torsdag 6 januari 2011

Pölsan av Torgny Lindgren

Jag har sagt det förut (här och här), men jag tror att jag har hittat en ny husgud. Ytterligare en författare att återkomma ofta till. Jag talar om Torgny Lindgren. Den här gången är det Pölsan jag har läst.

En folkskollärare kommer till byn och samtidigt dyker en mystisk textilhandlare upp. Dessa två män förenas i två saker - duettsång och jakten på den perfekta pölsan. De två männen blir närmast besatta av pölsan och vi får ingående inblickar i konsten att tillaga denna, i mina ögon något otrevliga, anrättning.


Boken innehåller också en Ove-karaktär. En man vid namn Bertil som dyker upp överallt och lägger sig i allting utan känsla för takt och ton. Även författaren själv finns med på ett liten hörn som liten pojke som bjuder de båda huvudpersonerna på pölsa i en by.

Hela historien återberättas, med ett längre avbrott, av en notisskrivare. Han påbörjade historien på den tid då det begav sig, dvs på 1940-talet, men blir då förbjuden av sin chefsredaktör att skriva mer. Han får således vänta till chefsredaktören har dött och notisskrivaren själv blivit en bit över hundra år gammal, innan han kan återta berättandet.

Jag blir mer och mer förtjust i Lindgrens berättarstil och språk. Hans, som det brukar heta, milda ironi. Jag gillar särskilt dialogerna, de är helt underbara. De innehåller inte sällan ett oväntat djup i all sin skenbara enkelhet. Te.x när den åldrade notisskrivaren funderar kring vem han egentligen skriver för.

Och läsekretsen? Ingen skrivande människa kan veta något säkert om läsekretsen. Läsekretsen är en av de illusioner som är intimt förbundna med det skrivna ordet.

Pölsan är en alldeles utmärkt roman och jag ger den en fyra.

4 kommentarer:

  1. Kul att du ockå tyckte om den. Jag älskade den. Helt plötsligt lät det himlans gott med pölsa, trots att jag inte ätit det och egentligen inte tycker det ser aptitligt ut alls, men så han skrev om det... mums :) (har dock inte gått så långt att jag faktiskt smakat på det)

    SvaraRadera
  2. Jag håller också Torgny Lindgren som husgud. Jag älskar hans sätt att skriva, det är så... mjukt. Inte tillrättalagt eller putsat, men ändå mjukt. Fast jag vet inte om jag blev så sugen på pölsa precis!

    SvaraRadera
  3. Nej, jag blev väldigt osugen på pölsa när jag läste.

    SvaraRadera
  4. Även i början? Hmm. Jag vill minnas att han beskrev det väldigt aptitligt...? I alla fall funderar jag på en omläsning av Pölsan, det var ett tag sedan nu, och den är ju inte så väldans tjock, så kanske...

    SvaraRadera