I kvällspressen har de senaste dagarna en "litterär" strid pågått. Ranelid har uppmanat ledamöterna i Svenska Akademien att svänga sina lurviga och dessa (alltså ledamöterna, inte deras lurviga) har blivit ordentligt förolämpade och gått till (mot-)angrepp. "Mot" inom parantes därför att jag inte kan se Ranelids uttalande som ett angrepp.
Det är nämligen två saker med det här "bråket" jag inte förstår. För det första: vad var det i Ranelids uttalande som Peter Englund uppfattade så förolämpande att han ansåg det nödvändigt att ge Ranelid en offentlig känga? Och för det andra: varför beter sig Ranelid som en förpubertal pojke.
I någon mån håller jag med Englund i sak; jag tycker inte heller särskilt bra om Ranelid som författare, men är det okej att han som talesperson för Svenska Akademien sågar en författar på det här sättet? Jag tycker inte det.
Min i övrigt så stora respekt för Englund har smolkats något och min bild av Ranelid som märklig och labil har stärkts. Ni få skärpa till er båda två!
Själv tycker jag att detta om något visar att författarstriderna är för få eftersom det blir ett sånt himla liv om detta. Annat är det med skådespelare och musiker!
SvaraRaderaJa, den litterära världen kanske skulle må bra av lite mer bråk.
SvaraRaderaJa, nu har jag och Illusionernas blogg iaf tagit ansvar för det här. Gå in och kolla. Man skrattar ryggen i krok!
SvaraRaderaUppfriskande var ordet!
SvaraRadera