Bokrecension: Andarnas hus av Isabel Allende

Jag brukar försöka sträva efter att recensera böcker max ett par dagar efter att jag läst ut dem. Detta för att jag inte ska glömma bort innehållet och min synpunkter på det. För snart två veckor sedan läste jag ut Andarnas hus av Isabel Allende och nu kommer det ett litet försök till en recension av densamma.

Andarnas hus handlar om tre generationer av en släkt i 1900-talets Chile. Handlingen utspelar sig med Chiles i många avseenden våldsamma 1900-talshistoria som fond. Både Pinochet, Salvador Allende och Pablo Neruda figurerar i boken, dock utan att namnges. Handlingen är svår att återge i en kort recension eftersom det händer så himla mycket. Den är skriven i samma tradition som t.ex. Gabriel Garcia Marquez fantastiska 100 år av ensamhet, med inslag av det som kallas magisk realism. Jag gillade verkligen boken, man sugs in i handlingen och blir fascinerad av alla människoöden. Jag tror emellertid att jag hade gillat den ännu mer om jag inte hade läst Ödets dotter först, de båda är ganska lika. Detta är iofs inget konstigt, de är delar i en trilogi.

Om jag ska nämna något negativt (förutom det bedrövliga

omslaget, skärp er Norstedts!) så är det de många framåtsyftningarna. Ofta i boken kommenteras en händelse med "...och han skulle spela en ödesmättad roll i Claras liv..." eller liknande. Sådant kan göra mig störd. Jag vill inte att min läsning ska bli styrd.

Nåväl, jag skriver inte mer än så. Det blir en femma och jag är ganska övertygad om att jag kommer läsa fler böcker av Allende.

Tematrio - Läsning

Veckans tematrio från Lyran låter kanske inte som en överraskning, temat är läsning. Det är litegrand som att Svenska Fotbollförbudent har en avdelning som heter fotbollsavdelning (det är sant, men det kan ju leda till funderingar över vad de andra avdelningarna sysslar med). Det här handlar om vad man läser när man inte läser skönlitteratur.

1. Jag läser gärna reportageböcker. Några bra är ok, amen av Nina Solomin och När tusen eldar slickar himlen av Ola Wong. Högt på att-läsa-listan finns en annan: Google-koden av Andreas Ekström (som kommer på pocket i november).
2. Tidigare, men inte så mycket numer, läste jag mycket vetenskapshistoria och populär naturvetenskap. Några titlar jag kan rekommendera är En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson, Big bang av Simon Singh och Stjärnor och äpplen som faller av Ulf Danielsson.
3. I jobbet läser jag en hel del fotbollshistorisk litteratur.

Hustvedt som Thunberg

Jag läser lite här var (bl.a. här) om Siri Hustvedts nyss utkomna Den skakande kvinnan: eller en historia om mina nerver. Min första tanke är: varför besöker hon inte en läkare? Min andra går till Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg. På en av sina många resor i slutet av 1700-talet hände det sig att kocken blandade blyvitt i pankakssmeten (med flit eller ej, det låter jag vara osagt). Ett stort antal av besättingsmedlemmarna dog och Thunberg belv ordentligt sjuk. I sin dagbok beskriver han noggrant och nyktert sina symptom - färgen på uppkastningarna, graden av smärta i magen, blodhalten i avföringen, allt är av intresse. Han betraktar sitt eget sjukdomstillstånd (han styker så när med) som ett lysande tillfälle att få studera förgifteningsförloppet på nära håll.

Och vips så blev man VIP

Jg har blivit utvald tillsammans med 14 andra bokbloggare att fugera som någon form av ambassadör för Bok- och Biblioteksmässans onlinecommunity. Jag ska blogga lite där och får seminariekort och annat godis som tack. Jo jag tackar jag. Håll ögonen efter mina (naturligtvis) initierade, smarta och relevanta inlägg på ett bokmässecommunity nära dig.

Bloggin on the språng

Jag har köpt en ny telefon och testar nu bloggerappen. Måste bara bli lite bättre på att hantera qwerty-tangentbordet på skärmen, det är inte helt lätt med mina stora fingrar.

Ny vecka - nytt jobb

I morgon börjar jag jobba i en boklåda. Det ska bli riktigt kul. Hoppas bara att jag kan låta bli att lägga hela lönen på böcker.

