Bokrecension: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Om jag skulle försöka mig på en jämförelse skulle jag säga att Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är lite av en blandning mellan Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann och Forrest Gump med en litet uns av Joseph Hellers Moment 22 och Francois Rabelais Gargantua Likheterna med Vallgrens bok är att båda böckerna har två parallella berättelser där den ena utspelar sig i nutid och består till vissa mått av en katt-och-råtta-lek och den andra är en kronologisk återberättelse av huvudpersonens liv i vilken delar av världshistorien återspeglas. Likheterna med Forresst Gump består dels i det att båda är skrönor och dels på vilket sätt huvudpersonerna omedvetet kommer att påverka världshändelserna.

Storyn i går i stort ut på detta: huvudpersonen Allan Karlsson kliver på sin hundraårsdag ut genom fönstret på det äldreboende där han bor och går dit näsan pekar. Denna del av berättelsen utvecklas som sagt till något av en katt-och-råtta-lek och herr Karlsson råkar ut för än det en än det andra. Den andra delen av storyn är en återberättelse av Allans minst sagt händelserika liv. Det visar sig att han har träffat ett helt gäng av 1900-talets stora ledare (Truman, Chruchill, Mao, Stalin m.fl.) och hans möten med dessa har en inte obetydlig inverkan på 1900-talets historiska utveckling.

Boken är väldigt rolig och ständigt överraskande, men den kanske största behållning hade jag nog av Jonassons språk. Här ett litet exempel:

Han var inte något modelejon, men det är man sällan i den åldern. Han var på rymmen från sitt eget födelsedagskalas och det är man också sällan i den åldern, inte minst därför att man sällan är i den åldern.

Jag tycker att språkbehandlingen och humorn som den innehåller påminner mycket om den som Joseph Heller har i Moment 22 huruvida detta stämmer även för Hellers övriga böcker kan jag inte avgöra eftersom jag inte läst något mer av honom).

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann får en femma i betyg, det är den verkligen värd. Och jag rekommenderar alla som inte läst den att gör det, dem lämpar sig också synnerligen väl som strand- eller hängmattslektyr.