onsdag 14 september 2011

Om populärkulturens plats på kultursidorna och proffsens existensberättigande

Jonas Thente kommenterar på sin blogg debatten om populärkulturens plats på tidningarnas kultursidor. Jag kan inte annat än hålla med honom, även om jag kanske inte hade formulerat det lika tillspetsat som han. En viss typ av litteratur (och därmed inte sagt att den är "sämre" eller "lägre") lämpar sig inte för djupare analyser än de som behandlar karaktärer, handling och möjligtvis språk. Jag anser att en verklig recension måste innehålla mer än så. Den måste gå djupare, placera verket i en kontext och förse läsaren med något som gör att han eller hon kan få ut mer av läsningen än han/hon hade fått på egen hand.

Med detta resonemang vill jag säga två saker:
  1. En viss typ av populärkultur har inget på kultursidorna att göra
  2. De proffesionella litteraturkritikerna kan och bör tillföra något som vi bloggare och andra amatörer i regel inte förmår.

torsdag 8 september 2011

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Jag har precis läst Bastarden från Istanbul av Elif Shafak. Plotten kan ni läsa om på förlagets hemsa, den bryr jag mig inte om att återge. Ytterst handlar boken om försoning. Dels på det personliga planet (kan Asya och hennes mamma försonas med hennes far) och dels på det nationella planet (kan armenierna fösonas med turkarna). Som motor i storyn har vi den komplicerade relationen mellan turkar och armenier. Kan alla turkar belastas med det historiska bagage som förföljerserna av och folkmordet på armenierna utgör? Situationen kan jämföras med den mellan judarna och tyskarna. Den stora skillnaden är at Tyskland på ett föredömligt sätt gjort upp med sitt förflutna, vilket Turkiet inte har. Faktum är att frågan huruvida det verkligen var ett folkmord som skedde  för ungefär 90 år sedan fortfarnade är infekterad i Turkiet. Shafak åtalades i sitt hemland efter publiceringen av Bastarden från Istanbul för att ha "förolämpat Republiken Turkiet".

Men kan Turkiets övergrep på det armeniska folket samt detta att Turkiet som nation fortfarande inte erkänt folkmordet på armenierna verkligen belastas varje enskild turk? Flera karaktärer i boken anser det, medan andra intar en mer nyanserad hållning. Det hela kompliceras ju av det faktum att skolbarnen i Turkiet inte har undervisats om sitt hemlands historiska förgripelser. I Tyskland får skolbarnen tidigt lära sig om Nazisternas behandling av judar, romer, homosexuella m.fl. Problemet är kanske därför inte främst att turkarna inte erkänner missdåden, utan att de inte känner till deras fulla vidd. Förutsättningen för föroning är att båda parter är överens om vad man ska försonas om.

Shafaks bok är riktigt bra. Den har en bra story, med färgstarka karaktärer och både värme och djup. Men dess främsta företräde är de funderingar kring nationell skuld som den väcker. Boken är utgiven på det nystartade förlaget 2244 som hör till Bonnierfamiljen. Det är deras första bok och fortsätter deras utgivning i samma klass kan vi vänta oss en spännande och färgstark katalog.





onsdag 7 september 2011

En oerhört angelägen bok

Idén bakom The Submission av Amy Waldman är lika enkel som genial: det är 2003, två år efter 9/11 och en jury i New York har fått till uppdrag att utse vinnaren i en arkitekturtävlig om att få utforma ett minnesmonument på Ground zero. Upphovspersonerna bakom alla tävlingbidragen är anonyma fram tills dess att en vinnare har utsetts. När detta sker och kuvertet sprättas visar det sig att segraren heter Mohammad Khan och är en amerikansk muslim. När den vinnande arkitektens namn börjar läcka ut sätter en rasande debatt igång och Kahn angips från alla håll.

Khan är visserligen av muslimsk härkomst (hans föräldrar kom till USA på 1960-talet från Indien), men han identifierar sig knappast som muslim. Problemet är bara att väldigt många andra människor identifierar honom som en sådan, eftersom han i någon mån tillhör den kulturella gruppen.

