En urban safari med stora problem

Jag har läst Urban safari. 12 storsäder av Bobo Karlsson av, just det, Bobo Karlsson och jag är kluven. Först en liten beskrivning, sedan tar jag det som är bra med boken följt av det som är mindre bra.

Boken innehåller 12 kapitel, vart och ett om en stad. Amsterdam, Beirut, Buenos Aires, Rio de Janeiro, Los Angeles och Stockholm är några av städerna han behandlar. Han berättar om de olika stadsdelarna och vad de har för karaktär, om städernas "själ", om krogar och klubbar han gillar, om människorna som bor i städerna osv. Det är ingen reseguide, snarare en samling personliga reportage som innhåller en del tips.

I de flesta kapitlen lyckas Karlsson förmedla det som han lockas av hos städerna, varför han älskar dem så. I många falla blir man faktiskt riktigt sugen på att själv resa dit. Jag tor också att om man ska åka till någon av de städer som boken behandlar, då kan man nog få rikgigt bra tips på vattenhål som kanske inte finns i guideböckerna. Slutkaptilet om Stockholm är också intressant på sitt sätt. Det är kul att läsa om sin hemstad ur ett annat perspektiv.

Boken har emelletid stora problem. Långa partier (ibland hela kapitel på 30-40 sidor) ägnar författaren åt at bara rabbla en massa coola, sexiga, hippa, häftiga, fräcka, balla ställen och skulle jag fått en femma för varje bartender- krögar- dj- eller kyparnamn som nämns skulle jag ha råd att faktiskt besöka alla de städer boken hanldar om. Dessa uppräkningar blir ibland ordentligt långrandiga.

Ett annat problem med boken är Karlssons, vad det verkar som, närmast totala blindhet för stora problem som gentrifiering och sexturism. Det senare verkar han se som en kuriös liten detalj som sätter färg på hans vistelser i städer som Bankok, Amsterdam och Rio. Det förra identiefierar han visserligen som ett problem, men hans perspektiv är det att det är synd att de fattiga försvinner från en cool, sexig eller hip stadsdel, eftersom de ju bidrar med en äkthet, patina och ruffighet som stadsdelar som gått igenom gentrifieringsprocessen har förlorat. Jag blir faktiskt lite lätt illamående när jag läser Karlssons "analyser" av de sociala aspekterna av detta. Han uppvisar en form av socioekonomisk kolonialsim. Fattigdom och annan social misär är exotiskt i hans ögon.

Trots bokens stora problem blir dt en trea i betyg, p.g.a. det som ovan anförts.