lördag 4 december 2010
Ännu ett överintelligent franskt barn från Sekwa
Jag har precis avslutat läsningen av ännu en fransk, tokprisad roman utgiven på förlaget Sekwa med en överintelligent flicka i huvudrollen. Den här gången handlade det om No och jag av Delphine de Vigan. Jag kan inte säga att jag är imponerad, dock är jag inte lika skeptisk som förra gången. Jag fattar inte rikigt grejen den här gången heller. Mer kommer jag dock inte att skriva nu; boken är till den bokcirkel jag är med i och vi ska diskutera den på lördag om en vecka, så jag väntar med att recensera till efter det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag älskade verkligen No och jag. Kanske, kanske, att det där med att hon var överintelligent kunde hoppas över, men å andra sidan, varför gå in och ändra på ett fungerande koncept? Skulle vara intressant om man får höra lite vad ni i bokcirkeln har diskuterat!?
SvaraRaderaJag lovar att lämna en rapport
SvaraRaderaJag tyckte den var bra. Jag tänkte väldigt mycket på olika sorters hemlöshet när jag läste den. Inte bara hemlös utan hem utan också utan närhet eller kärlek. Jag läste den två gånger och den var bättre andra gången
SvaraRaderaJag tyckte No och jag var helt OK och att det fanns en viss värme i den. Kämpar mig just nu igenom Igelkottens elegans men den känns dock bara ... pretentiös är nog ordet jag söker.
SvaraRaderaIgelkottens elegans är rätt pretto, och överskattad.
SvaraRaderaJag tycker inte att No och jag var en direkt dålig bok, men den lyckades inte riktigt fånga mig. Bl.a. så tyckte jag att huvudpersonen (alltså in No) kändes orealistisk på något sätt.