På omslagsflikarna jämförs Miguel Syjuco med Jonathan Safran Foer och Junot Diaz och jag måste säga att det finns vissa likheter framför allt i sättet att berätta. Ilustrado är i alla händelser en riktigt bra bok.
Bokens huvudperson, Miguel Syjuco (författaren använder sig alltså det gamla postmodernistiska greppet att låta huvudpersonen bära samma namn som författaren själv och därmed ge sken av att boken har självbiografiska element), bestämmer sig för att försöka ta reda på varför hans läromästare Crispin Salvador plötsligt dog och var hans eventuella sista (outgivna) bok finns. Detta sökande leder honom hem till Filippinerna (han bor i New York). Vi får följa med på en resa både i Miguels, Crispins och hela Filippinernas historia. Detta görs bl.a. genom att berättelsen om Miguel interfolieras med utdrag ur Crispin Salvadors böcker, av vilka ett flertal behandlar Filippinernas historia.
Jag gillar verkligen det sätt på vilket Syjuco leker med romanformen. Han blandar in utdrag ur andra (visserligen fiktiva) böcker, han ger med olika grepp boken sken av att vara självbiografisk och min favvopassage är den när han placerar sin förment verklighetsbaserade huvudperson i samma kontext som ett antal fiktiva författare.
Om du gillar författare som Paul Auster, Junot Diaz, Jonathan Safran Foer och Roberto Bolaño är jag ganska säker på att du kommer gilla Ilustrado. Det gjorde iaf jag.
Slutligen vill jag bara säga något litet om slutet, så nu varnar jag för spoilers. Om du inte vill veta något om slutet ska du inte läsa längre.
Jag älskar slut i böcker och filmer när hela handlingen vänds upp och ner och man lämnas fylld av frågor och fascination. I filmens värld är kanske De misstänkta det bästa exemplet. Och i viss mån Shutter island. På de sista sidorna i Ilustrado vänds allting upp och ner. Ingenting är som man har trott boken i genom. Nej, tvärtom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar