Bokrecension: När barnet lagt sig av Michael Nykvist

Jag har inte riktigt fattat grejen med Micke Nykvist. Jag blir också lite provocerad av hans utstuderade image av manlig-man-som-kan-gråta-och-visa-känslor. Se bara på omslagsbilden till hans bok. Vilket djup han verkar ha, å vilken ömtålig man! (Bilden är väl visserligen vald av förlaget, inte av författaren själv.) Det verkar som att Micke Nykvist tror att han har uppfunnit en ny typ av man, en man med känslor, och tar det faktum att alla kvinnor över 55 är kära i honom som en intäkt för detta. Jag har inget emot män som visar känslor, jag är själv en sådan. Jag har heller inget emot böcker som appelerar till tårkanalen snarare än skrattgroparna. De kan ha sin poäng. Men det är något med Nykvist som gör mig avigt inställd till det mesta han gör. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.

Nåväl, hans bok då? Ja, den är ju inget litterärt mästerverk direkt. Det är inget fel på språket, karln vet att uttrycka sig, det ska han ha. Men det är heller inget extra med det. Boken kretsar kring berättelsen om hur Nykvist som liten får veta att han är adopterad och hur han sedan som vuxen försöker få tag på sin biologiske far. Boken är inte särkilt gripande, inte särkilt originell, inte särskilt rolig, inte särskilt intressant. Inte särksilt dålig heller. Den är mest intetsägande. Den har stärkt min åsikt om Nykvist. Jag undrar fortfarnade: vad är grejen? (Förklara gärna i kommentarsfältet den som gillar honom.) Boken får en tvåa i betyg.

Ett grönt paket på posten

Igår postade jag ett grönt paket fyllt med böcker och annat. När jag kom hem hade ett likadant paket kommit till mig. Böckerna i påsen var När barnet lagt sig av Michael Nyqvist och Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson. Ingen av dessa är böcker jag själv skulle ha köpt, men är inte det ett av syftena med det här bokbytet, att upptäcka ny litteratur? Så fort jag återfått läslusten (det är på g känner jag, men mer om det senare) ska jag ta tag i dessa böcker och seden recensera dem här på bloggen.

I övrigt innehöll påsen lite smått och gott, men tre saker förtjänar ett extra omnämnande: en cigarr, ett hemmagjort (tror jag) bokmärke med lissabonmotiv och sist men inte minst gröna skumsvampar. Jag säger det igen: gröna skumsvampar. Jag vet att jag har hajpat dem (detta utan att egentligen ha smakat), men jag ska öppna påsen en kväll och sedan recensera dem här på bloggen. (Nu har jag lyckats trycka in tre teasers i samma inlägg, det borde stärka mina läsarsiffror.)

Jag tackar och bockar, min hemlige bokvän.