Bokrecension: De fattiga i Lódz av Steve Sem-Sandberg

De här är en mäktig roman, annat kan man inte säga. Jag vill stämma in i lovsångerna som utnämnt De fattiga i Lódz av Steve Sem-Sandberg till ett mästerverk, väl värd det Augustipris boken vann i vintras.

1940-1944 fanns i den polska staden Lódz (eller Litzmannstadt som tyskarna kallade den) ett judegetto och i detta område om några få kvadratkilometer trängdes tidvis några hundra tusen människor. Under åren skedde två stora deportationer till förintelselägren. En i september 1942 där alla barn och gamla (ej arbetsföra, som det hette) skickades iväg och sedan den slutgiltiga när gettot tömdes på sin befolkning i augusti 1944. Sem-Sandbergs roman kretsar kring några personer och familjer som levde i gettot och huvudpersonen är gettots judeäldste Rumkowski. Mycket av boken kretsar kring frågan om Rumkowskis roll i mördandet av gettots alla judar.

Boken bygger på verkligheten och alla personer i boken har funnits i verkligheten (vissa har fingerade namn). Kunskapen om gettot i Lódz har författaren framför allt hämtat ur den s.k. gettokrönikan som skrevs av ett antal judar inifrån gettot.

Även om boken självklart beskriver väldigt många hemska händelser, så känns den inte som en eländesskildring. Mer möda har lagts ner på att beskriva invånarnas vardag med alla umbäranden (och faktiskt ibland glädjeämnen) som denna innebar, än på att beskriva allt det hemska som tyskarna utsatte judarna för. Detta beror ju bland annat på att ingenting av boken ägnas själva koncentrationslägren, utan bara gettot.

Det finns mycket att säga om denna bok och om hur författaren skildrar sin huvudperson Rumkowski (denna framställs i en rätt dålig dager), men jag låter detta vara en summarisk recension och nöjer mig därför med att säga att det är en rackarns läsvärd och, tror jag, viktig bok. Det blir en fyra i betyg.