Pölsan av Torgny Lindgren

Jag har sagt det förut (här och här), men jag tror att jag har hittat en ny husgud. Ytterligare en författare att återkomma ofta till. Jag talar om Torgny Lindgren. Den här gången är det Pölsan jag har läst.

En folkskollärare kommer till byn och samtidigt dyker en mystisk textilhandlare upp. Dessa två män förenas i två saker - duettsång och jakten på den perfekta pölsan. De två männen blir närmast besatta av pölsan och vi får ingående inblickar i konsten att tillaga denna, i mina ögon något otrevliga, anrättning.

Boken innehåller också en Ove-karaktär. En man vid namn Bertil som dyker upp överallt och lägger sig i allting utan känsla för takt och ton. Även författaren själv finns med på ett liten hörn som liten pojke som bjuder de båda huvudpersonerna på pölsa i en by.

Hela historien återberättas, med ett längre avbrott, av en notisskrivare. Han påbörjade historien på den tid då det begav sig, dvs på 1940-talet, men blir då förbjuden av sin chefsredaktör att skriva mer. Han får således vänta till chefsredaktören har dött och notisskrivaren själv blivit en bit över hundra år gammal, innan han kan återta berättandet.

Jag blir mer och mer förtjust i Lindgrens berättarstil och språk. Hans, som det brukar heta, milda ironi. Jag gillar särskilt dialogerna, de är helt underbara. De innehåller inte sällan ett oväntat djup i all sin skenbara enkelhet. Te.x när den åldrade notisskrivaren funderar kring vem han egentligen skriver för.

Och läsekretsen? Ingen skrivande människa kan veta något säkert om läsekretsen. Läsekretsen är en av de illusioner som är intimt förbundna med det skrivna ordet.

Pölsan är en alldeles utmärkt roman och jag ger den en fyra.