måndag 31 januari 2011

Ilustrado av Miguel Syjuco

På omslagsflikarna jämförs Miguel Syjuco med Jonathan Safran Foer och Junot Diaz och jag måste säga att det finns vissa likheter framför allt i sättet att berätta. Ilustrado är i alla händelser en riktigt bra bok.

Bokens huvudperson, Miguel Syjuco (författaren använder sig alltså det gamla postmodernistiska greppet att låta huvudpersonen bära samma namn som författaren själv och därmed ge sken av att boken har självbiografiska element), bestämmer sig för att försöka ta reda på varför hans läromästare Crispin Salvador plötsligt dog och var hans eventuella sista (outgivna) bok finns. Detta sökande leder honom hem till Filippinerna (han bor i New York). Vi får följa med på en resa både i Miguels, Crispins och hela Filippinernas historia. Detta görs bl.a. genom att berättelsen om Miguel interfolieras med utdrag ur Crispin Salvadors böcker, av vilka ett flertal behandlar Filippinernas historia.

Jag gillar verkligen det sätt på vilket Syjuco leker med romanformen. Han blandar in utdrag ur andra (visserligen fiktiva) böcker, han ger med olika grepp boken sken av att vara självbiografisk och min favvopassage är den när han placerar sin förment verklighetsbaserade huvudperson i samma kontext som ett antal fiktiva författare.

Om du gillar författare som Paul Auster, Junot Diaz, Jonathan Safran Foer och Roberto Bolaño är jag ganska säker på att du kommer gilla Ilustrado. Det gjorde iaf jag.


Slutligen vill jag bara säga något litet om slutet, så nu varnar jag för spoilers. Om du inte vill veta något om slutet ska du inte läsa längre.

Jag älskar slut i böcker och filmer när hela handlingen vänds upp och ner och man lämnas fylld av frågor och fascination. I filmens värld är kanske De misstänkta det bästa exemplet. Och i viss mån Shutter island. På de sista sidorna i Ilustrado vänds allting upp och ner. Ingenting är som man har trott boken i genom. Nej, tvärtom!

söndag 30 januari 2011

Best European fiction 2011

Jag har ett långsiktigt mål med min läsning: att läsa något, om så bara en novell, essä eller kort dikstsamling, från alla jordens länder (jag har uppe i drygt 40 än så länge). Det borde inte vara omöjligt, jag har ju förhoppningsvis några decennier till på mig. Det svåra är att hitta litteraturen i svensk eller engelsk översättning. Igår när jag var på Hedengrens i Stockholm (Sveriges kanske bästa boklåda) köpte jag en bok som heter Best European Fiction 2001. Det är en novellsamling som innehåller berättelser från c:a 40 olika europeiska länder och regioner. Allt från "stora kulturländer" som Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Spanien till nationer som kan vara lite svårare att få tag på litteratur från som Lichtenstein, Moldavien, Montenegro och Georgien. Även vissa regioner som inte är egna länder är representerade, som Katalonien och Wales. Jag har redan hunnit läsa två noveller och det lovar gott. Det ska bli riktigt intressant att läsa den här boken.




fredag 28 januari 2011

Utrensning i bokhandeln

Igår när jag jobbade i bohandeln packade jag ner en massa böcker som skulle returneras till huvudlagret. Vi tömde våra hyllor helt eller nästan helt på titlar som Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger, Den röda grevinnan av Yvonne Hirdman och Bad Boy av Peter Robinson (sammanlagt drygt 40 titlar). Vi plockade t.o.m. bort titlar som fortfaranade låg på vårt nyhetsbord.

Jag tycker det är lite sorgligt att nu ska ingen få köpa dessa böcker längre i inbunden form (i alla fall inte i den butik där jag jobbar). Men jag tycker också att det visar på en tråkig trend inom bokbranschen de senaste åren. Vi rensar ut de inbundna böckerna från hyllorna redan innan de har hunnit komma ut på pocket och böcker kan hamna på bokrean ett år efter att de har kommit ut. Böcker är en färskavara idag, inget tal om saken. Att gå till en medelstor bokhandel i Sverige idag och försöka få tag på en roman som kom ut för fyra år sedan är snart sagt omöjligt.

