Bokrecension: Ödets dotter av Isabel Allende

Det här var min första Allendeerfarenhet. Nej, jag har inte läst Andarnas hus. Faktum är att jag inte ens har sett filmen. Jag var vad man skulle kunna kalla en Allendeoskuld. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Jag hade ju hört att hon räknas till en av den latinamerikanska magiska realismens främsta kvinnliga företrädare. Och redan där fanns ju skäl att tro att hon skulle gå hem hos mig. Så blev också fallet.

Ödets dotter är en något brokig roman. Den utspelar sig undera mitten av 1800-talet i framförallt Chile och Kalifornien. Grundplotten är: den unga Eliza växer upp som "adoptivbarn" i ett engelskt handelsmannahem i Valparaiso i Chile. Hon försälskar sig i en ung man som plötsligt reser till Kalifornien för att leta guld. Eliza bestämmer sig för att följa efter och leta efter honom. Storyn är något osannolik och alla karaktärer är ganska endimensionella. Men det gör inte så mycket. Boken är kanske ingen trigger för existensiella diskussioner, men den fungerar som en rackarns schysst förströelese. En äventyrsroman helt enkelt.

Det finns inte så mycket mer att säga mer än att Ödets dotter är banal men riktigt bra. Det blir en femma. Visserligen en svag sådan, men ändå.