Jag brukar försöka sträva efter att recensera böcker max ett par dagar efter att jag läst ut dem. Detta för att jag inte ska glömma bort innehållet och min synpunkter på det. För snart två veckor sedan läste jag ut Andarnas hus av Isabel Allende och nu kommer det ett litet försök till en recension av densamma.
Andarnas hus handlar om tre generationer av en släkt i 1900-talets Chile. Handlingen utspelar sig med Chiles i många avseenden våldsamma 1900-talshistoria som fond. Både Pinochet, Salvador Allende och Pablo Neruda figurerar i boken, dock utan att namnges. Handlingen är svår att återge i en kort recension eftersom det händer så himla mycket. Den är skriven i samma tradition som t.ex. Gabriel Garcia Marquez fantastiska 100 år av ensamhet, med inslag av det som kallas magisk realism. Jag gillade verkligen boken, man sugs in i handlingen och blir fascinerad av alla människoöden. Jag tror emellertid att jag hade gillat den ännu mer om jag inte hade läst Ödets dotter först, de båda är ganska lika. Detta är iofs inget konstigt, de är delar i en trilogi.
Om jag ska nämna något negativt (förutom det bedrövliga
omslaget, skärp er Norstedts!) så är det de många framåtsyftningarna. Ofta i boken kommenteras en händelse med "...och han skulle spela en ödesmättad roll i Claras liv..." eller liknande. Sådant kan göra mig störd. Jag vill inte att min läsning ska bli styrd.
Nåväl, jag skriver inte mer än så. Det blir en femma och jag är ganska övertygad om att jag kommer läsa fler böcker av Allende.
Magnus, har du sett vad du har ställt till med? Nu har ju ju blivit nominerad som finalist till det där priset och fått typ 70 nya läsare på kuppen! Stort tack för att du droppade mitt namn!
SvaraRaderaVarsågod :)
SvaraRaderaHåller med dig om att omslaget är bedrövligt, övigt en bra bok! :-)
SvaraRadera