gemensamma för dessa författare är att de, inte nödvändigtvis beskriver en judisk kultur, än mindre dito religion, men i sitt skrivande förhåller sig på ett eller annat sätt till det judiska folkets utsatta situation samt syn på sig själva som grupp. Självklart spelar Förintelsen en stor roll i det här sammanhanget, det kan man näppeligen komma ifrån. Ja, min fascination för detta ämne behöver nog ett eget inlägg, kanske flera.

Det senaste i raden som kan hänföras till den kategori böcker jag försöker ringa in ovan är ok, amen av Nina Solomin. Solomin är en svensk journalist (sedan en tid tillbaka chefsredaktör på tidningen Vi LÄSER) som under några år i slutet av 90-talet bodde i stadsdelen Williamsburg i Brooklyn, New York. I Williamsburg finns en av flera Chassidiska enklaver I New York och Solomin ägnade stor möda åt att komma dessa människor in på skinnet. Det är detta hon beskriver i sin reportagebok ok, amen. Chassidern är en falang av ultraortodoxa judar med ursprung i östra Europa. De lever till stora dela helt avskilda från resten av New York, dock inte geografiskt. Det är en paradox Solomin beskriver i sin bok, hur dessa så kulturellt isolerade och bakåtsträvande människor kan leva mitt i storstaden New York, ja hur de rent av är beroende av den urbana, moderna värld de tar avstånd från.

Solomin lyckas få kontakt med några av chassiderna och hon får möjlighet att uppleva många av deras sermonier och traditioner. Hon intervjuar också ett antal människor med olika syn på den subkultur de är delar av. Det är inte fråga om något wallraffande, hon döljer inte sin identitet, även om hon undviker att nämna att hennes pappa inte var jude och basunerar knappast ut att hon inte ämnar bli religiös. Detta är nämligen något som hon återkommer till. Människorna är visserligen oerhört givmilda och gästrfria, men i de flesta fall finns också en dold agenda som går ut på att få Solomin att bli religiös.

Jag tycker att den här boken är oerhört intressant och dessutom är den väldigt välskriven. Hon har ett väldigt humant förhållningssätt till Chassiderna. Trots att man förstår att hon tycker att det mesta de står för är knas, så fördömer hon dem aldrig. Hon försöker förstå och hon vill förmedla denna förståelse. Möjligtvis är det faktum att bokens sista kapitel ägnas en chassid som är väldigt kritisk till den egna kulturen och religionen (hos Chassiderna går dessa två begrepp inte att skilja åt - allt är religion) ett sätt att visa vad hon egentligen tycker om dessa människors sätt att leva. Det sista i föregående mening är vikitgt, hon må anse att den chassidiska kulturen är helt galen, men hennes människokärlek hindrar henne från att projicera detta på kulturens bärare, d.v.s. de enskilda chassiderna.

Jag rekommenderar verkligen alla att läsa denna bok. Den är ett bevis för att det går att förhålla sig till annorlunda och i viss mån provocerande kulturer med människokärleken och humanismen i centrum. Det är så långt ifrån xenofobi man kan komma. Sidorna är fulla av respekt. Delvis har säkert detta att göra med att Solomin själv har judiskt ursprung. Kolla även in hennes blog. ok, amen får betyg 4 av 5 möjliga.