Jag har inte riktigt fattat grejen med Micke Nykvist. Jag blir också lite provocerad av hans utstuderade image av manlig-man-som-kan-gråta-och-visa-känslor. Se bara på omslagsbilden till hans bok. Vilket djup han verkar ha, å vilken ömtålig man! (Bilden är väl visserligen vald av förlaget, inte av författaren själv.) Det verkar som att Micke Nykvist tror att han har uppfunnit en ny typ av man, en man med känslor, och tar det faktum att alla kvinnor över 55 är kära i honom som en intäkt för detta. Jag har inget emot män som visar känslor, jag är själv en sådan. Jag har heller inget emot böcker som appelerar till tårkanalen snarare än skrattgroparna. De kan ha sin poäng. Men det är något med Nykvist som gör mig avigt inställd till det mesta han gör. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Nåväl, hans
bok då? Ja, den är ju inget litterärt mästerverk direkt. Det är inget fel på språket, karln vet att uttrycka sig, det ska han ha. Men det är heller inget extra med det. Boken kretsar kring berättelsen om hur Nykvist som liten får veta att han är adopterad och hur han sedan som vuxen försöker få tag på sin biologiske far. Boken är inte särkilt gripande, inte särkilt originell, inte särskilt rolig, inte särskilt intressant. Inte särksilt dålig heller. Den är mest intetsägande. Den har stärkt min åsikt om Nykvist. Jag undrar fortfarnade: vad är grejen? (Förklara gärna i kommentarsfältet den som gillar honom.) Boken får en tvåa i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar