Vi pratade en del Solomins förhållningssätt till de chassider hon levde bland. Det faktum att hon i boken inte fördömer deras värderingar eller sätt att leva på och sällan undslipper sig vad hon själv tycker (mer än mellan raderna) gjorde att vissa av oss i gruppen tolkade det som att hon var på väg att "glida över" på deras sida och, om hon inte hade åkt hem till Sverige efter ett år, så hade hon nog blivit religiös själv, om än inte i samma mån som chassiderna. Andra av oss ansåg att hon höll en större distans och aldrig skulle ha kunnat leva kvar i chassidernas värld.
Denna diskussion förde in oss på ett samtal kring vilka männsikor som blir fundamentalister, eller för den delen bara hängivna en religion eller annan ideologi. Även här uppstod två läger i gruppen. Ena sidan menade att alla människor var presumtiva fundamentalister, allt handlar om i vilken miljö man vistas. Den andra sidan menade att så inte är fallet. Alla mäniskor är inte mottagliga för den typen av påverkan. Detta gäller ju inte lika mycket om en person föds in i något, då minskar ju möjligheten att utveckla ett annorlunda synsätt på världen.
En annan mycket intressant frågeställning som kom upp under kvällen var varför vi (alla i gruppen höll inte med) tenderar att se mellan fingrarna med religiös fundamentalism när det handlar om judar, vilket vi inte skulle ha gjort om det varit kristna eller muslimer. Är det västvärldens kollektiva dåliga samvete från Förintelsen som spökar här? Jag tror att de
t är en inte så lite del av föklaringen, men jag tror att det finns (minst) två förklaringsfaktorer till. Den ena tror jag handlar om att de flesta av oss i Sverige inte lever med judendomen som kultur/relgion i vår närhet, till skillnad från kristendom och islam. Vi har därför utvecklat en nyfikenhet gränsande till exotiserande för den judiska kulturen. Den andra tror jag har och göra med att judarna, med sin berättartradition, har getts möjlighet att ge sin egen bild av den egna kulturen på ett helt annat sätt än muslimerna. Den bild de flesta av oss har av islam och muslimsk kultur har vi fått genom människor som själva inte är muslimer. Jag kan bara gå till mig själv och se hur många författare jag läser som är av judisk härkomst (Philip Roth, Jonathan Safran Foer, Nicole Krauss, Amos Oz och Michael Chabon för att nämna några). Hur många författare med muslimsk bakgrund har jag läst? Ja, det är inte till närmelsevis lika många.
t är en inte så lite del av föklaringen, men jag tror att det finns (minst) två förklaringsfaktorer till. Den ena tror jag handlar om att de flesta av oss i Sverige inte lever med judendomen som kultur/relgion i vår närhet, till skillnad från kristendom och islam. Vi har därför utvecklat en nyfikenhet gränsande till exotiserande för den judiska kulturen. Den andra tror jag har och göra med att judarna, med sin berättartradition, har getts möjlighet att ge sin egen bild av den egna kulturen på ett helt annat sätt än muslimerna. Den bild de flesta av oss har av islam och muslimsk kultur har vi fått genom människor som själva inte är muslimer. Jag kan bara gå till mig själv och se hur många författare jag läser som är av judisk härkomst (Philip Roth, Jonathan Safran Foer, Nicole Krauss, Amos Oz och Michael Chabon för att nämna några). Hur många författare med muslimsk bakgrund har jag läst? Ja, det är inte till närmelsevis lika många.Till nästa gång ska vi läsa När man skjuter arbetare... av Kerstin Thorvall. Det ska bli intressant, jag har inte läst något av henne tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar