Jag kan lika gärna säga det direkt: jag är inte imponerad av den här boken. Storyn är jolmig och karaktärerna platta. Boken är nog både spännande och gripande, men jag rycks inte med. Det är förstås omöjligt att säga, men jag har en känskla av att jag kunde ha gillat den här boken, hade jag läst den vid ett annat tillfälle.
Drömhjärta handlar om en kubanska som växer upp på 1950-talet i ett idylliskt Kuba för att sedan fly landet efter revolutionen. Hon och hennes famlij hamnar i Kaliforninen dä hon börjar en nytt liv. Men så småningom tvingas hon tillbaka till sin barndomsland för ett besök som får stora konsekvenser för hennes liv.
En sak jag irriterade mig på, iaf i början av boken, var författarens perspekiv på den kubanska revolutionen. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att Kuba är ett särskilt välskött land och Castro är en grym diktator. Det sammantagna lidandet i landet var nog större efter revolutionen än före. Så som det ju brukar vara så roffade den nya politiska eliten åt sig i stället för att dela med sig åt folket.
Det jag har prolbem med är dels hur Samartin bara skildrar de rikas perspektiv, de personer som skildras i boken är alla rika (eller de rikas tjänstefolk som lever ack så lyckliga vid sina herrars sidor) och dels hur hennes syn på historien är onyanserad. Bokens karaktärer lever i ett paradis där alla kvinnor är vackra alla män intelligenta (och vackra). Familjemiddagarna flödar över av mat, cigarrer och vin och solen lyser varje dag. Revolutionen 1959 tar allt detta ifrån dem och allt blir misär.
Om det var så att Kuba innan 1959 var paradiset på jorden och efter helvetet på densamma, ja då har Samartin rätt i sin beskrivning och jag fel i min kritik, men jag har en känsla av att det kanske är lite mer komplicerat än så. Synd bara att det inte märks i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar