Boken beskriver hur hon reser, först till USA med ett lastfartyg, och sedan ett varv runt landet med tåg (egentligen uppdelat på två olika resor). Diski brukar beskrivas som en motvillig resenär. En resenär som helst stannar hemma. Jag vet inte om jag tycker att det stämmer. Det är nog snarare så att hon dras till andra sidor av resandet än traditionella resenärer. Och på ett sätt förstår jag henne. Hon vill helst vara för sig själv, hon vill inte knyta några egentliga band. Hon pratar med människor, visst - stora delar av boken innehåller samtal med andra resenärer - men det är inte det som är resandets kärna. Hon vill helst sitta och rökandes dagrömma medan landskapet susar förbi utanför fönstret.Boken är ingen egentlig reseskildring (även om den verkar marknadsföras som sådan). Hon reser i princip i hela boken och läsaren får sig till livs ett och annat av informativ art rörande de ställen hon kommer till och vissa praktiska aspekter rörande detta att resa med tåg i USA serveras också. Men det är snarare så att resan fungerar som kuliss till hennes reflektioner kring sig själv och hennes förhållande till sin omvärld. Om jag skulle tvingas genrebestämma boken, så skulle jag nog snarare säga att den är självbiografisk. Hennes tillknäppta sätt i förhållande till andra människor står i närmast bjärt kontrast till hennes självutlämnande text. Hon berättar om vistelser på mentasjukhus, om depressioner, om sin rädsla och om sin självpålagda ensamhet.
Jag ger Främling på tåg en 3:a i betyg.
Jag är själv mycket förtjust i Diski och fascineras främst av hennes reseskildringar. Hon har en bok som heter "Den motvillige resenären" om jag inte missminner mig! :)
SvaraRadera