Mer Murakami i mars

Jag har slut på "m", eller jag hade ett kvar. Så det här inlägget ko er inte att vara so det förra o uraka i. Jag ville bara berätta att uraka is Norwegian wood ko er på bio i ars. I Stockhol där jag bor går den på Bio Rio vid Hornstull (de har dock inte uppdaterat sin he sida o det än, en jag vet det från andra källor).

onsdag 26 januari 2011

The best that can happen to a croissant av Pablo Tusset

I söndags hade vi träff med bokcirkeln. Den här gången hade vi läst Det bästa som kan hända en croissant (jag läste den dock på engelska) av spanjoren Pablo Tusset.

Huvudersonen heter Pablo och är en alkoholiserad slacker. Han är lite av familjens svarta får. En dag försvinner hans bror och Pablo dras in i en serie märkliga händelser.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om den här boken. Den är småkul, småtrevlig, småskruvad, småbra. Ja, ni fattar. Det blir en trea i betyg. Jag måste dock göra två kommentarer. Den ena har med översättningen att göra. Jag läste den på engelska medans de andra i gruppen läste den på svenska. I min bok var Euron valuta, men i den svenska överättningen var det Pesetas. Boken kom ut 2001 i original och Euron infördes i Spanien först 2002, så i originalet måste det ha handlat om Pesetas. Men varför översattes det till Euro? (Alla belopp är också omräknade.)

Den andra kommentaren rör omslaget. Mitt exemplar hade så fult (och omotiverat) omslag att jag knappt vågade ha med mig den på tunnelbanan. Jag förstår inte hur de tänkte på förlaget när de valde detta bedrövliga omslag.


tisdag 25 januari 2011

The Night Bookmobile av Audrey Niffenegger

Nu har jag läst Audrey Niffeneggers grafiska roman The Night Bookmobile.

En kvinna är ute och promenerar en natt i Chicago och ser en bokbuss stå parkerad längs en gata. Det visar sig att bussen innehåller allt hon någonsin läst och endast det. Hon ägnar sedan många år att försöka hitta denna buss en gång till och försakar det mesta i sitt liv, utom läsningen. Jag ska inte avslöja mer för att intet spoila slutet, men det går inte enbart bra för vår hjältinna.

Boken är dels en hyllning till läsandet, böckerna, biblioteken och den läsande mäniskan. Men den ställer också frågan om hur myckt det är värt att försaka för att få ägna sig åt sin passion - läsningen. Kvinnan i The Night Bookmobile går över gränsen, vilket hon blir smärtsamt medveten om, men samtidigt finner hon frälsningen, för att uttrycka sig religiöst (viklet faktiskt ligger nära till hands när det handlar om den här boken). Som bokmal får man sig en liten tankställare. Det fick iaf jag. Och jag ger The Night Bookmobile en fyra i betyg.

måndag 24 januari 2011

Read!


Lika som bär?

En av mina käpphästar är ju att de som designar omslagen till dagens böcker har dålig fantasi. Här är ännu ett exempel, jag tycket att det är lite väl lika. Vad tycker du?


lördag 22 januari 2011

Miguel Syjuco hyllar Zafon

Jag håller just nu på och läser Ilustrado av den filippinske författaren Miguel Syjuco. Jag har inte kommit mer än hundra sidor, men det verkar lovande. På ett ställe i början av boken återges ett litterärt samtal mellan två av bokens huvudpersoner. I detta sammanhang räknas ett antal författare upp som den ena karaktären gillar att citera. Jag hajade genast till när jag såg namnet Julian Carax, det är ju Carlos Riuz Zafons fiktive karaktär i Vindens skugga. De andra namnen i uppräkningen av författare är Cide Hamete Benengeli (en fiktiv författare i Cervantes Don Quixote), John Shade (en fiktiv författare i Nabokovs Blek låga) och Randolph Henry Ash (en fikitv författare i A. S. Byatts Confessions).

Kul homage tycker jag. Och ett intressant sätt att placera Ilustrado i en litterär kanon. Intertextualitet i ordets rätta bemärkelse. Det är också ett intressant grepp för att visa att Ilustrado verkligen är ett fiktivt verk. Det finns mycket i boken som annars kunde leda läsaren att tro att det finns ett uns av självbiografica över boken, bl.a. det att huvudpersonen har samma namn som författaren.

fredag 21 januari 2011

Mars - Murakamis månad

Mars månad, Murakamis månad. Medans modden minskar, Murakami marknadsför, månglar mera. Många människor måste mena Murakami monoton, men meningsutbyte mellan mångförslagna människor medelst media menar motsatsen.