Att läsa på jobbet

Jag har privilegiet att kunna läsa på jobbet. Visserligen inte vilken littertur som helst eller hur mycket som helst, men ändå. Som kompetensutveckling har jag ålagt mig själv att ägna 30 minuter om dagen åt läsning/studier. Och det är fotbollshistorisk litteratur som gäller. Det är väldigt intressant, jag lär mig sjukt mycket. Visste ni t.ex. att när Råsundas nya idrottsplats stod klar 1910 (idrottsplatsen revs 1936 för att göra plats för Råsunda fotbollsstadion) så sköttes klippningen av gräsplanen av betande får? Eller att det svenska fotbollslandslaget mötte Tysklands dito i Berlin i september 1942, mitt under brinnande krig! Svenskarnas flygplan eskorterades av tyska stridsplan. Sverige slog tyskarna med 3-2 inför 90 000 åskådare.

Staffan Westerberg ftw

Jag lyssnar just nu på radioprogrammet Nordegren i P1 och där är Staffan Westerberg gäst. Han pratar om sina kommande memoarer och jag blir alldeles varm i själen. Att höra hans lugna röst är som balsam för själen. Många hävdar ju att Westerberg förstört deras barndom, men jag känner precis tvärtom. Fick jag välja en person som skulle komma att läsa för mig på min dödsbädd, ja då valde jag Staffan Westerberg. Alla gånger. Jag hoppas vid gud att de kommande memoarerna kommer som ljudbok med författaren som uppläsare.

Ska Bolaño få en andra chans?

Jag noterar att Jonas Thente nästan hyllar brallorna av sig i sin text i DN om Roberto Bolaños 2666 som utkommer på svenska idag. Jag gillar verkligen en del av det Bolaño skrivit. De vilda detektiverna och Last Evenings on Earth är rikitgt bra böcker båda två. (Jag kan för övrigt slå mig för bröstet med att jag läste De vilda detektiverna långt innan den hajpades.) Om Natten i Chile, däremot, var jag tvungen att lägga ifrån mig efter ett tag. Den gick ovanför mitt huvud. I vintras satte jag med stor förväntan tänderna i 2666 på engelska. Jag gillade den, men kom aldrig in i den och var efter drygt 200 sidor tvungen att lägga den ifrån mig. Det var inte språket som var problemet, det var knappast någon komplicerad engelska. Men kanske lyckas jag hålla fokus bättre när den är på svenska. Kanske ska jag ge den en chans till om den nu är så bra som den gode Thente menar.

Vill du inte lägga cykeln på hyllan kan du alltid lägga hyllan på cykeln

Har du en liten lya? Och behöver du plats både för böcker och cyklar? En lösning kan vara att så att säga lägga cykeln på hyllan. Ett annat alternativ kan vara att helt enkelt göta tvärtom. Kolla in den här snygga, men kanske inte så funktionella bokhyllan.

Bilden kommer från bloggen Knife and Saw.

För den som föredrar läsning framför matlagning

Många "moderna" människor i dagens Stockholm lägger säkert ner mer tid och pengar på att renovera sitt kök än att faktskt använda det (jag har t.ex. just renoverat klart mitt kök och nu ska jag flytta). Man kan tänka sig att det frigörs utrymme i köket om man inte använder det till matlagning. I så fall kan man göra så här:

(Nu är det visserligen mest filmer och annat jox i skåpen). Bilden kommer från Bookshelf porn

Flyttfunderingar

Jag och min flickvän har bestämt oss för att slå ihop våra påsar och flytta ihop. Hemma hos mig finns det massvis med böcker och jag låter dem ta stor plats i mitt hem. Hemma hos S ser det inte rikigt så ut. Det är tack och lov inte så att hon propsar på att behålla lägenhtetens låga bokindex, lika lite som jag kräver att få hyllplats för alla mina böcker på en gång - till det är hennes lägenhet för liten. Det är ingen tvekan om att det är en kompromiss som ska till stånd. Det svåra blir dock att välja ut vilka böcker som ska få det ärofyllda uppdraget att utgöra hyllvärmare och vilka som ska få den mindre glamourösa lotten att var flyttkartongsinnehåll i källarförrådet.

