Handlingen i stora drag: Aomame jobbar som gyminstruktör och lönnmrödare. Tengo jobbar som matematiklärare och är hobbyförfattare. De har varannat kapitel i boken och deras resepktive storys vävs mer och mer in i varandra. Tengo har fått i uppdrag att vara spökskrivare åt en 17-årig debutantförfattare. Boken som skrivs innehåller mycket skumt stoff och blir en bestsäljare. Men Tengo märker att han har dragits in i något han inte kan kontrollera.
Det mest intressanta i romanen (jag benämnar den i singularform, eftersom det egentligen är en roman som är uppdelad i tre volymer) är det sätt på vilket läsarens invanda tankemönster kring begrepp som sanning, tid och fiktion/verklighet ställs på ända. Den bok Tengo skriver påverkar den värld han lever i; en värld där det bl.a. finns två månar. Jag gillar den här typen av lek med fiktionens gränser. Det är både kittlande och tankeväckande.
En negativ sida med boken är att det händer så mycket skumma grejer som jag befarar inte kommer få sin förklaring. Murakai brukar ju lämna sina läsare med fler frågor än svar. Och det är ok. Det är inte författarens uppgift att servera en färdig förklaring till allt som händer i boken, det vore att underskatta läsarna. Men Murakami trycker in så mycket märkliga grejer i boken att man nästa blir yr. Jag hoppas att det inte spårar ur totalt i del tre.
Sammantaget tyckte jag mycket om den här boken. Efter del ett var jag nästan beredd att sätta en femma och utbrista: det här är Murakamis bästa hittills! Men efter tvåan nöjer jag mig med en fyra och tänker att vår käre japan ibland borde lägga lite mer tyngpunkt på realismen snarare än det magiska (Murakami brukar ju beskrivas i termer av magisk realism).
Framförallt har läsande lämnat mig med en längtan efter mer (och detta trots att jag nyss har läst och sönderanalyserat Fågeln som vrider upp världen). Jag kommer definitivt att fortsätta läsa min favvojapan.
Åh, vad jag blir sugen! Måste nog köpa dem/den väldigt snart...
SvaraRadera