Om Nawal El Saadawi och religiöst förtryck

Jag har precis läst klart Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och jag känner framförallt en sak: ilska. Varför är folk så jävla dumma i huvudet? Det finns få saker som kan göra mig så arg som religiös fundamentalism eller för den delen bara religiös inskränkthet.

I El Saadawis roman får vi följa ett antal människor i det moderna Egypten. Huvudpersonen är en medelålders kvinna som är gift med ett praktarsel till snubbe och som i hemlighet försöker skriva en roman. Faktum är att i princip alla män i boken (utom två som jag kan komma på rak arm) är praktarslen. De ligger med alla de kan komma åt (kvinnor, flickor och pojkar) och har sedan mage att predika en hög moral och tvinga sina fruar att vara dem evigt trogna.

Bokens kontext är ett Egypten där religionen går i första rummet, före allt annat, och där mannens rättigheter vida överskrider kvinnans. El Saadawi är ju en engagerad frihetskämpe och en av förgrundsgestalterna inom den arabisk/muslimska kvinnorörelsen och hennes ilska och frustration går som en glödande tråd genom texten. Om det är en realistisk bild av Egypten hon tecknar kan jag inte annat än bli mörkrädd.

Att motivera ett förtryck med en trosförestälning är ju ett närmast klassiskst grepp, det har ju gjorts i alla tider. Och här är ju knappast Islam den största boven. Kyrkan ägnar sig fortfarande åt detta i stor utsträckning och har så gjort i två tusen år. Se bara t.ex. hur den katolska kyrkan envist motverkar spridningen av kondomer i de delar av världen där HIV sprider sig som en löpeld.

Religioner har sin poäng och jag respekterar alla som tror på något större än de själva. Men att tro på att allt som står i en gammal bok är sant och pådyvla andra människordetta, det har jag inte mycket till övers för.