Amos Oz är mannen i mitt hjärta

Det finns två författare som utövar en märklig dragningskraft på mig. Jag blir fullkomligt trollbunden vare sig jag läser det de har skrivit eller lyssnar på dem när de talar. Allt de säger är smart och genomtänkt, allt de skriver smärtsamt vackert. Jag talar (eller okej, skriver) om Jonathan Safran Foer och Amos Oz.

Förra veckan läste jag Amos Oz senaste bok Lantliga scener och var på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus för att höra honom snacka.

Lantliga scener är en hybrid mellan roman och novellsamling, på ungefär samma vis som Tom Rachmans De imperfekta. Alla kaptilen (utom ett) utspelar sig i en liten israleisk by och de binds samman genom att flera av karaktärerna återkommer i flera kapitel. Rent tematiskt är bokens röda tråd ett sökande efter något ibland ogripbart och diffust. Många av människorna drivs av en längtan efter något, som de i flera fall inte rikigt vet vad det är. Detta i kombinationen med Oz patenterade vemod gör Lantliga sener till en typisk Ozbok.

I vanlig ordning när det gäller den gode Amos är jag trollbunden efter bara några ord, jag vet inte vad det är med karln's (och måste jag väl tillägga, översättaren Rose-Marie Nielsens) språk, det är på samma gång krispigt, klart och enkelt som fyllt av melankoli och skönhet. Det har på något vis både en saklig pregnans och enkelhet samt en poetisk musikalitet som gör texten helt oemotståndlig.

Lantliga scener är en utmärkt bok, det blir en femma. Har du inte läst Amos Oz tidigare kan du med fördel börja med denna lilla pärla, men förr eller senare bör du läsa hans mästerverk En berättelse om kärlek och mörker.