onsdag 14 september 2011

Om populärkulturens plats på kultursidorna och proffsens existensberättigande

Jonas Thente kommenterar på sin blogg debatten om populärkulturens plats på tidningarnas kultursidor. Jag kan inte annat än hålla med honom, även om jag kanske inte hade formulerat det lika tillspetsat som han. En viss typ av litteratur (och därmed inte sagt att den är "sämre" eller "lägre") lämpar sig inte för djupare analyser än de som behandlar karaktärer, handling och möjligtvis språk. Jag anser att en verklig recension måste innehålla mer än så. Den måste gå djupare, placera verket i en kontext och förse läsaren med något som gör att han eller hon kan få ut mer av läsningen än han/hon hade fått på egen hand.

Med detta resonemang vill jag säga två saker:
  1. En viss typ av populärkultur har inget på kultursidorna att göra
  2. De proffesionella litteraturkritikerna kan och bör tillföra något som vi bloggare och andra amatörer i regel inte förmår.

torsdag 8 september 2011

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Jag har precis läst Bastarden från Istanbul av Elif Shafak. Plotten kan ni läsa om på förlagets hemsa, den bryr jag mig inte om att återge. Ytterst handlar boken om försoning. Dels på det personliga planet (kan Asya och hennes mamma försonas med hennes far) och dels på det nationella planet (kan armenierna fösonas med turkarna). Som motor i storyn har vi den komplicerade relationen mellan turkar och armenier. Kan alla turkar belastas med det historiska bagage som förföljerserna av och folkmordet på armenierna utgör? Situationen kan jämföras med den mellan judarna och tyskarna. Den stora skillnaden är at Tyskland på ett föredömligt sätt gjort upp med sitt förflutna, vilket Turkiet inte har. Faktum är att frågan huruvida det verkligen var ett folkmord som skedde  för ungefär 90 år sedan fortfarnade är infekterad i Turkiet. Shafak åtalades i sitt hemland efter publiceringen av Bastarden från Istanbul för att ha "förolämpat Republiken Turkiet".

Men kan Turkiets övergrep på det armeniska folket samt detta att Turkiet som nation fortfarande inte erkänt folkmordet på armenierna verkligen belastas varje enskild turk? Flera karaktärer i boken anser det, medan andra intar en mer nyanserad hållning. Det hela kompliceras ju av det faktum att skolbarnen i Turkiet inte har undervisats om sitt hemlands historiska förgripelser. I Tyskland får skolbarnen tidigt lära sig om Nazisternas behandling av judar, romer, homosexuella m.fl. Problemet är kanske därför inte främst att turkarna inte erkänner missdåden, utan att de inte känner till deras fulla vidd. Förutsättningen för föroning är att båda parter är överens om vad man ska försonas om.

Shafaks bok är riktigt bra. Den har en bra story, med färgstarka karaktärer och både värme och djup. Men dess främsta företräde är de funderingar kring nationell skuld som den väcker. Boken är utgiven på det nystartade förlaget 2244 som hör till Bonnierfamiljen. Det är deras första bok och fortsätter deras utgivning i samma klass kan vi vänta oss en spännande och färgstark katalog.





onsdag 7 september 2011

En oerhört angelägen bok

Idén bakom The Submission av Amy Waldman är lika enkel som genial: det är 2003, två år efter 9/11 och en jury i New York har fått till uppdrag att utse vinnaren i en arkitekturtävlig om att få utforma ett minnesmonument på Ground zero. Upphovspersonerna bakom alla tävlingbidragen är anonyma fram tills dess att en vinnare har utsetts. När detta sker och kuvertet sprättas visar det sig att segraren heter Mohammad Khan och är en amerikansk muslim. När den vinnande arkitektens namn börjar läcka ut sätter en rasande debatt igång och Kahn angips från alla håll.

Khan är visserligen av muslimsk härkomst (hans föräldrar kom till USA på 1960-talet från Indien), men han identifierar sig knappast som muslim. Problemet är bara att väldigt många andra människor identifierar honom som en sådan, eftersom han i någon mån tillhör den kulturella gruppen.

Något jag slogs av under läsningen av den här boken var den enorma polasering som präglar debatten. Antingen är du med oss (amerikan, kristen) eller så är du mot oss (muslim, terrorist). Kahn hävdar att han är amerikan och därför har samma rättigheter som alla andra, han ska inte behöva förklara detaljer i sin design (det är en trädgård han har ritat som minnesmonumnet) som beskylls för att vara muslimska; det hade han inte behövt göra om han inte hade hetat Mohammad. Samtidigt märker han hur han, när han tvingas in i en identitet han inte känner igen, börjar känna en viss samhörighet med troende muslimer. Han börjar fasta och odla skägg utan att rikigt veta varför han gör det.

Det här är nog en av det mest angelägna böcker jag har läst. Vill man försöka förstå stämmningen i USA efter 9/11 och de konsekvenser det fått för världspolitiken är det här en oumbärlig bok. Jag hoppas verkligen (men tror inte riktigt att det kommer hända) att The Submission översätts till svenska, så att alla får möjlighet att läsa den.

tisdag 6 september 2011

Är det här ett äkta inlägg, eller är det fake...

Häromdagen när jag halvt håglöst, halvt intresserat, bläddrade i senaste numret av Svensk bokhandel dök jag på en väldigt intressant liten artikel. Den handlade om hur redaktörer av uppslagsverk och ordböcker lägger in fikitva uppslagsord mellan de verkliga för att kunna spåra plagiat av den egna produkten. Om de sedan skulle bläddra i en liknande ordbok från ett konkurrerande förlag och tycka att det här verkar misstänkt norpat från oss, ja då kan de bara kolla om fakeartiklarna finns med; finns de det så är copy-and-pastaren avslöjad.

Inte dumt alls. Jag kanske borde hitta ett sätt att använda denna metod på min blogg. Jag börjar tröttna på alla copycats out there. Menmen, så är det när man så berömd som jag.

måndag 5 september 2011

Igelkottens redudans

Eftersom jag alltid är på tårna tar jag tillfället i akt att lyfta fram min recension av Muriel Barberys bok Igelkottens elegans från i höstas. Detta eftersom de pratar om boken i Biblioteket på P1 just nu. Håll till godo.

Butiker vs nätet

Är man hyffsat insatt i bokbranschen känner man till att det går lite knackigt för de "fysiska" boklådorna. Det är svårt att bli rik på att kränga böcker i butik. Det är ju förstås väldigt tråkigt, men också fullt förståeligt. Det gnälls ofta om hur svårt det är att konkurrera med aktörerna på nätet. Jag skulle vilja vända på det och uttrycka en förundran och glädje över att så många ändå handlar böcker via de traditionella kanalerna. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att så många väljer att köpa sina böcker i en butik när priserna och utbudet är så enormt mycket bättre på nätet.

För några år sedan gjorde Akademibokhandeln en förändring i sin profil; man skulle koncentrera sig på att sälja fler exemplar av färre titlar och då till ett lägre pris. Tanken var att man skulle ta upp kampen med kokurrenterna på nätet och detta genom att försöka matcha deras priser. Det här konceptet visade sig vara en dålig idé. Ska man hårdra det kan man säga att de kunder som endast brydde sig om priset antingen gick till nätet där priserna fortfarande var lägre eller lika gärna handlade sina böcker på Coop eller Lidl m.fl. som i samma veva började sälja bästsäljare på pall. De kunder som brydde sig om andra saker än priset handlade också på nätet, men i deras fall handlade det om att utbudet var och är så oändligt mycket större där. De enda kunder som i någon större utsträckning var kvar i butikerna var pensionärerna, och dessa är ju knappast de mest köpstarka.

Som väl är, både för Akademibokhandeln och oss kunder, la man om kursen för inte så länge sedan. Man insåg att man aldrig skulle kunna konkurrera med nätboklådorna i fråga om priser och utbud. Man valde att fokusera på sercvice och tillgänglighet (med tillgänglighet menar jag förmågan att kunna leverera en bok direkt till en kund, utan att denne behöver vänta några dagar på ett paket). Dessa två faktorer (tillsammans med den fysiska inramningen) är, tror jag, det som får folk att handla böcker i butik snarare än på intenet.

Jag hoppas verkligen att bokförsäljningen både på nätet och i butik får fortsätta att finnas och utvecklas och ge nåring åt varandra. Jag skulle i alla fall inte vilja vara utan någon av dem.

fredag 2 september 2011

Roberto y yo

Asså den här Bolaño. Jag slits mellan hopp och förtvivlan i mitt föhållande till karl'n. Jag har läst fem böcker (eller ja, jag har försökt mig på fem titlar). Två av dem älskade jag (De vilda detektiverna och Last evenings on earth), två fattade jag ingenting av och la dem därför ifrån mig ofärdiglästa (Om natten i Chile och Amulett) och den femte lämnade mig med känsla att varken veta ut eller in (2666). De vilda detektiverna var den första jag läste och den lämnade ett sådant intryck att jag gång på gång testar en ny bok av chilenaren för att återuppleva läsuplevelsen från den första. Men det kommer på skam, gång på gång.

Jag undrar när jag ska lära mig.

torsdag 1 september 2011

Deckarläsarna - ett märkligt folk

Något jag förundras över i mötet med kunder i den bokhandel där jag jobbar är deckarläsares förhållande till sina läsval. Jag brukar försöka undvika att hamna i situationer där jag behöver tipsa kunder om deckare, detta eftersom jag själv inte läser krim. Bättre då att ta hjälp av en kollega som kan genren. Men ibland går det ju inte att undvika. Frapperande ofta möts jag då av en leda och t.o.m. en viss skamsenhet kopplad till det egna genrevalet.

Många kunder säger saker som: kan du hjälpa mig hitta en bok som utmanar mig, som inte bara är en vanlig dussindeckare, eller: det är så svårt att välja, jag kommer inte ihåg vilka böcker jag läst av xxx (här kan man stoppa in valfri deckarförfattare), de är så lika. I båda dessa fall får jag lust att utbrista MEN LÄS NÅGOT ANNAT ÄN DECKARE DÅ, MÄNN'SKA! Emellertid är jag tillräckligt balanserad för att motstå denna frestelse. Ofta nog uttrycker också kunderna en antydan till att skämmas för att de läser deckare, de börjar urskulda sig inför mig när jag ska ta betalt.

Jag förstår inte riktigt detta. Om man tycker att alla deckare är likadana och känner att det är svårt att hitta något nytt, samtidigt som man tycker att det är lite skämmigt att läsa sådan "låg" litteratur, ja då förstår jag inte varför man inte testar en annan genre.


PS. För att mota Olle i grind vill jag redan här göra ett förtydligande (för att slippa göra det i kommentarsfältet). Jag har ingenting emot deckare eller deckarläsaren per se. Jag anser inte att deckare är litteratur av "sämre" kvalité än något annat (jag anser för övrigt inte ens att man kan tala om "bra" och "dålig" litteratur eller om begrepp som "kvalité" utan att först definiera den måttstock man utgår från, men det kan jag diskutera en annan gång). Anledningen till att jag inte läser deckare är att genren inte intresserar mig, precis av samma skäl som jag inte läser poesi.

onsdag 31 augusti 2011

The Submission av Amy Waldman

Det bästa sättet att hitta ny spännande litteratur tycker jag är att åka in till Akademibokhandeln City i Stockholm (ja, eller någon annan välsorterad låda, nu råkar jag ha personalrabatt på nämnd butik) och botanisera bland de nyinkomna engelska böckerna. Engelska, därför att då är det större sannolikhet att hitta något man inte hört talas om tidigare och kanske heller inte skulle ramla över om man bara höll sig till det som översätts till svenska. Flera av mina största läsupplevelser har sitt ursprung i den här strategin. Ibland översätts böckerna till svenska senare och då brukar jag tipsa alla jag känner, ibland översätts de inte.

Mitt senaste "fynd" är The Submission av amerikanskan Amy Waldman. En jury har till updrag att utse vinnarbidraget i en arkitekturtävling för ett minnesmonument på Ground zero i New York. När (den fram tills dess anonyma) vinnaren dras visar det sig vara en arkitekt av muslimsk härkomst, Mohammad Khan.

En väldigt spännande romanidé tycker jag och än så länge (jag har läst 60 sidor) verkar det lovande. Jag hoppas återkomma med en rapport vad det lider.

onsdag 24 augusti 2011

Herredjävlar, nu händer det grejer...

...kanske någon tänker. Ny färg, nytt tema, fler inlägg på tio minuter än det senast gågna seklet. Jojo.

Kanske är bloggen ännu fulare nu än förut. Måhända är inläggen väldigt trista. (De är s.k. metainlägg: inlägg om att skriva inlägg.)  Alldeles säkert har redan alla läsare lämnat mig. Sannolikt är den här bloggen kokt i bajs. Det är kört helt enkelt.

Det här är desperata försök att få igång mitt bloggande eller patetiska dödsrykningar. Välj själv.

En stingslig Nesser

Noterar att även Nesser verkar vara en stingslig en. Om man, som han skriver, endast får en enda dålig recension, kan man då inte vara glad över att alla andra var så positiva? Nej inte Nesser, han passar på att läxa upp recensenten i fråga.

Svanesång eller nödrop?

Är det här en svanesång? Jag vet inte. Alla mina fans out there har kanske noterat min inläggsfrekvens den senaste tiden och ansett mig i skriande behov av en spark i arslet. Må så vara. Min skrivlust har helt enkelt saknats. Jag ska ge den här dåliga ursäkten till blogg några veckor till. Om jag inte återfått bloggsuget efter Bokmässan åker nog den här bloggen i papperskorgen.

söndag 7 augusti 2011

Ett torn av sidor

Jag läser för närvarande Uwe Tellkamps mastodontverk Tornet och den verkar aldrig ta slut. Visst, det är en bra bok, men varje gång jag läst en sida har de kvarvarande sidorna ökat med två. Varje gång jag vänder boken ryggen blir dess rygg några millimeter tjockare. I nuvarande lästakt kan ni förvänta er en recension lagom till 50-årsjubileet av murens fall.
Published with Blogger-droid v1.7.4

torsdag 28 juli 2011

Vad som egentligen skedde i Harry Potters tält

Det finns en del i J. K. Rowlings böcker om Harry Potter som vissa skulle vilja kalla orealistiskt. Varför till exempel skaffar inte Harry linser? Det verkar ganska opraktiskt att fara omkring på en sopkvast och rädda världen iförd brillor. Något annat man kan undra är varför inte de använder Skype i stället för eldstäder när de ska kommunicera långväga.

Men det som är det mest orealistiska i hela bokserien måste ju ändå vara det här med frånvaron av sex. Stora delar av den sista boken tillbringar Harry, Ron och Hermione ensamma i ett tält, mitt i boken utspelar sig också ett svartsjukedrama som resulterar i att Ron sticker därifrån. Vi har alltså tre sjuttonåringar som bor tillsammans i ett tält i flera månader, men de verkar inte så mycket som utbyta kindpussar. Men kom igen! Mig lurar du inte Rowling. Jag vet vad de unga tre egentligen ägnade sin tid åt i stället för att leta efter horrokruxer. Klart som fan att Ron drog i vredesmod, han kom väl på Harry och Hermione mitt i akten. Och är inte Hermione lite rund om magen i sista filmens slutscener? Frågan är ju bara om pappan heter Ron, Harry eller har kanske Viktor Krum återkommit för ett litet gästspel...
Published with Blogger-droid v1.7.4

onsdag 6 juli 2011

Bill Bryson is my man!

Det fanns en tid när jag läste minst lika mycket non-fiction (jag föredrar den termen framför faktaböcker, eftersom den senare antyder att det skulle handla om någon form av akademisk litteratur, men så behöver det inte vara) som skönlitteratur. Nuföritden händer det dock alltför sällan. Nu har det emellertid hänt.

Boken ifråga är At Home. A Short History of Private Life av Bill Bryson. Någon kanske har läst och minns hans (vad jag vet) enda bok som översatts till svenska, En kortfattad historik över nästan allting, en oerhört underhållande genom gång av naturvetenskaperna och deras historia. Den bok som är ämnet för detta inlägg handlar, precis som titeln antyder, om hemmets historia. Bryson avhandlar allt från hur stenåldersmänniskorna övergick till att bli bosatta och hur deras "hus" var beskaffade till hur telefonen, toaletten och andra praktiska uppfinningar såg dagens ljus. Boken är sprängfylld med fakta, men är ändå en pageturner, alla 632 sidorna igenom. Det finns hela tiden ett driv i berättandet och sidorna fylls av fascinerande personligheter.

Det som gör Brysons böcker till läsupplevelser utöver det vanliga är, förutom det redan nämnda, att de också är väldigt roliga. Bryson har hela tiden en ironisk glimt i ögat, utan att falla i fällan att inte visa sitt ämne respekt. Han lyfter fram lustiga detaljer, som t.ex. att den moderna toalettens fader hette Thomas Crapper, eller att det tog flera år från det att Bell hade uppfunnit telefonen tills någon uppfann mekanismen som gör att det hörs en signal när någon ringer. Tidigare hade man helt enkelt varit tvungen att då och då gå fram till telefonen och lyfta luren för att höra om någon var där. 

Hans personporträtt är också många gånger väldigt roliga. En av mina favotipassager är den där Chritoffer Columbus avhandlas. Så här skrver han om sjöfararens förmågor: 

Though an accomplished  enough mariner, he was not terribly good at a great deal else, escpecially geography, the skill that would seem most vital in an explorer. It would be hard to name any figure in history who has achieved more lasting fame with less competence.

At Home är en utmärkt semesterläsning, en tegelsten som kan förgylla många timmar och ge upphov till en och annan högläsningsstund.

torsdag 30 juni 2011

Om att få sina fördomar bekräftade

När man jobbar i bokhandel är det viktigt att försöka pejla in vad en kund kan tänkas gilla utan att falla ner i fördomsträsket. Slutledningar av typen "han har svart urtvättad t-shirt, svarta urtvättade jeans och dålig hy, alltså gillar han fantasy", "hon har läppglans och en präktig pancake, här är det chickitt som gäller" eller "äldre man med skägg, han vill ha en bok om andra världskriget" göre sig icke besvär. Sorgligt ofta får man dock sina fördomar bekräftade. Nio av tio som köper Svensk maffia fortsättningen eller Jans Lapidus senaste Livet Deluxe är män och den tionde kunden är ofta en kvinna som köper boken i present till en man.

I ett fall kan jag dock inte annat än förundras. En slående hög andel av de som köper riksslemmet Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser är unga kvinnor. Hur kan detta komma sig? Kanske är jag moralkonservativ eller trångsynt, men jag fattar inte riktigt hur någon kvinna med självaktning kan vilja läsa en bok av mannen som har gett objektifieringen av kvinnokropen ett svenskt ansikte. (Jag måste emellertid erkänna att jag inte läst Rimérs bok och därför egentligen inte kan uttala mig om dess innehåll, det här inlägget bygger endast på mina fördomar om Rimér.)

onsdag 29 juni 2011

Om Nawal El Saadawi och religiöst förtryck

Jag har precis läst klart Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och jag känner framförallt en sak: ilska. Varför är folk så jävla dumma i huvudet? Det finns få saker som kan göra mig så arg som religiös fundamentalism eller för den delen bara religiös inskränkthet.

I El Saadawis roman får vi följa ett antal människor i det moderna Egypten. Huvudpersonen är en medelålders kvinna som är gift med ett praktarsel till snubbe och som i hemlighet försöker skriva en roman. Faktum är att i princip alla män i boken (utom två som jag kan komma på rak arm) är praktarslen. De ligger med alla de kan komma åt (kvinnor, flickor och pojkar) och har sedan mage att predika en hög moral och tvinga sina fruar att vara dem evigt trogna.

Bokens kontext är ett Egypten där religionen går i första rummet, före allt annat, och där mannens rättigheter vida överskrider kvinnans. El Saadawi är ju en engagerad frihetskämpe och en av förgrundsgestalterna inom den arabisk/muslimska kvinnorörelsen och hennes ilska och frustration går som en glödande tråd genom texten. Om det är en realistisk bild av Egypten hon tecknar kan jag inte annat än bli mörkrädd.

Att motivera ett förtryck med en trosförestälning är ju ett närmast klassiskst grepp, det har ju gjorts i alla tider. Och här är ju knappast Islam den största boven. Kyrkan ägnar sig fortfarande åt detta i stor utsträckning och har så gjort i två tusen år. Se bara t.ex. hur den katolska kyrkan envist motverkar spridningen av kondomer i de delar av världen där HIV sprider sig som en löpeld.

Religioner har sin poäng och jag respekterar alla som tror på något större än de själva. Men att tro på att allt som står i en gammal bok är sant och pådyvla andra människordetta, det har jag inte mycket till övers för.


tisdag 21 juni 2011

Erlend Loe är dialogens okrönte konung

Jag vet exakt vad det är jag älskar med Erlend Loe: hans dialoger. De är helt underbara. Det är framförallt de som gör Naiv Super till hans, i mitt tycke, bästa bok och Stilla dagar i Mixing Part till en av hans bättre.

Bror och Nina Telemann hyr, tillsammans med sina barn, en stuga i Garmisch-Partenkirchen (eller Mixing Part Church som det blir om man kör det genom Google Translate), men semestern blir inte så lugn och skön som de hade tänkt sig, det blir rena stålbadet för deras relation.

Det som gör boken till en av Loes absolut bästa är på intet sätt storyn, nej det är som sagt dialogen. Jag tror inte att jag kan återge ett stycke som gör boken rättvisa, jag kan bara säga att om du gillade Naiv Super och Expedition L så är jag övertygad om att du kommer att älska Stilla dagar i Mixing Part. Jag garvade så tärarna rann.

fredag 17 juni 2011

Så trist, så trist...

Ojojoj. Ikväll ska vi träffas med den bokcirkel jag är med i. Och boken vi har läst var apseg. Jag bävar lite inför kvällens diskussioner. Vanligtvis tycker jag att det är kul att få diskutera en bok jag verkligen ogillat, det är skönt att spy galla över sidorna och såga ner boken vid fotnoterna. Men i det här fallet var boken så trist att jag inte ens har några argument för mitt case, den har helt enkelt lämnat mig totalt oberörd.

För att ytterligare spä på min olust har en av bokcirkelmedlemarn bjudit dit sin farsa som enligt uppgift ska vara något av en expert på författaren i fråga och håller kvällens bok som en av de främsta som någonsin skrivits.

Troligen kommer det sluta med att jag ägnar min kväll åt att sitta och muttra för mig själv över en drink. Eller ska jag kanske låtsas om att jag inte har hunnit läsa...

Ja just det, boken ifråga är Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

tisdag 14 juni 2011

Den långrandiga historien

En bunt alkoholiserade och excentriska kaniner pluggar grekiska på ett amerikanskt hitte-på-universitet. En dag beslutar sig kaninerna för att testa det här med dionysiska rus och det går åt helvete. Käpprätt till och med. Ungefär så skulle nog Henrik Lange beskriva handlingen i Donna Tartts Den hemliga historien. Boken har ju, sedan den kom ut 1992, hunnit bli lite av en klassiker, men jag kan inte säga att förstår rikigt varför.

I vintras när Amanda Hellberg släppte sin skräckkalkon Döden på en blek häst läste jag ett flertal rercensioner där denna bok jämfördes med Den hemliga historien. En jämförelse det vore en misstag att kalla haltande; den sitter inte ens i rullstol, snarare ligger den i koma. Det enda dessa två böcker har gemensamt är att de båda två utspelar sig på anglosaxiska universitet. Med samma logik skulle man kunna hävda att serietidningen Bamse och Vilhelm Mobergs Raskens är lika bara för att de båda utspelar sig i den svenska glesbygden.

Denna missvisande jämförelse gjorde att jag genom hela Tartts bok väntade på att något oväntat med anstrykning av övernaturlighet skulle inträffa. Men icke. Boken är en skildring av ett kompisgängs sociala och psykologiska kollaps. Inga spöken eller annat jox så långt ögat kan nå. Nu är jag visserligen inte ett fan av övernaturlighet av den art och i den utsträckning som finns i Hellbergs bok, men någon form av oväntat twist hade jag ändå hoppats på.

Vän av ordning kanske vill påpeka att det knappast är relevant att anföra andra recensenters missvinsade jämförelser som kritik mot Donna Tartt. Det är ju inte hennes fel att de s.k. aka-porr-vurmarna* missar poängen med Den hemliga historien. Vän av ordning har ju förstås rätt. Problemet ligger snarare i att jag har varit fjättrad i mina egna förväntningar och därför inte kunnat ta boken för vad den är.

Bokens problem är att den är för lång. Lite styvt 700 sidor för att återberätta den story jag ovan sammanfattade på lite drygt två rader. Okej, jag kan medge att Tartts version bidrar med en aning mer spänning, komplexitet coh stämning, men jag anser ändå att hon kunde ha kortat ner boken med kanske 200 sidor.

För att sammanfatta: Den hemliga historien var bra och läsvärd, men lite väl lång samt unsett överskattad.



* aka-porr är den sub-sub-sub-gren av litteraturen där man frossar i akademiska referenser och miljöer.

onsdag 8 juni 2011

Novellixer

Det nystartade förlaget Novellix riktar in sig på att ge ut korta, nyskrivna, svenska noveller i små fina volymer. Man kan säga att det är en form av ultrapocket - billigare, mindre och kortare. Jag gillar idén. Böckerna har ett enhetligt utseende och är numrerade. Planerad utgivningstakt är fyra gånger per år med fyra volymer varje gång. Återstår att se om det blir någon försäljningssuccé. Jag har iaf gått och köpt de fyra första böckerna.

tisdag 7 juni 2011

Katter eller vandrande löv?

När jag surfar runt på bokbloggar kan jag inte annat än undra: vad är grejen med katter och te? Mina högst ovetenskapliga och säkerligen tendensiösa studier ha visat att en bokbloggs popularitet verkar står i direkt proportion till andelen katt- eller terelaterade inlägg på densamma. Vadan detta? Finns det ett djupare samband mellan litteratur och dessa pälsdjur och heta drycker? Jag inbillar mig att de flesta av bokbloggarna hyser aktning för litteratur och är rädda om sin böcker och ändå låter de dessa hanteras av varelser som
  1. har vassa klor
  2. har dåligt omdöme
  3. inte kan känna igen en hexameter om man så trycker upp den i nosen på dem
  4. slickar sig själva i skrevet
Vore det inte mer logiskt om bloggarnas intresse djur- resepktive dryckesintresse riktades mot vandrande löv och äggtoddy? Den senare värmer såsom te, men har också andra stärkande effekter. De förra är pålitligare än katter och kan också användas som bokmärken (om man rycker bort ett ben eller två).

Bli inte förvånad om undertecknad bloggare startar en katt- och teblogg vilken dag som helst. Allt för att få sola sig i glansen av huntratals dagliga läsare.

torsdag 2 juni 2011

Potterpaus

Jag skrev för en tid sedan att jag kastat mig in J. K. Rowlings författarskap. Och detta med hull och hår. Under en månads tid har jag läst och lyssnat på de fem första böckerna samt kollat på de fyra första filmerna. Visserligen har jag lästa annat mellan och samtidigt, men snart börjar det rinna polyjuice potion eller pumkin juice ur öronen på mig. Eftersom jag både har läst och lyssnat på böckerna har ofta min skalle varit fyld av Potter när jag somnat på kvällarna och många nätter har jag drömt om Hogwarts. För att inte jag ska bli galen och börja muttra besvärjelser eller föröka flyga till jobbet på dammsugaren är det nog bäst att jag tar en liten paus. Bok sex och sju får helt enkelt anstå ett tag.

onsdag 1 juni 2011

Amos Oz är mannen i mitt hjärta

Det finns två författare som utövar en märklig dragningskraft på mig. Jag blir fullkomligt trollbunden vare sig jag läser det de har skrivit eller lyssnar på dem när de talar. Allt de säger är smart och genomtänkt, allt de skriver smärtsamt vackert. Jag talar (eller okej, skriver) om Jonathan Safran Foer och Amos Oz.

Förra veckan läste jag Amos Oz senaste bok Lantliga scener och var på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus för att höra honom snacka.

Lantliga scener är en hybrid mellan roman och novellsamling, på ungefär samma vis som Tom Rachmans De imperfekta. Alla kaptilen (utom ett) utspelar sig i en liten israleisk by och de binds samman genom att flera av karaktärerna återkommer i flera kapitel. Rent tematiskt är bokens röda tråd ett sökande efter något ibland ogripbart och diffust. Många av människorna drivs av en längtan efter något, som de i flera fall inte rikigt vet vad det är. Detta i kombinationen med Oz patenterade vemod gör Lantliga sener till en typisk Ozbok.

I vanlig ordning när det gäller den gode Amos är jag trollbunden efter bara några ord, jag vet inte vad det är med karln's (och måste jag väl tillägga, översättaren Rose-Marie Nielsens) språk, det är på samma gång krispigt, klart och enkelt som fyllt av melankoli och skönhet. Det har på något vis både en saklig pregnans och enkelhet samt en poetisk musikalitet som gör texten helt oemotståndlig.

Lantliga scener är en utmärkt bok, det blir en femma. Har du inte läst Amos Oz tidigare kan du med fördel börja med denna lilla pärla, men förr eller senare bör du läsa hans mästerverk En berättelse om kärlek och mörker.

tisdag 31 maj 2011

Litteraturvärldens finfolk

Förra veckan var jag och lyssnade på Amos Oz på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus och tidigare i maj på Paul Auster. Under de minuter som förflöt mellan det att publiken hade släppts in och att författaren gjorde entré ägnade jag mig åt lite socialantropologiska fältstudier.

Hörsalens fyra-fem främsta rader var reserverade åt finfolket (eller finfloset som min flickvän som är från Norbotten skulle ha sagt). Jag antar att dessa består av förlags- och annat branchfolk samt kulturjournalister. Dessa använder i många fall inte den vanliga publikentrén, utan glider in från en sidodörr framme vid scenen. De går heller inte och sätter sig direkt utan står gärna och chit-chattar med sina fellow finflos längst fram i salongen och står samtidigt och spanar lite lojt ut över pöbeln i salongen.

När det sedan ges möjlighet till att ställa frågor är finfolket ofta de som ställer flest och de kan ofta inleda i stil med: På lunchbjudningen tidigare idag sa du något väldigt intressant... eller När jag mötte din författarkollega X förra året i New York sa hon...

Missförsta mig inte nu, det här inlägget är inget utslag av avundsjuka, snarare en mild förundran. En förundran över dessa människor som älskar att frottera sig med "eliten" och som gärna vill att det ska synas. Jag stöter på samma typ inom idrotten, där jag tjänar mitt levebröd.

torsdag 26 maj 2011

Kafka FTW!

En del av er har säkert noterat att Forma Books Blog Award ska delas ut på bokmässan i höst. Det finns tre finalister att rösta på och valet är enkelt. Rösta på Kafka på jobbet för bövelen! Det här är ett val av samma dignitet som när det amerikanska folket valda Obama till president eller när jag här förleden vald att köpa havreknäcke i stället för sportknäcke. Med ett ord: du måste göra din röst hörd och rösta på Kafka på jobbet.

tisdag 24 maj 2011

Äntligen en enhetlig låg bokmoms?

För ungefär tio år sedan sänktes bokmomsen i Sverige till sex procent. Ett tilltag som gjorde böcker billigare och därmed att försäljningen ökade. Så vitt jag kan förstå påverkade det inte statens intäkter negativt; eftesom det såldes mer böcker fick man ändå in en jäkla massa kulor i bokmoms.

EU tillåter idag alla sin amedlemsländer att ha vilken moms de vill på alla böcker, utom digitalt nedladdningsbara (dvs e-bäcker och nedladdningsbara ljudböcker). För tio år sedan var väl kanske inte detta så konstigt, men idag fugerar det som en hämsko för e-bokmarknadens utveckling.

Häromdagen läste jag i Svensk bokhandel att Sveriges riksdag nu verkar vilja ändra detta, så att man i framtiden kan ha en låg moms även på e-böcker. Äntligen, säger jag. Det här kommer inte en dags för tidigt.

måndag 9 maj 2011

Livstecken eller dödsryckning

Hallå.... Testing, testing.. Sjrpojf'seo... Fan! Wwfaaawkkkkkk.... Ok, ett försök till: Hej!

Som ni märker är jag lite ringrostig. Det känns som att jag inte har bloggat sedan andra puniska kriget (eller var det första?). Åpåpåp, säger kanske vän av ordning, du blogade ju för en vecka sedan. Och det är ju rikigt, men jag har lite tappat farten, frekvensen har gått ner till ett oroväckande puttrande i stället för den strida ström av läsvärda inlägg som borde publiceras här. Jag har inte lästorka. Jag har bara ingen lust att skriva. Så det så.

Så, till alla mina fans out there: håll ut, den här bloggens ära kommer att återupprättas vilken dag som helst. Men inte idag. Det här är ingen dödsryckning, bara ett livstecken.

tisdag 3 maj 2011

Drömhjärta av Cecilia Samartin

Vad är det som gör att man gillar en bok? Hur mycket beror det på själva innehållet och hur mycket på en själv och vilken stämning man är i? Jag är något av en känsloläsare och kan den ena dagen älska en bok som jag en annan dag har börjat på men dissat. Det är sådana här funderingar som fyller min skallen efter att jag har läst klart Drömhjärta av Cecilia Samartin.

Jag kan lika gärna säga det direkt: jag är inte imponerad av den här boken. Storyn är jolmig och karaktärerna platta. Boken är nog både spännande och gripande, men jag rycks inte med. Det är förstås omöjligt att säga, men jag har en känskla av att jag kunde ha gillat den här boken, hade jag läst den vid ett annat tillfälle.

Drömhjärta handlar om en kubanska som växer upp på 1950-talet i ett idylliskt Kuba för att sedan fly landet efter revolutionen. Hon och hennes famlij hamnar i Kaliforninen dä hon börjar en nytt liv. Men så småningom tvingas hon tillbaka till sin barndomsland för ett besök som får stora konsekvenser för hennes liv.

En sak jag irriterade mig på, iaf i början av boken, var författarens perspekiv på den kubanska revolutionen. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att Kuba är ett särskilt välskött land och Castro är en grym diktator. Det sammantagna lidandet i landet var nog större efter revolutionen än före. Så som det ju brukar vara så roffade den nya politiska eliten åt sig i stället för att dela med sig åt folket.

Det jag har prolbem med är dels hur Samartin bara skildrar de rikas perspektiv, de personer som skildras i boken är alla rika (eller de rikas tjänstefolk som lever ack så lyckliga vid sina herrars sidor) och dels hur hennes syn på historien är onyanserad. Bokens karaktärer lever i ett paradis där alla kvinnor är vackra alla män intelligenta (och vackra). Familjemiddagarna flödar över av mat, cigarrer och vin och solen lyser varje dag. Revolutionen 1959 tar allt detta ifrån dem och allt blir misär.

Om det var så att Kuba innan 1959 var paradiset på jorden och efter helvetet på densamma, ja då har Samartin rätt i sin beskrivning och jag fel i min kritik, men jag har en känsla av att det kanske är lite mer komplicerat än så. Synd bara att det inte märks i boken.

måndag 2 maj 2011

Harry ftw!

I morse vaknade jag med ett fult sår på amen. Jag trodde först att min flickvän hade förvandlats till en vampyr och inte orkat tas sig ändå upp till min hals för att ta sig en slurk. Det visade sig emellertid att det var Harry Potter-flugan som hade bitit mig, och det hårt. Jag bloggade häromdagen om att jag sist av alla i hela världen hade börjat läsa Harry Potter-böckerna. Nu vill det sig inte bättre än att jag har blivit såld och fast. Jag har beställt ett gäng av böckerna och laddat ner både ljudböcker och filmer. Igår blev jag klar med den första delen, Harry Potter and the Philosopher's Stone och nu har jag kommit en bit in i tvåan, Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag trodde inte att jag skulle bli så uppslukad av det, men jag gillar't.

onsdag 27 april 2011

Nu kan J. K. Rowling räkna in den sista

Det finns saker som de flesta levande människor har gjort (iaf i västvärlden): Ätit kebab så det sprutar vitlökssås ur öronen, somnat på stranden och fått en lustig röd kulör, irriterat sig över Carola Häggqvists frikyrklighet samt läst Harry Potterböckerna. Ja, utom jag då. Tills nu. Igår köpte jag med mig den första Harry Potterboken hem (Harry Potter and the Philosopher' stone ) och jag gillar't. Det återstår att se om jag läser alla sju böckerna och hur lång tid detta isf tar, men det här är iaf en start.

tisdag 26 april 2011

All my friends are superheroes av Andrew Kaufman

Det har hänt igen! Nej, jag har inte cyklat på ett bältdjur. Inte heller har jag vunnit en miljon eller en årsförbrukning av villaolja. Den som gissar att jag har dragit dit pepparn växer har också fel. Det som har hänt är att jag har läst en snuskigt bra bok. Det handlar om den lilla pärlan All my friends are superheroes av kanadensaren Andrew Kaufman.

Alla Toms vänner är superhjältar, t.o.m. hans fru. På Toms bröllopsdags inträffar en incident varvid en av brudens tidigare pojkvänner - Hypno (också superhjälte) - hypnotiserar Toms fru att uppleva Tom som osynlig. Alla andra kan se Tom, men inte hans fru. Tom gör nu allt han kan för att hans fru ska se honom igen.

Boken är fylld av anekdoter kring superhjältar som Tom känner. Några av mina favoriter är The Sloth vars superkraft består i att han kan säga "Fuck you" och verkligen mena det och The Spooner var superkraft består i en mystisk dragning till ensamma människors sovrum om nätterna, dit han går och lägger sig och skedar personen som ligger där. En dag visar det sig att det är hans egen flickvän han hamnar hos.

All my friends are superhreos är en underbart vacker och underfundig kärlekshistoria. Den är helt enkelt oumbärlig. Som om detta inte vore nog är den en tunnis som låter sig läsas på en kväll. Det blir en solklar femma i betyg.

måndag 25 april 2011

Om cirkeln och svårigheterna med att recensera ungdomsböcker

Precis som jag börjar skriva det här inlägget hör jag något som fladdrar i bakgrunden. Ah, det var bara historiens vingslag. Det här är nämligen första gången som jag recenserar en ungdomsbok här på a fraction of the web. Det är i sanning i ett historiskt ögonblick. Boken i fråga är den omtalade Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Handlingen i stora drag ser ut så här: En tonårsgrabb tar livet av sig, eller....? Det visar sig att han var del av ett häxgäng som ännu inte formerats. När de sex övriga medlemmarna hittar varandra blir de varse att jorden ska gå under och att det är deras lilla klubb - Cirkeln - som ska vara motmedlet mot ondskan. Typ.

