Sorgesång för Easterly, del 2

Kafka på jobbet tyckte att jag var lite fåordig i min recension av Petinah Gappas Sorgesång för Easterly och det måste jag ju faktiskt ge henne rätt i. Här kommer ett litet försök till fördjupning.

Novellerna beskriver vardagen i Mugabes Zimbabwe (en av dem utspelar sig visserligen under tiden innan han kom till makten och en av dem i Schweiz), men det är olika typer av vardag vi möter. I titelnovellen får vi följa ett antal människor i en kåkstad utanför Harare, i en annan får vi följa en man och en kvinnas vardag när deras förhållande knakar i fogarna. Vi möter både rika och fattiga, både olyckliga och lyckliga människor.

Jag har inte läst så mycket afrikansk litteratur tidigare, men mina fördomar säger mig att när vita har beskrivit det svarta Afrika har skildringarna tenderat att falla ner i ömknings- eller exotifieringsdikena. Antingen har allt elände lyfts fram och författaren har velat visa hur synd det är om Afrika. Eller så har det mest varit dansande människor i färgglada dräkter. Ingen av dessa afrikabilder har talat till mig. Jag tycker därför att det var befriande att läsa något där det "riktiga/vanliga" Afrika (eller mer specifikt, Zimbabwe), med alla dess skiftningar, lyfts fram.

Möjligen luktar det nyuppväckt kolonialist om denna recension. Någon kanske tänker: okej, så det är först nu du fattar att det finns vanliga människor även i södra Afrika. Någon annan kanske tänker att jag generaliserar när jag pratar om Afrika och inte om Zimbabwe. Det må vara hänt. Faktum är att om man bortser från vita författare som Coetzee och Lessing så har jag bara läst en "riktig" afrikansk (med Afrika menar jag här Afrika söder om Sahara) bok innan denna och det var En halv gul sol av Chimamande Ngozi Adichie, en bok jag också gillade även om den hade lite mer av elände över sig. Jag har alltså en enorm kunskapslucka här och det är inget jag är stolt över, men definitivt kommer att ändra på. Jag vill läsa mer böcker liknande Sorgesång från Easterly, så kom gärna med tips.