Rösten bakom texten

Ibland läser författare in sina egna verk. Det är inte alltid med lyckat resultat. Jag kan tänka mig att det att lyssna på en bok av Leif G W Persson som är inläst av författaren inte är någon direkt energikick. En gång hörde jag ett klipp där Selma Lagerlöf läste en av sina egna noveller. Och detta på värmländska. Det var så vackert och hon lät precis som min gamla farmor. Tyvärr kan jag inte hitta klippet någonstans.

måndag 17 januari 2011

Bokhandelshumor

När kunder kommer in i butiken och frågar efter en bok, men har fått titeln och/eller författarnamnet om bakfoten, gäller det att hålla tungan rätt i mun. Jag försöker att inte rätta dem, oftast märker de att de sa fel när jag plockar fram boken åt dem. Sådan här situationer kan ibland bli väldigt kul. Igår var det en dam inne i butiken och frågade efter "den där boken Hundra sätt att ta sig ut genom ett fönster". Det tog dock inte mer än någon tiondels sekund innan jag förstod att hon var ute efter Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

onsdag 12 januari 2011

Englund vs Ranelid - en mycket märklig "litterär" strid

I kvällspressen har de senaste dagarna en "litterär" strid pågått. Ranelid har uppmanat ledamöterna i Svenska Akademien att svänga sina lurviga och dessa (alltså ledamöterna, inte deras lurviga) har blivit ordentligt förolämpade och gått till (mot-)angrepp. "Mot" inom parantes därför att jag inte kan se Ranelids uttalande som ett angrepp.

Det är nämligen två saker med det här "bråket" jag inte förstår. För det första: vad var det i Ranelids uttalande som Peter Englund uppfattade så förolämpande att han ansåg det nödvändigt att ge Ranelid en offentlig känga? Och för det andra: varför beter sig Ranelid som en förpubertal pojke.

I någon mån håller jag med Englund i sak; jag tycker inte heller särskilt bra om Ranelid som författare, men är det okej att han som talesperson för Svenska Akademien sågar en författar på det här sättet? Jag tycker inte det.

Min i övrigt så stora respekt för Englund har smolkats något och min bild av Ranelid som märklig och labil har stärkts. Ni få skärpa till er båda två!

Auster och Oz på internationell författarscen

I maj kommer Paul Auster och Amos Oz till Internationell författarscen på Stockholms kulturhus och idag släpptes biljetterna. För att undvika att jag glömmer bort det, råkar boka in annat eller att plåtarna tar slut har jag redan köpt biljetter. Jag längtar redan.

tisdag 11 januari 2011

Amos Oz släpper en ny roman

Den här vintern/våren bjuder (eller har bjudit) på ett antal nya släpp som jag inte kan låta bli att kasta mig över. Siri Hustvedt, Paul Auster, Jonathan Safran Foer och Haruki Murakami är några favoriter som har släppt eller ska släppa nytt. Nyss fick jag reda på att Amos Oz också hör till denna skara. Någon gång i vår kommer hans nya roman Lantliga scener ut på Svenska (den verkar inte finnas på engelska heller ännu). Herr Oz kommer också till Stockholms kulturhus och Internationell författarscen i maj.

måndag 10 januari 2011

Boktolvan - en märklig "utmaning"

Här och var i bokbloggosfären hittar man inlägg där bloggaren föklarar att hon/han har hoppat på en läsutmaning som går ut på att man under 2011 ska läsa tolv författare man tidigare inte har läst. Är detta verkligen en utmaning? Med tanke på det antal böcker som dessa bloggare toligtvis kommer att läsa under året är det väl knappast utmanande att tolv av dessa ska vara av nya författare? Om så ändå är fallet för någon tycker jag nog att vederbörandes ramar har trängande vidgningsbehov.

Hej Bullen, jag har ett problem

Hej Bullen, jag har ett problem. Jag kan ibland se fram emot en helt ledig dag, en gräsänklingskväll eller en lång tågresa långt innan. För då ska jag ägna mig åt helt hämningslös läsning. Då ska jag beta av den där växande högen bredvid sängen. Men när tillfälet i fråga infinner sig har jag svårt att slappna av och verkligen ägna tiden åt läsning. Under en sådan kväll/dag/tågresa längtar jag till böckerna så snart jag inte läser, men så efter en stund med näsan i en bok känner jag en rastlöshet och en gnagande känsla av att jag borde göra något rikigt i stället för att ligga här. Precis som om jag hade ägnat tiden åt att slökolla på tv eller spela angry birds på min telefon. Jag kan inte rikigt förstå varifrån denna känsla kommer. Jag älskar ju att läsa och tycker inte alls att en kväll med näsan i en bok är bortkastad tid, men när jag väl har chansen, ja, då kan jag inte hitta ron.

Är det någon som känner igen sig i brevskrivarens problem?

Ja just det, som vanligt är det inte killen på bloggen som har skivit brevet. Eller?

lördag 8 januari 2011

Sunset park av Paul Auster

Så snart Paul Auster ger ut något nytt brukar jag vara snabb med att köpa och läsa. Karl'n är ju extremt produktiv. De senaste åren har han släppt en ny roman per år. Ibland är det nästan så, att jag inte riktigt hinner bygga upp ett nytt Auster-sug efter senaste boken innan han släpper ifrån sig något nytt. Den här gången var det så. När Sunset park kom ut i höstas var jag inte sugen på att läsa Auster än. Men nu var jag det.

Miles Heller lever mer eller mindre gömd från sin familj efter en händelse några år tidigare. En dag träffar han sitt livs kärlek, men saker och ting vill sig inte bättre än att han tvingas fly ännu en gång. Denna gång tillbaka till New York där hans familj finns. Miles flyttar in i ett övergivet hus i stadsdelen Sunset park tillsammans med några andra människor och deras respektive öden påverkar varandra på flera sätt. Vi får också följa Miles föräldrar och vi får inblick i deras syn på Miles och hans försvinnande.

I vanlig ordning hos Auster får vi följa ett antal människor vars vägar korsas och i vanlig ordning spelar slumpen en inte obetydlig roll i händelseutvecklingen. Jag tyckte om Sunset park, även om den kanske inte hör till Austers bästa (dit räknar jag bl.a. New York-trilogin, Leviathan och Invisible). Det blir en fyra.

fredag 7 januari 2011

Jag ska vara med i radio

I höstas skickade jag in en ansökan om att få vara med i lyssnarjuryn till Sveriges radios romanpris. Jag kom inte med, men en tid senare blev jag kontaktad av en journalist på P1 som skulle göra ett program där han pratar med ett antal personer om böcker, läsvanor och liknande. Programmet ska sedan sändas i anslutning till romanprisjuryns diskussioner. Idag var journalisten i fråga hemma hos mig och gjorde en intervju. Det ska bli kul att höra programmet när det sänds någon gång i mars.

torsdag 6 januari 2011

Pölsan av Torgny Lindgren

Jag har sagt det förut (här och här), men jag tror att jag har hittat en ny husgud. Ytterligare en författare att återkomma ofta till. Jag talar om Torgny Lindgren. Den här gången är det Pölsan jag har läst.

En folkskollärare kommer till byn och samtidigt dyker en mystisk textilhandlare upp. Dessa två män förenas i två saker - duettsång och jakten på den perfekta pölsan. De två männen blir närmast besatta av pölsan och vi får ingående inblickar i konsten att tillaga denna, i mina ögon något otrevliga, anrättning.


Boken innehåller också en Ove-karaktär. En man vid namn Bertil som dyker upp överallt och lägger sig i allting utan känsla för takt och ton. Även författaren själv finns med på ett liten hörn som liten pojke som bjuder de båda huvudpersonerna på pölsa i en by.

Hela historien återberättas, med ett längre avbrott, av en notisskrivare. Han påbörjade historien på den tid då det begav sig, dvs på 1940-talet, men blir då förbjuden av sin chefsredaktör att skriva mer. Han får således vänta till chefsredaktören har dött och notisskrivaren själv blivit en bit över hundra år gammal, innan han kan återta berättandet.

Jag blir mer och mer förtjust i Lindgrens berättarstil och språk. Hans, som det brukar heta, milda ironi. Jag gillar särskilt dialogerna, de är helt underbara. De innehåller inte sällan ett oväntat djup i all sin skenbara enkelhet. Te.x när den åldrade notisskrivaren funderar kring vem han egentligen skriver för.

Och läsekretsen? Ingen skrivande människa kan veta något säkert om läsekretsen. Läsekretsen är en av de illusioner som är intimt förbundna med det skrivna ordet.

Pölsan är en alldeles utmärkt roman och jag ger den en fyra.

onsdag 5 januari 2011

Sorgesång för Easterly, del 2

Kafka på jobbet tyckte att jag var lite fåordig i min recension av Petinah Gappas Sorgesång för Easterly och det måste jag ju faktiskt ge henne rätt i. Här kommer ett litet försök till fördjupning.

Novellerna beskriver vardagen i Mugabes Zimbabwe (en av dem utspelar sig visserligen under tiden innan han kom till makten och en av dem i Schweiz), men det är olika typer av vardag vi möter. I titelnovellen får vi följa ett antal människor i en kåkstad utanför Harare, i en annan får vi följa en man och en kvinnas vardag när deras förhållande knakar i fogarna. Vi möter både rika och fattiga, både olyckliga och lyckliga människor.

Jag har inte läst så mycket afrikansk litteratur tidigare, men mina fördomar säger mig att när vita har beskrivit det svarta Afrika har skildringarna tenderat att falla ner i ömknings- eller exotifieringsdikena. Antingen har allt elände lyfts fram och författaren har velat visa hur synd det är om Afrika. Eller så har det mest varit dansande människor i färgglada dräkter. Ingen av dessa afrikabilder har talat till mig. Jag tycker därför att det var befriande att läsa något där det "riktiga/vanliga" Afrika (eller mer specifikt, Zimbabwe), med alla dess skiftningar, lyfts fram.

Möjligen luktar det nyuppväckt kolonialist om denna recension. Någon kanske tänker: okej, så det är först nu du fattar att det finns vanliga människor även i södra Afrika. Någon annan kanske tänker att jag generaliserar när jag pratar om Afrika och inte om Zimbabwe. Det må vara hänt. Faktum är att om man bortser från vita författare som Coetzee och Lessing så har jag bara läst en "riktig" afrikansk (med Afrika menar jag här Afrika söder om Sahara) bok innan denna och det var En halv gul sol av Chimamande Ngozi Adichie, en bok jag också gillade även om den hade lite mer av elände över sig. Jag har alltså en enorm kunskapslucka här och det är inget jag är stolt över, men definitivt kommer att ändra på. Jag vill läsa mer böcker liknande Sorgesång från Easterly, så kom gärna med tips.

tisdag 4 januari 2011

Sorgesång för Easterly av Petina Gappah

Jag var först småsugen på den här boken, men när pocketutgåvan kom till den bokhandel där jag jobbar några dagar för jul blev jag riktigt sugen tack vare det snygga omslaget, helt annorlunda det på den inbundna.


Sorgesång för Easterly är en alldeles utmärkt novellsamling. Jag brukar vara lite skeptisk till novellsamlingar. Precis när man börjar lära känna karaktärerna och komma in i berättelsen tar den slut och man ska kastas in i en ny novell. Men den här boken gillade jag. Det är något med Gappahs sätt att berätta som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som jag verkligen gillar. Novellerna skildrar en mängd olika människor: en politikeränka en ung kvinna, en gammal dansmästare m.fl. Allt med Mugabes Zimbabwe som fond.

Som sagt, jag gillade det här, det blir en fyra.

måndag 3 januari 2011

2010 - en sammanfattning

Jaha, så var bokåret 2010 till ända. Som så många andra bokbloggare tänker jag sammanfatta lite grand.

Antal lästa böcker
Jag fick ihop 68,25 böcker (böcker som jag aldrig slutförde samt böcker som påbörjades under 2009 respektive avslutades under 2011 har fått en halv "poäng").

Fördelning på ursprung
Sverige: 30%
Övriga Europa: 32%
USA och Kanada: 23%
Latinamerika: 7
Asien: 4%
Afrika: 2%
Oceanien: 1%

Fördelning på kvinnor/män
29/71%

Nya länder
Estland
Lettland
Litauen
Zimbabwe
Algeriet
Peru
Mexico
Tadzjikistan

5 bästa läsupplevelserna (utan inbördes ordning)
Tidsresenärens hustru av Audrey Niggenegger
Her Fearful Symetry av Audrey Niffenegger
Andarnas hus av Isabel Allende

Antal blogginlägg
260

Antal besök på bloggen
6 540 st (första inlägget publicerades 17 februari och jag började med Google analytics 9 mars)

Nya favoriter jag kommer återkomma ofta till
Isabel Allende
Audrey Niffenegger
Torgny Lindgren