Bitvis tycker jag att det är en spännande bok och jag antar att de många delar (som t.ex. personbeskrivningarna) som jag tycker är alltför explicita faktiskt faller en yngre publik på läppen.Och här har vi pudelns kärna. Cirkeln är en ungdomsbok. Den vänder sig till ungdomar. Dess målgrupp är ungdomar. Ja, ni fattar. Och jag är 30 plus. Kanske har det att göra med att jag själv inte läste den här typen av böcker när jag var tonåring, jag läste mest serier och en och annan Stephen King, men jag tycker att det är svårt att ha några åsikter om den här boken. Jag har inga referensramar. Vanligtvis när jag skriver om en bok utgår jag från mig själv, men det är svårare att göra när det handlar om en ungdomsbok. Jag måste på något sätt bli mitt tonårsjag när jag läser och det är i sanning inte lätt.

Hur gör ni om ni har läst en ungdomsbok och vill tycka till om den?

tisdag 19 april 2011

Haruki Murakamis 1Q84 - väl värd väntan

Sådärja. Nu har jag läst klart Haruki Murakamis senaste tjockis 1Q84. Ja, alltså del 1 och 2. Det är ju en roman i tre delar och de två första släpptes nu för några veckor sedan och del 3 släpps nästa år (tror jag).

Handlingen i stora drag: Aomame jobbar som gyminstruktör och lönnmrödare. Tengo jobbar som matematiklärare och är hobbyförfattare. De har varannat kapitel i boken och deras resepktive storys vävs mer och mer in i varandra. Tengo har fått i uppdrag att vara spökskrivare åt en 17-årig debutantförfattare. Boken som skrivs innehåller mycket skumt stoff och blir en bestsäljare. Men Tengo märker att han har dragits in i något han inte kan kontrollera.

Det mest intressanta i romanen (jag benämnar den i singularform, eftersom det egentligen är en roman som är uppdelad i tre volymer) är det sätt på vilket läsarens invanda tankemönster kring begrepp som sanning, tid  och fiktion/verklighet ställs på ända. Den bok Tengo skriver påverkar den värld han lever i; en värld där det bl.a. finns två månar. Jag gillar den här typen av lek med fiktionens gränser. Det är både kittlande och tankeväckande.

En negativ sida med boken är att det händer så mycket skumma grejer som jag befarar inte kommer få sin förklaring. Murakai brukar ju lämna sina läsare med fler frågor än svar. Och det är ok. Det är inte författarens uppgift att servera en färdig förklaring till allt som händer i boken, det vore att underskatta läsarna. Men Murakami trycker in så mycket märkliga grejer i boken att man nästa blir yr. Jag hoppas att det inte spårar ur totalt i del tre.

Sammantaget tyckte jag mycket om den här boken. Efter del ett var jag nästan beredd att sätta en femma och utbrista: det här är Murakamis bästa hittills! Men efter tvåan nöjer jag mig med en fyra och tänker att vår käre japan ibland borde lägga lite mer tyngpunkt på realismen snarare än det magiska (Murakami brukar ju beskrivas i termer av magisk realism).

Framförallt har läsande lämnat mig med en längtan efter mer (och detta trots att jag nyss har läst och sönderanalyserat Fågeln som vrider upp världen). Jag kommer definitivt att fortsätta läsa min favvojapan.


måndag 18 april 2011

Podden som vrider upp världen, del 5 av 5

Ja, så nu har det då äntligen blivit dags att knyta ihop säcken. Det dags för fågeln att sluta vrida upp världen. Det är slut med märliga kindfläckar, Torus overksamhet och uttorkade brunnar. I dagens avsnitt, som alltså är det femte och sista, försöker vi sammanfatta våra intryck av Fågeln som vrider upp världen och knäckfrågan är: vad i boken har egentligen hänt utanför Torus skalle? Vilka personer finns i verkligheten och vilka är bara sidor av Toru?

Här hittar du episod 5. Mycket nöje.

Lyssna också på avsnitt 1, 2, 3 och 4.

fredag 15 april 2011

1q84 - flippat men bra

Förra veckan började jag läsa första delen av Haruki Murakamis giggoverk 1Q84. Det började väldig bra; efter första boken var jag beredd att säga att det var det bästa jag lästa av Murakami hittills. Nu har jag läst drygt hälften av del två och nu har det börjat spåra ur ordenligt. Det är fortfarande bra, men också flippat. Riktigt flippat. Lägg sedan till de märkliga sexscener som ibland figurerar i japanens böcker. Ja, nog är det Murakami alltid.

(Jag vill inte ha några kommnetarer som avslöjar hur flippindexet utvecklas, tack.)

torsdag 14 april 2011

Tunnisar efterlyses

Den senaste tiden har jag läst många tjocka böcker. Och fler tegelstenar ligger och väntar på nattduksbordet. Och det inget fel med det. Tjocka böcker kan ofta vara de bästa eftersom man får ordentkligt med tid att sugas in i berättelsen.

Men ibland kan jag längta efter att få läsa tunnisar. Ni vet de där korta små böckerna som man kan klara av under en kväll eller två. Det finns något befriande med att läsa sådana böcker ibland.

Problemet är att jag inte har några idéer på tunnisar. Jag behöver alltså hjälp. Ge mig tips, tack. (Observera att jag i det här sammanhanget betraktar 150 sidor som en semi-tegelsten.)

måndag 11 april 2011

Podden som vrider upp världen, del 4 av 5

Idag pratar vi om Toru igen. Ständigt denna Toru. Och nu börjar vi bli ordentligt irriterade på denna segpropp. Vi pratar också lite grand om allitterationer och kryddor.

Här hittar du episod 4.

Det finns också möjlighet att lyssna på avsnitt 1, 2 och 3 igen.

Mycket nöje.

fredag 8 april 2011

Bockfesten av Mario Vargas Llosa

Jag har precis läst ut Bockfesten av Mario Vargas Llosa och här kommer några tankar. Först nnågra ord om handlingen.

Handlingen kretsar kring Rafael Leonidas Trujilo som var Dominikanska republikens (typ) diktator från 1930-1961. Till stora delar består boken av tre parallellberättelser som vävs in i varandra. Ibland följer vi Trujillo själv under hans sista dag i livet (han mördades i ett attentat 30 maj 1961), ibland hans mördare som sitter i bilar och väntar på att el generallisimo ska dyka upp så att de kan skjuta honom och mellan dessa scener får vi följa Urania Cabral, dotter till en av Trujillos närmsta män, som återkommer till Dominiskaska republiken efter 35 år i exil för att göra upp med sitt förflutna. Alla tre berättelsen är fulla av tillbakablickar och skapar tillsammans en tät väv där hela Trujilloeran belyses från olika vinklar.

Jag gillar det här berättargreppet. Vargas Llosa glider mjukt mellan nutid och dåtid och melan olika perspektiv. Ibland kan man behöva hålla tunga rätt i mun för att hålla reda på var och när man befinner sig, men jag gillar det. Ett problem är dock alla namn. Det figurerar en väldig massa personer i den här boken och alla har fyra namn. Ibland används alla fyra, ibland bara ett, två eller tre. Och ibland läggs det till en titel. Eller ett smeknamn. Det är lite grand som med ryska romaner, fast utan personförteckning i början. Med både berättarstilen och namnrikedomen i åtanke tror jag att man med fördel läser den här boken under en ganska koncentrerad tid, inte med långa pauser och parallelt med andra böcker.

Jag, som så många andra, har i ett tidigare inlägg beskyllt den gode Mario för gubbsjukhet. Det är inget han visar i den här boken. Visst huvudpersonen Trujilo är gubbsjuk så det räcker och blir över, men skildringen känns inte gubbsjuk alls.

Efter att ha läst Den stygga flickans rackartyg i somras var jag inte så säker på om jag någonsin skulle läsa något mer av den här karl'n. Men nu är jag ganska säker på att jag ska. Bockfesten får en fyra i betyg.

torsdag 7 april 2011

Topp 5 - märkliga frågor i en bokhandel

En gång för länge sedan när jag var nyanställd i bokhandeln utlovade jag blogginlägg innehållande bokhandelshumor. Man skulle kunna säga att det har varit lite si och så med den saken.

Jag tänkte dela med mig av de konstigaste frågorna jag fått som bokhandelsanställd. Här är top fem (utan inbördes rangordning), alla situationerna är helt autentiska och självupplevda:
  1. En kvinna i medelåldern kommer in och säger: "Alltså, stickning är ju väldigt stort i Tallin. Har ni några böcker om det?". Faktum är att jag lyckades hitta en bok åt henne i vårt beställningssortiment.
  2. "Har ni bara pocketböcker?" Till saken hör att jag jobbar i en halvstor boklåda som inte är pocketshop, så ja, vi har annat än bara pocketböcker.
  3. En äldre man: "Säljer ni plasthinkar?"
  4. En kvinna i 40-årsåldern: "Hhhckhtjzzzkkkaaaaa.....?" Hon hade råkat sätta in ett exemplar av Anna Gavaldas En dag till skänks på tvären i munnen och undrade om vi hade någon polygrip.
  5. Och slutligen min personliga favorit. En kvinna stegar rakt fram till kassan (som befinner sig i mitten av butiken, inte vid entrén) och frågar: "Har ni böcker här?" Jag undrar vilken sorts butik hon trodde att hon hade kommit in i.

