Bokrecension: No och jag av Delphine de Vigan

Jag lovade i ett tidigare inlägg att leverera en recension av Delphine de Vigans No och jag och jag är inte den som sviker ett löfte, nejnejnej. Således:

No och jag handlar om en trettonårig överintelligent flicka i Paris som ska hålla ett föredrag om hemlöshet. För att få stoff till detta föredrag söker hon upp en hemlös tjej - No - och intervjuar denna. Naturligtvis skapas ett band mellan de två tjejerna och naturligvis frågar huvudpersonen - Lou (lite förvirrande med No och Lou, jag vet) - sina päron om No (alltså den hemlösa) kan få flytta in hos dem för en tid. Jag ska inte spoila mer av handlingen, men jag kan säga så här: vad tror du kommer hända, hur tror du att boken kommer att sluta? Just precis det händer och exakt så slutar boken. Det är alltså min kanske största invänding mot No och jag; handlingen är förutsägbar. Vidare så är huvudpersonen inte särskilt trovärdig. Varför ska hon t.ex. vara överintelligent och tretton år? Jag hade köpt det mer om hon helt enkelt hade varit typ sjutton (dvs lika gammal som hennes "pojkvän" och i princip lika gammal som No).

I någon mån har väl boken sina poänger. Jag kan bara inte komma ihåg vilka just nu. Jag vet att det här låter som en solklar tvåa eller rent av etta, men faktum är att jag, precis när jag hade läst klart boken för två veckor sedan, gav den en trea i min läsdagbok och jag har bestämt mig för att låta det första intycket få bestämma min beytgssätning. Annars är risken stor att jag drar ner mitt omdöme av en annars okej bok bara för att det är kul att såga. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag inte tycker det jag skrev om boken ovan (jag tyckte det även direkt efter läsningen), men jag verkar ha glömt bort de förmildrande sidorna.

Nåväl. Vi diskuterade boken ifråga i den bokcirkel jag är med i och de flesta tyckte väl ungefär som jag: att boken visserligen var trevlig och lättläst, men också förutsägbar och lite tradig.