Något jag slogs av under läsningen av den här boken var den enorma polasering som präglar debatten. Antingen är du med oss (amerikan, kristen) eller så är du mot oss (muslim, terrorist). Kahn hävdar att han är amerikan och därför har samma rättigheter som alla andra, han ska inte behöva förklara detaljer i sin design (det är en trädgård han har ritat som minnesmonumnet) som beskylls för att vara muslimska; det hade han inte behövt göra om han inte hade hetat Mohammad. Samtidigt märker han hur han, när han tvingas in i en identitet han inte känner igen, börjar känna en viss samhörighet med troende muslimer. Han börjar fasta och odla skägg utan att rikigt veta varför han gör det.

Det här är nog en av det mest angelägna böcker jag har läst. Vill man försöka förstå stämmningen i USA efter 9/11 och de konsekvenser det fått för världspolitiken är det här en oumbärlig bok. Jag hoppas verkligen (men tror inte riktigt att det kommer hända) att The Submission översätts till svenska, så att alla får möjlighet att läsa den.

tisdag 6 september 2011

Är det här ett äkta inlägg, eller är det fake...

Häromdagen när jag halvt håglöst, halvt intresserat, bläddrade i senaste numret av Svensk bokhandel dök jag på en väldigt intressant liten artikel. Den handlade om hur redaktörer av uppslagsverk och ordböcker lägger in fikitva uppslagsord mellan de verkliga för att kunna spåra plagiat av den egna produkten. Om de sedan skulle bläddra i en liknande ordbok från ett konkurrerande förlag och tycka att det här verkar misstänkt norpat från oss, ja då kan de bara kolla om fakeartiklarna finns med; finns de det så är copy-and-pastaren avslöjad.

Inte dumt alls. Jag kanske borde hitta ett sätt att använda denna metod på min blogg. Jag börjar tröttna på alla copycats out there. Menmen, så är det när man så berömd som jag.

måndag 5 september 2011

Igelkottens redudans

Eftersom jag alltid är på tårna tar jag tillfället i akt att lyfta fram min recension av Muriel Barberys bok Igelkottens elegans från i höstas. Detta eftersom de pratar om boken i Biblioteket på P1 just nu. Håll till godo.

Butiker vs nätet

Är man hyffsat insatt i bokbranschen känner man till att det går lite knackigt för de "fysiska" boklådorna. Det är svårt att bli rik på att kränga böcker i butik. Det är ju förstås väldigt tråkigt, men också fullt förståeligt. Det gnälls ofta om hur svårt det är att konkurrera med aktörerna på nätet. Jag skulle vilja vända på det och uttrycka en förundran och glädje över att så många ändå handlar böcker via de traditionella kanalerna. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att så många väljer att köpa sina böcker i en butik när priserna och utbudet är så enormt mycket bättre på nätet.

För några år sedan gjorde Akademibokhandeln en förändring i sin profil; man skulle koncentrera sig på att sälja fler exemplar av färre titlar och då till ett lägre pris. Tanken var att man skulle ta upp kampen med kokurrenterna på nätet och detta genom att försöka matcha deras priser. Det här konceptet visade sig vara en dålig idé. Ska man hårdra det kan man säga att de kunder som endast brydde sig om priset antingen gick till nätet där priserna fortfarande var lägre eller lika gärna handlade sina böcker på Coop eller Lidl m.fl. som i samma veva började sälja bästsäljare på pall. De kunder som brydde sig om andra saker än priset handlade också på nätet, men i deras fall handlade det om att utbudet var och är så oändligt mycket större där. De enda kunder som i någon större utsträckning var kvar i butikerna var pensionärerna, och dessa är ju knappast de mest köpstarka.

Som väl är, både för Akademibokhandeln och oss kunder, la man om kursen för inte så länge sedan. Man insåg att man aldrig skulle kunna konkurrera med nätboklådorna i fråga om priser och utbud. Man valde att fokusera på sercvice och tillgänglighet (med tillgänglighet menar jag förmågan att kunna leverera en bok direkt till en kund, utan att denne behöver vänta några dagar på ett paket). Dessa två faktorer (tillsammans med den fysiska inramningen) är, tror jag, det som får folk att handla böcker i butik snarare än på intenet.