(Ok, nummer 4 kanske inte är helt överensstämmande med sanningen. Men visst hade det varit ganska kul om det varit sant?)

tisdag 5 april 2011

Mer Murakami

Trots att jag så sent som i helgen sa "äntligen", "shit, vad skönt" och "älskling, kan du skicka saltet"* när jag hade avklarat Murakamis Fågeln som vrider upp världen börjar jag nu på en ny bok av samma författare. Ikväll sätter jag tänderna i del 1 av hans mastodontverk 1Q84. Jag hoppas att detta inte för tidigt.


(* = Vi satt och åt lunch)

måndag 4 april 2011

Podden som vrider upp världen, del 3

Det har blvit dags att publicera del tre av min, Illusionernas blogg och Kafka på jobbets poddcast Podden som vrider upp världen. Ni som lyssnat tidigare känner till att vi diskuterar Haruki Murakamis bok Fågeln som vrider upp världen, enligt samma lässchema som bokcirkeln i P1. Idag pratar vi bl.a. om hur boken påverkar våra privatliv och hur vi smått börjar tröttna på herr Okada och hans eskapader. I allmänhet pratar vi väldigt mycket om Toru.

Här hittar du dagens avsnitt.

För den som missat tidigare delar eller vill lyssna igen hittar du del 1 här och del 2 här.

söndag 3 april 2011

Vampyrernas mejeri

Felskrivningar kan ibland leda till nya idéer. Idag i bokhandeln kom en tjej in och frågade efter Vampire Diaries. När jag skulle kollla i datorn om vi hade några kvar råkade jag byta plats på i:et och a:et i Diaries; det blev alltså Vampire Dairies. Naturligtvis fick jag inga träffar, men jag hade inte blvit fövanaåd om det hade funnits sådana böcker också. Jag kan tänka mig scenariot: när mörkret har fallit vaknar de anställda vid Vampyrmejeriet till liv, de sover i övergivna pastöriseingsmaskiner. Varje natt står de vid de löpande banden och tillverkar blodi-frutti, blodyoghurt och grädden som du villl ha till dina blodplättar med sylt.

lördag 2 april 2011

Fågeln som äter upp tiden

Äntligen! Äntligen är jag klar med Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Boken är ju en bit över 700 sidor och eftersom jag, Kafka på jobbet och Illusionernas blogg har gjort en poddcast på boken och vi  inte har kunnat träfas oftare än var 7-10 dag för att spela in, så har läsandets dragit ut i en evighet. Boken har legat på mitt nattduksbord sedan i slutet av februari och i morgon ska vi träffas för att spela in det femte och sista avsnittet av podden. Det ska bli skönt att ställa upp denna tegelsten i hyllan. Jag gillade boken, det är inte det, men jag hade föredragit att läsa ut den på kanske två veckor i stället för sex-sju.

onsdag 30 mars 2011

Super sad true love story - en skrämmande satir av världen idag

Jag har precis läst ut Gary Shteyngarts senaste bok Super sad true love story och det är verkligen en bok som sätter igång en massa funderingar. Den kanske inte är fullt lika rolig som hans tidigare böcker (Den ryske debutantens handbok och Absurdistan), men satiren är vassare och ämnet känns mer, om inte angeläget, så iaf relevant i mitt liv.

Boken utspelar sig i en nära framtid där allting i samhället kretsar kring en fixering kring ungdomlighet. En framtid där böcker anses som något suspekt (de kallas "printed, bound media artifacts" och anses lukta illa). En framtid där alla går omkring med någon sorts monsterversion av smartphone som kallas äppärät. I dessa manicker får de ständiga informationsflöden om allt omkring dem och de kan använda dem  till att ranka allting i sin närhet. T.ex. kan äppärätin räkna ut vilken sexighets- eller personlighetsrankning du har av alla människor i ett rum, en rankning som sedan visas upp för alla i den synliga displayen på din äppärät.

Bokens huvudperson, Lenny Abramov, fyller snart fyrtio år, har den märkliga egenheten att han älskar böcker och jobbar på ett företag som ger folk evigt liv (eller i.a.f. säljer "föryngringsprocesser"). Lenny blir tokkär i den koreanskamerikanska, 15 år yngre tjejen Eunice park och det är kring deras förhållande boken kretsar.

Det finns så många intressant trådar i den här boken så jag vet inte vad jag ska ta upp här: Som att dagens "lillebror-samhälle", där alla övervakar sig själva och andra och lägger ut alla möjliga detaljer om sitt och andras privatliv på nätet, i boken har dragits till sin extrema spets. Som att det är Kina som sätter den världspolitiska och -ekonomiska agendan i världen, inte USA som är på fallrepet. Som att det, som vanligt i Shteyngarts böcker, finns en väldigt intressant diskussion kring vad det innebär att vara andra generationens invandrare (Abramovs föräldrar kommer från Ryssland). Jag kan fortsätta i evigheter.

Det är den perfekta boken för en bokcirkel. Den innehåller helt enkelt fantastiskt mycket stoff till intressanta diskussioner. Tyvärr är dock genomförandet inte i toppklass tycker jag. Vissa passager av boken är lite sega och den är helt enkelt inte så rolig som jag hade hoppats. Det blir därför bara en trea i betyg, men jag rekommenderar ändå alla som vill ha en spegel av vårt moderna samhälle att läsa boken.



Andra som har recenserat Super sad true love story är: USA-bloggen

måndag 28 mars 2011

Podden som vrider upp världen, del 2 av 5

Efter förra veckans succé har det nu blivit dags för att publicera avsnitt två av vår (dvs A fraction of the web, Illusionernsas blogg och Kafka på jobbet) poddcast Podden som vrider upp världen (eller vad den nu ska kallas). Idag har vi läst sidorna 150-302 av Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen.

Här kan du lyssna på dagens avsnitt.

Om du mot förmodan missade avsnitt 1 eller om du vill lyssna igen hittar du det här.

söndag 27 mars 2011

Är bokbloggare fega?

Jag skrev häromdagen om att jag upplever att bokbloggosfären till stora delar går de stora förlagens ärenden och helt enkelt saknar oberoende. Jag hade nog räknat att få lite mer respons på ett sådant "påhopp". Jag är också ganska övertygad om att folk har en åsikt i frågan, kanske rent av håller med mig. Men man vågar inte säga vad man egentligen tycker av rädsla att "hamna i onåd" hos förlagen så att dessa slutar att skicka gratisböcker till en.

Jag hoppas inte att jag har rätt. Det vore beklämmande.

fredag 25 mars 2011

Varför driver jag en bokblogg?

Förra veckan skrev Karin på En bokcirkel för alla en inlägg om hur vi bokbloggare ska få större inflytande. Ett intressant inlägg. Hon kommer in på frågan om vad som driver bloggaren, vad syftet med att driva en bokblogg egentligen är. Jag citerar:

Är inte en del av syftet att fler ska hitta bra böcker att läsa? Och att de förlag som ger oss böcker ska tjäna något på det? Och nu menar jag absolut inte att vi ska skriva bra om böcker vi inte gillar. Nej, det är inte syftet. Det gäller att få ett inflytande över folks bokinköp. Och få fler att läsa.

Den sista delen kan jag skriva under på, men att förlagen som ger oss böcker ska tjäna på det? Här håller jag inte med Karin. Upprikigt sagt så struntar jag i förlagen när jag bloggar. Det beror kanske vad man har för typ av blogg. Bygger man sin läsning på sådant man får gratis av förlagen, ja då kanske man vill väga in deras eventuella nytta av ens bloggande. Men jag, som köper det jag vill läsa och därmed själv styr vilka böcker jag konsumerar och sedan skriver om på min blogg, bryr mig faktiskt inte.

Kanske är det så att vi har en bloggosfär, där de stora inflytelserika bokbloggarna mestadels recenserar gratisböcker från förlagen och där skribenterna tar hänsyn till vad förlagen tjänar på det de skriver. I så fall saknas något väsentligt: oberoende.

måndag 21 mars 2011

Podden som vrider upp världen, del 1 av 5

Jamen, så har det då äntligen blivit dags. Det är premiär för Podden som vrider upp världen (eller vad vi nu ska kalla den), en joint venture mellan A fraction of the web, Kafka på jobbet och Illusionernas blogg.

Med start i dag kommer vi fem måndagar i rad att lägga upp inspelade diskussioner av Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen enligt samma koncept läsplan som bokcirkeln i P1. I dagens avsnitt, del ett av fem, diskuterar vi sidorna 1-149 i boken.

Här hittar du avsnittet. Se nu till att klicka på länken och lyssna på våra ljuva röster.

lördag 19 mars 2011

Ödet vill att jag ska läsa om Rom

Den trogne läsaren av min blogg känner till att jag åker till Rom i morgon. Inför denna resa ville jag läsa någonting som utspelar sig i Rom, för att få feeling. Jag hittade ingenting, så jag började läsa Tom Rachmans The Imperfectionists som jag hade hemma på nattygsbordet. Förutom att det var en riktigt bra bok visade det sig att den utspelar sig i Rom. Vilken flax! Nu har jag fått en allddeles utmärkt uppladdning inför min resa.

Igår började jag läsa en ny bok, den bok som med all säkerhet kommer att vara mitt resesällskap. Det blev Super sad true love story av Gary Shteyngart. Döm om min förvåning när det visade sig att även denna bok, i alla fall inledningsvis, utspelar sig i, just det, Rom!

fredag 18 mars 2011

De Imperfekta - en fantastisk bok!

Jag har prickat in årets andra femtaggare (dem första kan ni läsa om här). Jag har precis läst ut The Imperfectionists av Tom Rachman och jag är fullkomligt överväldigad. Det är sådana här läsupplevelser som gör jag älskar att läsa.

The Imperfectionists porträtterar ett antal medarbetare vid en engelskspråkig tidning i Rom. Ett kapitel per person, nästan som en novellsamling. Vi får bl.a. följa den ensamma och misantropiska rubriksättaren Ruby Zaga, den  osäkre Kairo-korrespondenten Winston Cheung och den excentriska läsaren Ornella de Monterecchi. De olika människornas öden griper in i varandra och mellan varje kapitel får vi oss en liten del av tidningens historia till livs.

Jag tycker att det rä svårt att recensera novellsamlingar och böcker som den här, som i mycket liknar novellsamlingar. Det är svårt att analysera handlingen och tematiken.


Berättelserna i boken är roliga, tragiska, intressanta, gripande och väldigt bra. Jag kan bara säga en sak: läs. Okej jag säger en sak till: läs!

Jag berätade i ett tidigare inlägg om hur jag älskar när favvoböcker jag läst på engelska ges ut på svenska. Nu har det hänt igen, I dagarna släpptes De imperfekta, så även de som inte gillar att läsa på engelska kan glädja sig åt denna läsupplevelse.

Avslutningvis vill jag tipsa om att författaren kommer till Internationell författarescen på Kulturhuset i Stockholm 28 april.

torsdag 17 mars 2011

Dessa författare gästar bokmässan i höst

Som ni kanske känner till är temat på årets bok- och biblioteksmässa tyskspråkig litteratur. För ungefär två minuter sedan släppte bokmässan vilka tyskspråkiga författare som kommer att gästa mässan i höst. Håll till godo:

Tyskland
Cornelia Funke (f 1958), ungdomsboksförfattare med världsrykte som har sålt mer än 10 miljoner böcker. Ett 15-tal av hennes böcker har översatts till svenska, bl a Tjuvarnas herre som gick som följetång i SR häromåret. Felicitas Hoppe (f 1960), prisbelönt ledamot av Tyska akademien för språk och litteratur som skriver fantasieggande prosa på yttersta gränsen mot den rena poesin. Clemens Meyer (f 1977), den tyska litteraturens bråkstake. Benedict Wells (f 1984) gjorde hyllad skönlitterär debut redan som 19-åring. Hans andra roman En vecka i Berlin utkommer på svenska i höst. Terézia Moras (f 1971) debutbok Alle Tage röstades fram till 2004 års bästa tyska roman vid bokmässan i Leipzig. Hon anses av många vara en av sin generations främsta röster, precis som Silke Scheuermann (f 1973), vars bok Timmen mellan hund och varg kom på svenska häromåret och har kallats för generationsroman. Nadia Budde (f 1967), en av Tysklands mest prisbelönta barnboksförfattare och illustratörer. Nora Gomringer (f 1980), en av Tysklands främsta spoken word-poeter. Arne Bellstorf (f 1979) tillhör den nya generationens tyska serietecknare. Han har odlat en alldeles egen berättar- och tecknarstil. Uwe Timm (f 1940) är körsnären som sadlade om till aktad och älskad roman- och barnboksförfattare. Markus Heitz (f 1971), fantasyförfattare som nått stora framgångar med framför allt sin Judas-serie. Den tyska 80-talsikonen Nina Hagen (f 1955) har skrivit en osminkad självbiografi om sitt stormiga liv och bjuder på sig själv i både seminarium och konsert. Kristina Maidt-Zinke, litteraturkritiker med smak för skandinavisk litteratur. Skriver bl a för Münchentidningen Süddeutsche Zeitung. Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung och bl a författare till En stor man om Axel Munthe.

Österrike
Anna Mitgutsch (f 1948), en av frontfigurerna inom modern österrikisk litteratur. Hon har blivit översatt till en rad europeiska språk, inklusive svenska. Bettina Balàka (f 1966), starkt profilerat feministisk författare. Angelika Reitzer (f 1971), skriver skönlitteratur som inte följer några raka linjer. Hennes fragmentariska, bildrika och märkligt poetiska berättelser låter sig inte förklaras på rationell väg. Den bulgariskfödde Dimitré Dinev (f 1968) bor sedan 1990-talet i Wien där han skriver tragisk, absurd och humoristisk prosa och dramatik som ofta behandlar exilmänniskans erfarenheter. Barn- och ungdomsboksförfattaren Rachel von Kooij (f 1968) skriver kort och gott ”sådant som hon själv vill läsa”. Hennes romaner har vunnit flera priser och har översatts till en mängd språk. Doron Rabinovici (f 1961), israelisk-österrikisk författare känd för sitt engagemang mot rasism och antisemitism. Richard Obermayr (f 1970), prosaist vars senaste bok Das Fenster, en mystisk och poetisk roman om minnets bedräglighet, fick recensenterna att utropa Meisterwerk! Wolfgang Petrisch (f 1947), österrikisk toppdiplomat som 1999-2002 var Hög representant för Bosnien och Hercegovina (en post som Carl Bildt tidigare innehade). Han har skrivit flera böcker om konflikterna på Balkan. Friedrich Buchmayr (f 1959) österrikisk litteraturvetare och Strindbergexpert som bl a byggt upp ett Strindbergmuseum i Österrike!

Schweiz
Peter Stamm (f 1963) skriver prosa och drama för både radio och teater på ett sparsmakat språk som för tankarna till både Camus och Hemingway. Dorothee Elmiger (f 1985) anses vara en av de mest lovande unga författarna från alpnationen. Melinda Nadj Abonji (f 1968), mottog förra året prestigepriset Deutscher Buchpreis för sin roman Tauben fliegen auf som enligt motiveringen ”ger en fördjupad bild av ett samtida Europa i uppbrott”. Gabrielle Alioth (f 1955), författare som skriver romaner, noveller, barnböcker och reseberättelser. Sedan 1984 är hon bosatt på Irland. Peter von Matt (f 1937), litteraturprofessor som bl a specialiserat sig på ETA Hoffmans och Max Frischs litteratur.

New York-suckers, titta hit!

Alla ni som är New York-romantiker. Ni som gillar Paul Auster, Jonathan Safran Foer, Joseph O'Neill, Siri Hustvedt osv bla. därför att deras böcker ofta utspelar sig i det stora äpplet. Ni (och alla andra såklart) ska lyssna nu:

Läs Världens väldghet (Let the Great World Spin i original) av Colum McCann. Se här vad jag sklrivit om denna fina bok tidigare och gå sedan och köpa den.

Jag läser mycket på engelska och brukar beklaga mig över hur lite av det jag gillar som översätts till svenska. Jag vill ju att alla andra, även de som inte känner sig så bekväma med att läsa på engelska, ska få del av dessa fantastiska läsuppleveler. Ett exempal på en författare som jag älskar, men som de svenska förlagen inte har fattat att de måste översätta är Michael Chabon. Varje gång som en av dessa böcker översätts blir jag lika glad. Nu har Lindqvist Publishing fått till en svensk utgivning av Colum McCanns senaste. Jag klickar på gillaknappen.

Se så, iväg med dig nu, sitt inte där och slösurfa. Boklådorna stänger om några timmar!

onsdag 16 mars 2011

Trion som vrider upp bloggosfären

Somliga menar att årets kulturhändelse, ja det måste ju vara utdelningen av Nobelpriset i litteratur, Bok- och biblioteksmässan i Göteborg eller Falukorvens dag. Jag vill inte gå så långt som att häva att de har fel, men det har de. Årets kulturhändelse, alla kategorier, är att A fraction of the web, Illusionernas blogg och Kafka på jobbet, med start nu på måndag, kommer att publicera fem avsnitt poddradio där vi diskuterar Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen

Vän av ordning kanske säger: men det där görs ju redan av P1. Visst, men vi gör det roligare, smartare och snyggare. Bättre helt enkelt. Vi använder oss dock av samma lässchema som P1. Således:

Träff 1 måndag 21 mars: Vi läser t.o.m. sidan 149.
Träff 2 måndag 28 mars: Vi läser t.o.m. sidan 302.
Träff 3 måndag 4 april: Vi läser t.o.m. sidan 450.
Träff 4 måndag 11 april: Vi läser t.o.m. sidan 600.
Träff 5 måndag 18 april: Vi läser ut boken.

Hos Kafka på jobbet kan ni läsa en lite mer utförlig beskrivning av denna poddsändning.

Glöm nu inte, för allt i världen, att lyssna på måndag. Ni vill väl kunna hänga med i diskussionen kring fikabordet på jobbet på tisdag?

tisdag 15 mars 2011

Europas bästa litteratur

Tidigare i vintras kom jag över en samling med europeiska noveller. Boken heter Best European Fiction 2011 och består av ett fyrtiotal noveller från lika många länder i Europa. Alltifrån Frankrike, Tyskland och Spanien till Moldavien, Lichtenstein och Montenegro finns representerade i boken.

Naturligtvis går det inte att skriva en recension av boken som helhet, till det är den alltför spretig. Dock spretig i en positiv bemärkelse. Antologin bjuder på en väldig spännvidd. En hel del av novellerna gillade jag verkligen, andra inte alls. Men som helhet är jag väldigt glad att jag läst den här boken. Vill man, som jag, försöka läsa litteratur från udda länder är den här antologin the shit, ska man leta romaner från alla dessa länder är det nog snart sagt omöjligt att lyckas.

