Bokrecension: Den falska vikten av Joseph Roth

Den falska vikten av Joseph Roth handlar om vågmästaren Anselm Eibenschütz. Vågmästarens uppgift är att kontrollera att alla som ägnar sig åt handel har vikter och mått som inte är fusk. Miljön är gränstrakterna mellan Ryssland och dåtidens Österrike-Ungern, ungefär där Polen och Ukraina möts idag. När boken utspelar sig är mer oklart, men jag får intrycket av att det är i slutet av 1800-talet. Det är det gamla Europa som är fonden, det Europa som inte har mött en Hitler, ett Hollywood eller några bilar.

Vågmästare Eibenshütz är en hederlig man, kanske lite väl hederlig. Människorna i trakten skyr honom som elden och han blir ensam, mycket ensam. Efter ett tag börjar han brytas ner, han börjar dricka och han blir först slapphänt och sedan stenhård i sin ämbetsutövning. Katalysatorn för detta är hans hustrus otrohetsaffär med hans sekreterare. En affär som resulterar i ett barn.

Boken är på ett sätt en enkel skildring av en ensam människas tillvaro i det gamla Europa. Eibenschütz är en ensam man och annorlunda; han är hederlig i en värld av lurendrejare. Successivt bryts han ner av sin omgivning, men han blir aldrig en del av den. Han knäcks, men han blir aldrig assimilerad fullt ut. Boken (som skrevs 1937) är också skriven i ganska enkel stil. I ett avseende kan man säga att Den falska vikten är en saga. Men som så ofta med sagor finns där något mer, något djupare.

Roth var mot slutet av sitt liv (han dog 1939) en nostalgiker som ansåg att tiden den habsburgska dubbelmonarkin var något av en guldålder för Europa. Med sitt perspektiv som Jude vägs också den etniska mångfalden in i detta och det var ju knappast något som gynnades i 1930-talets Europa. I förlaget Ruins upplaga av Den falska vikten finns ett efterord av Staffan Vahlquist där formuleras det så här:

Ända till sin deleriumdöd sörjde Roth det österrikisk-ungerska imperiets fall, denna övernationella stat under vars hård, men jämförelsevis ganska förlåtande lock den multikulturella grytan tilläts puttra på svag värme.

Man kan kanske se vågmästaren som en symbol för det habsburgska imperiet. Han står för lag och ordning och gör ingen skillnad på folk och folk; alla måste följa lagarna kring vikter och mått, oavsett etnisk bakgrund. Eibenschütz fall blir då en metafor för dubbelmonarkins fall. Alldeles i slutet av boken drömmer vågmästaren att han själv utsätts för en kontroll av en vågmästare, men förutsättningarna är andra, i drömmen kan Eibenschütz inte dömas enligt de lagar han själv vilat mot. Där finns ingen plats för Eibenschütz plikttrogenhet och i det nya Europa finns ingen plats för Roths älskade dubbelmonarki.