Jag hoppas verkligen att bokförsäljningen både på nätet och i butik får fortsätta att finnas och utvecklas och ge nåring åt varandra. Jag skulle i alla fall inte vilja vara utan någon av dem.

fredag 2 september 2011

Roberto y yo

Asså den här Bolaño. Jag slits mellan hopp och förtvivlan i mitt föhållande till karl'n. Jag har läst fem böcker (eller ja, jag har försökt mig på fem titlar). Två av dem älskade jag (De vilda detektiverna och Last evenings on earth), två fattade jag ingenting av och la dem därför ifrån mig ofärdiglästa (Om natten i Chile och Amulett) och den femte lämnade mig med känsla att varken veta ut eller in (2666). De vilda detektiverna var den första jag läste och den lämnade ett sådant intryck att jag gång på gång testar en ny bok av chilenaren för att återuppleva läsuplevelsen från den första. Men det kommer på skam, gång på gång.

Jag undrar när jag ska lära mig.

torsdag 1 september 2011

Deckarläsarna - ett märkligt folk

Något jag förundras över i mötet med kunder i den bokhandel där jag jobbar är deckarläsares förhållande till sina läsval. Jag brukar försöka undvika att hamna i situationer där jag behöver tipsa kunder om deckare, detta eftersom jag själv inte läser krim. Bättre då att ta hjälp av en kollega som kan genren. Men ibland går det ju inte att undvika. Frapperande ofta möts jag då av en leda och t.o.m. en viss skamsenhet kopplad till det egna genrevalet.

Många kunder säger saker som: kan du hjälpa mig hitta en bok som utmanar mig, som inte bara är en vanlig dussindeckare, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri deckarförfattare), de är så lika. I båda dessa fall får jag lust att utbrista MEN LÄS NÅGOT ANNAT ÄN DECKARE DÅ, MÄNN'SKA! Emellertid är jag tillräckligt balanserad för att motstå denna frestelse. Ofta nog uttrycker också kunderna en antydan till att skämmas för att de läser deckare, de börjar urskulda sig inför mig när jag ska ta betalt.

Jag förstår inte riktigt detta. Om man tycker att alla deckare är likadana och känner att det är svårt att hitta något nytt, samtidigt som man tycker att det är lite skämmigt att läsa sådan "låg" litteratur, ja då förstår jag inte varför man inte testar en annan genre.


PS. För att mota Olle i grind vill jag redan här göra ett förtydligande (för att slippa göra det i kommentarsfältet). Jag har ingenting emot deckare eller deckarläsaren per se. Jag anser inte att deckare är litteratur av "sämre" kvalité än något annat (jag anser för övrigt inte ens att man kan tala om "bra" och "dålig" litteratur eller om begrepp som "kvalité" utan att först definiera den måttstock man utgår från, men det kan jag diskutera en annan gång). Anledningen till att jag inte läser deckare är att genren inte intresserar mig, precis av samma skäl som jag inte läser poesi.

onsdag 31 augusti 2011

The Submission av Amy Waldman

Det bästa sättet att hitta ny spännande litteratur tycker jag är att åka in till Akademibokhandeln City i Stockholm (ja, eller någon annan välsorterad låda, nu råkar jag ha personalrabatt på nämnd butik) och botanisera bland de nyinkomna engelska böckerna. Engelska, därför att då är det större sannolikhet att hitta något man inte hört talas om tidigare och kanske heller inte skulle ramla över om man bara höll sig till det som översätts till svenska. Flera av mina största läsupplevelser har sitt ursprung i den här strategin. Ibland översätts böckerna till svenska senare och då brukar jag tipsa alla jag känner, ibland översätts de inte.

Mitt senaste "fynd" är The Submission av amerikanskan Amy Waldman. En jury har till updrag att utse vinnarbidraget i en arkitekturtävling för ett minnesmonument på Ground zero i New York. När (den fram tills dess anonyma) vinnaren dras visar det sig vara en arkitekt av muslimsk härkomst, Mohammad Khan.

En väldigt spännande romanidé tycker jag och än så länge (jag har läst 60 sidor) verkar det lovande. Jag hoppas återkomma med en rapport vad det lider.