En reflektion jag har gjort under läsandet av den här boken är att nationell litteratur är ett något problematiskt begrepp. Flera av författarna har bara bott en del av sin barndom i sitt "hemland" och verkar från ett helt annat land. Vad konstituerar en tjeckisk, portugisisk eller för den delen, svensk litteratur? Vad gör en bok rysk, norsk, bosnisk eller norsk? Är det språket den är skriven på, författarens födelseland eller något annat? I det globaliserade, post1989-  och postbalkankrigpräglade Europa av idag är sådana här frågpr inte helt lätta att svara på. Och kanske inte ens relevanta.

måndag 14 mars 2011

Romtips eftersöks

Jag behöver Romtips. Ja, alltså, jag ska inte göra Cuba Libre till mina kubanska kusiner. Inte heller ska jag bjuda mina ryska dito på kaviar. Den som trodde att jag ska fylla på mitt förråd med Read Only Memory skivor har också fel. Inte heller ska jag åka hem, till Göteborg, vilket jag antar att de flesta läsare av detta inlägg tror med tanke på nivån på vitsarna.

Nej jag ska åka till Rom. Och behöver lite tips. Eftersom det här är en bokblogg passar det ju fint med att ge mig tips på boklådor man inte får missa (om det nu finns sådana i Rom). Men kanske har någon också en idé om var man kan äta den bästa risotton, var man kan köpa den bästa osten eller något annat ro(m)ligt. Och ja, jag bjuder på den sista vitsen.

söndag 13 mars 2011

Hur fan kan man motivera en svensk vapenindustri?

Ok, det här inlägget har inget med böcker att göra, men jag bara måste skriva av mig. Jag ser just nu på Rapport där de rapporterar om att svenska vapen har hamnat hos rebellerna i Libyen. Talespersonen för den svenska vapenindustrin verkar förvånad. Man säger sig ha en noggrann kontroll över att vapnen inte hamnar i fel händer. Men vad är fel händer? Enligt mig är fel händer alla händer som ämnar hantera ett vapen. Innebär kontrollen av den svenska vapenexporten att man bara säljer sina vapen till FN? Jag tror tyvärr inte det.

Hur fan kan man motivera en svensk vapenindustri och vapenexport idag?  Det finns ingen anledning till att Sverige ska hjälpa idioter runt om i världen att ha ihjäl folk. Nej, lägg ner Bofors i morgon säger jag!

torsdag 10 mars 2011

Bokmässan here I come!

Sådär, nu har jag bokat hotell i Götet för Bokmässan. Det blir fyra nätter i Sveriges Gdansk (okej, jämförelsen haltar lite). Jag kan tipsa alla som har tänkt sig en göteborgsvistelse under bokmässeveckan att börja titta på boende nu, det börjar bli fullbokat på många ställen. Iaf om man har tänkt sig att bo på hotell hyffsat nära mässan utan att behöva betala en hel månadslön för rummet.

tisdag 8 mars 2011

En urban safari med stora problem

Jag har läst Urban safari. 12 storsäder av Bobo Karlsson av, just det, Bobo Karlsson och jag är kluven. Först en liten beskrivning, sedan tar jag det som är bra med boken följt av det som är mindre bra.

Boken innehåller 12 kapitel, vart och ett om en stad. Amsterdam, Beirut, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Los Angeles och Stockholm är några av städerna han behandlar. Han berättar om de olika stadsdelarna och vad de har för karaktär, om städernas "själ", om krogar och klubbar han gillar, om människorna som bor i städerna osv. Det är ingen reseguide, snarare en samling personliga reportage som innhåller en del tips.

I de flesta kapitlen lyckas Karlsson förmedla det som han lockas av hos städerna, varför han älskar dem så. I många falla blir man faktiskt riktigt sugen på att själv resa dit. Jag tor också att om man ska åka till någon av de städer som boken behandlar, då kan man nog få rikgigt bra tips på vattenhål som kanske inte finns i guideböckerna. Slutkaptilet om Stockholm är också intressant på sitt sätt. Det är kul att läsa om sin hemstad ur ett annat perspektiv.

Boken har emelletid stora problem. Långa partier (ibland hela kapitel på 30-40 sidor) ägnar författaren åt at bara rabbla en massa coola, sexiga, hippa, häftiga, fräcka, balla ställen och skulle jag fått en femma för varje bartender- krögar- dj- eller kyparnamn som nämns skulle jag ha råd att faktiskt besöka alla de städer boken hanldar om. Dessa uppräkningar blir ibland ordentligt långrandiga.

Ett annat problem med boken är Karlssons, vad det verkar som, närmast totala blindhet för stora problem som gentrifiering och sexturism. Det senare verkar han se som en kuriös liten detalj som sätter färg på hans vistelser i städer som Bankok, Amsterdam och Rio. Det förra identiefierar han visserligen som ett problem, men hans perspektiv är det att det är synd att de fattiga försvinner från en cool, sexig eller hip stadsdel, eftersom de ju bidrar med en äkthet, patina och ruffighet som stadsdelar som gått igenom gentrifieringsprocessen har förlorat. Jag blir faktiskt lite lätt illamående när jag läser Karlssons "analyser" av de sociala aspekterna av detta. Han uppvisar en form av socioekonomisk kolonialsim. Fattigdom och annan social misär är exotiskt i hans ögon.

Trots bokens stora problem blir dt en trea i betyg, p.g.a. det som ovan anförts.

måndag 7 mars 2011

Hemma hos läsarna

För dig som mot förmodan misade mig i radio i fredags finns lyssningsmöjligheter här. Om du inte vill lyssna på de andra lirarna kan du spola fram till 29 min in i programmet. Håll till godo.

fredag 4 mars 2011

Aporna tar över bokbloggosfären

Det här är ju visserligen Illussionernas bloggs område, men jag vill hjälpa honom lite på traven. Det behövs mer apor i bokbloggosfären. Nu när det är fredag eftermiddag vill jag dela med mig av något av det roligaste som finns. Kolla in Alejandro Fuentes Bergström, roligare än så här blir det inte.

torsdag 3 mars 2011

Spetsa öronen - A fraction of the web hörs i radio

Om ni bara ska lyssna till ett radioprogram i år, ja då ska ni lyssna i morgon fredag kl 18:15 i P1. I programmet Hemma hos läsarna pratar jag och några tjommar till om läsning, böcker och litteratur. Om du mot förmodan skulle missa denna mediahändelse eller om det jag sa var så smart (eller osammanhängande) att du bara måste höra det igen, ja då kan du avnjuta reprisen på lördag kl 16:03, också i P1. Som den tekniktillvände nutidsmänniska du förmodligen är (eftersom du läser "bloggar" på "Nätet", eller "Webben") tar du med all säkerhet chansen att även lyssna på programmet som pod. Allt för att för att riktigt få vältra dig i min sköna stämma. Håll till godo.

onsdag 2 mars 2011

Bloggtorka eller gott omdöme

Den senaste tiden har jag inte varit så aktiv som jag brukar här på bloggen. Det kan bero på något av följande:
  • Jag har jobbat väldigt mycket
  • Jag har inte haft något vettigt att berätta
  • Jag har ingen katt som jag kan lägga upp bilder på
  • Jag har inga snygga tekoppar att lägga upp bilder på
  • Värmländsk design och böcker är inget vinnande koncept
  • Jag har en katt, men den har tuggat sönder mina fingrar, så att jag inte kunnat skriva
  • Mitt språkcentra har varit tillfälligt ur funktion p.g.a. ett strömavbrott
  • Jag har varit bortförd av utomjordingar
Minst några stycken av ovanstående alternativ är korrekta. Om du gissar vilka vinner du faktiskt ingenting, snarare har du förlorat, förlorat tid på att läsa den här skiten.

Vän av ordning vill kanske påpeka att detta inlägg är precis ett sådant meninglöst dito som jag ovan ansett vara mig ovärdigt. På det tänker jag bara svara: nu vet du hur det känns att läsa ointressant jox.

PS. Jag återkommer vilken dag som helst med ett bokrelaterat inlägg som precis som vanligt kommer vara av yppersta klass sett till innehåll, komposition, språkbehandling och finess.

tisdag 1 mars 2011

The Finkler Question av Howard Jacobson

Ibland läser man en bok som är så bra att den är bortom att vara en page-turner; när man läst en sida vill man inte skynda till nästa, nej man vill läsa sidan igen och igen. För det är så djävla bra. En sådan bok dyker jag på max en gång per år. Howard Jacobson Bookerprisvinnande The Finkler Question visade sig vara en sådan bok.

Julian Treslove är en knappt 50-årig, pessimistisk ungkarl i London. Han har tidigare haft ett själadödande jobb på BBC, men för närvarande jobbar han som look-alike. Han har nämligen egenskapen att till utseendet likna alla och ingen. Två av Tresloves bästa vänner är den 90-årige änklingen Lido och den jämnårige dito Finkler. Dessa båda män är judar, vilket inte Treslove är. Han vill dock gärna vara en av dem och efter att ha blivit rånad och tyckt sig höra att gärningskvinnan kallade honom för jude, börjar han få för sig att han är just detta, en Finkler som han kallar dem. Han går mer och mer in i sin nya judiska identitet, han lär sig jiddish, han flyttar ihop med en judisk kvinna, han t.o.m. börjar fundera på att omskära sig, men känner ändå att han inte rikigt är en av dem.

The Finkler Question är en satirisk, men också allvarlig analys av den judiska identiteten. Vad innebär det att vara jude idag? Varför existerar antisemitism? Helt enklet, vad är den judiska identiteten? Alla som hyser en fascination för judendomen och någon gång tänkt: tänk om man vore jude, ska läsa denna bok.

Det blir en solklar femma i betyg. Fem plus.

måndag 28 februari 2011

Myggholkarnas herre

Idag är det Myggholkens dag. Med vilken bok firar du denna begivenhet? Goldings Flugornas herre, Lundgrens Myggor och tigrar eller kanske rentav Castillons Insekt?

Jag gissar att det här är en temadag det kommer surras rätt rejält om här i bokbloggosfären. Och varför inte? Vi bloggare brukar ju vara insekts..., nej förlåt insiktsfulla.