Litteraturvärldens finfolk

Förra veckan var jag och lyssnade på Amos Oz på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus och tidigare i maj på Paul Auster. Under de minuter som förflöt mellan det att publiken hade släppts in och att författaren gjorde entré ägnade jag mig åt lite socialantropologiska fältstudier.

Hörsalens fyra-fem främsta rader var reserverade åt finfolket (eller finfloset som min flickvän som är från Norbotten skulle ha sagt). Jag antar att dessa består av förlags- och annat branchfolk samt kulturjournalister. Dessa använder i många fall inte den vanliga publikentrén, utan glider in från en sidodörr framme vid scenen. De går heller inte och sätter sig direkt utan står gärna och chit-chattar med sina fellow finflos längst fram i salongen och står samtidigt och spanar lite lojt ut över pöbeln i salongen.

När det sedan ges möjlighet till att ställa frågor är finfolket ofta de som ställer flest och de kan ofta inleda i stil med: På lunchbjudningen tidigare idag sa du något väldigt intressant... eller När jag mötte din författarkollega X förra året i New York sa hon...

Missförsta mig inte nu, det här inlägget är inget utslag av avundsjuka, snarare en mild förundran. En förundran över dessa människor som älskar att frottera sig med "eliten" och som gärna vill att det ska synas. Jag stöter på samma typ inom idrotten, där jag tjänar mitt levebröd.