Så här kommer det inte att se ut. Min flickvän har ingen trappa.

Trilogitrubbel

Rackarns! Jag har läst en dryg tredjedel av Isabel Allendes Andarnas hus och fick igår reda på att den är tredje delen i en löst sammanhållen trilogi. Första delen heter Ödets dotter och den andra Porträtt i sepia. Till saken hör att jag läste Ödets dotter i somras. Frågan är nu om jag ska avbryta läsningen av Andarnas hus och rusa till närmaste bibliotek eller antikvariat och börja läsa Porträtt i sepia (den finns inte i tryck) för att ordningen på böckern ska bli rätt. Men risken är ju förstås att det blir väldigt rörigt att först läsa del ett, tre månader senare en tredjedel av del tre och sedan del två följt av resten av del tre. Det är kanske bäst att jag fortsätter på den inslagna vägen...

Har någon läst "The Last Man in Europe" eller "Moment 11"?

Hittade det här inlägget. Kul trivia, tycker jag.

Typewriter keyboard

Cool grej. Och onödig. Men snygg.

Och de nominerade är...

Breakfast Book Club har initerat ett pris: Bokbloggarnas litterturpris. Alla bokbloggare får nominera fem böcker som har kommit ut mellan november 2009 och november 2010. Alla titlar måste finnas översatta till svenska och de ska ges betyg 1 till 5. När sedan alla nomineringar har inkommit får man rösta på de fem som fått flest poäng.

Mina 5 nominerade är:

5 p: Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger
4 p: Easter Parade av Richard Yates
3 p: Invisible av Paul Auster
2 p: Tre apor av Stephan Mendel-Enk
1 p: Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist

Bokbloggarnas litteraturpris

Jag vill slå ett slag för det här. Kul idé tycker jag.

Bokrecension: Den falska vikten av Joseph Roth

Den falska vikten av Joseph Roth handlar om vågmästaren Anselm Eibenschütz. Vågmästarens uppgift är att kontrollera att alla som ägnar sig åt handel har vikter och mått som inte är fusk. Miljön är gränstrakterna mellan Ryssland och dåtidens Österrike-Ungern, ungefär där Polen och Ukraina möts idag. När boken utspelar sig är mer oklart, men jag får intrycket av att det är i slutet av 1800-talet. Det är det gamla Europa som är fonden, det Europa som inte har mött en Hitler, ett Hollywood eller några bilar.

Vågmästare Eibenshütz är en hederlig man, kanske lite väl hederlig. Människorna i trakten skyr honom som elden och han blir ensam, mycket ensam. Efter ett tag börjar han brytas ner, han börjar dricka och han blir först slapphänt och sedan stenhård i sin ämbetsutövning. Katalysatorn för detta är hans hustrus otrohetsaffär med hans sekreterare. En affär som resulterar i ett barn.

Boken är på ett sätt en enkel skildring av en ensam människas tillvaro i det gamla Europa. Eibenschütz är en ensam man och annorlunda; han är hederlig i en värld av lurendrejare. Successivt bryts han ner av sin omgivning, men han blir aldrig en del av den. Han knäcks, men han blir aldrig assimilerad fullt ut. Boken (som skrevs 1937) är också skriven i ganska enkel stil. I ett avseende kan man säga att Den falska vikten är en saga. Men som så ofta med sagor finns där något mer, något djupare.

Roth var mot slutet av sitt liv (han dog 1939) en nostalgiker som ansåg att tiden den habsburgska dubbelmonarkin var något av en guldålder för Europa. Med sitt perspektiv som Jude vägs också den etniska mångfalden in i detta och det var ju knappast något som gynnades i 1930-talets Europa. I förlaget Ruins upplaga av Den falska vikten finns ett efterord av Staffan Vahlquist där formuleras det så här:

Ända till sin deleriumdöd sörjde Roth det österrikisk-ungerska imperiets fall, denna övernationella stat under vars hård, men jämförelsevis ganska förlåtande lock den multikulturella grytan tilläts puttra på svag värme.

Man kan kanske se vågmästaren som en symbol för det habsburgska imperiet. Han står för lag och ordning och gör ingen skillnad på folk och folk; alla måste följa lagarna kring vikter och mått, oavsett etnisk bakgrund. Eibenschütz fall blir då en metafor för dubbelmonarkins fall. Alldeles i slutet av boken drömmer vågmästaren att han själv utsätts för en kontroll av en vågmästare, men förutsättningarna är andra, i drömmen kan Eibenschütz inte dömas enligt de lagar han själv vilat mot. Där finns ingen plats för Eibenschütz plikttrogenhet och i det nya Europa finns ingen plats för Roths älskade dubbelmonarki.

Tematrio önskade nobelpristagare

Den här vekcna handlar Lyrans tematrio om önskade nobelpristagare. Man ska lista tre författare som man tycker borde få nobelpriset. Här är min trojka:

1. Amos Oz. Med en sådan nerv, sådan känsla, sådant språk och, sådant engagemang är valet enkelt. Jag tror att Oz är en viktigt författare för att hålla främlingsfientlighet och våld stånget.
2. Salman Rushdie. Jag har inte läst någon anna smo skriver som Rushdie. En orientalisk/indisk magisk realism. Jag tror dock inte att Svenska Akademien skulle kunna ge priset till RUshdie utan att det skulle tolkas politskt med bakgrund av Rushdieaffären 1989.
3. Haruki Murakami. Hans sköna mix av dröm och verklighet, av väst och öst och av högt och lågt är värd ett pris.

Får jag samma fråga om 20 år hoppas jag att jag kan svara Jonathan Safran Foer men än så länge har han skrivit alltför lite. Jag tror också att Roberto Bolaño hade varit en kandidat om han inte hade dött så ung.

Intressant biblioteksstatistik

Jag läser på Svensk bokhandels hemsida om vilka författare som det lånas mest av på svenska bibliotek. Det står att författare av barn- och ungdomslitteratur i vanlig ordning toppar listan. Inte förrän på 27:e plats finns det en "vuxenförfattare". Vad kan detta bero på? Är det för att barn och undgomar läser mer böcker än vuxna? Är det för att de lånar mer än de köper? Är det för att spridningen på olika författare är större när det handlar om vuxenlitteratur? Kanske är barns och ungdomars läsning mer koncentrerat till ett fåtal förfatare? Någon som har en idé?

Bokrecension: Människor det varit synd om av Kalle Lind

Kalle Lind har under några år drivit en rolig blogg, En man med ett skägg. Boken Människor det varit synd om bygger delvis på innehåll från bloggen. I kort kapitel redogör Lind för människor han anser att det finns fog att tycka mer eller mindre synd om. Man får bland annat läsa om hur det gick till när Carola Häggkvist av Hagge Geigert blir lurad att tro att hon får ett körkort i direktsändning efter att ha svarat fel på några trafikrelaterade frågor. Astrid Lindgren är det synd om därför att hon hade oturen att samarbeta med regissörer som bl.a. blandat in överåriga och/eller tyskspråkiga skådespelare i filmatiseringarna av hennes böcker. Ytterligare en person det varit synd om enligt Lind är den före detta centerledaren Lennart Daléus, ni vet, han i det-här-är-Lennart-kampanjen. Lind förklarar det märkliga med den berömda kampanjen:

Hade texten i stället lytt "Det här är Jack the Ripper" eller "Det här är Gud" eller "Det här är meningen med livet" hade man åtminstone stillat en frågeställning hos bilåkarna [affischerna med Lennarts nuna satt ofta längs vägarna]. Att en medelålders man ur medelklassen med medelmåttigt utseende heter Lennart tar de flesta som en självklarhet.

Jag gillade den här boken. Jag kom på mig många gånger att sitta och småfnissa på tunnebanan. Jag tror att jag ska ta mig an även Linds senaste bok, Människor som gått till överdrift. Det blir en 4 i betyg, t.o.m. en stark 4.

Bokbloggsjerka - bokformat

Veckans fråga i bokbloggsjerkan lyder som följer:

Vilket/vilka bokformat (pocket, inbundet, e-bok, ljudbok...) föredrar du och varför?

Svaret är enkelt: Pocket, helt klart. Anledningen är att jag utför lejonparten av mitt läsande antingen på tunnelbanan eller i sängen. På båda dessa ställen är pocketbokens vikt och övriga fysikaliska egenskaper överlägsna övriga format, möjligen med undantag för tunna inbundna böcker.

Religionen är som en penis

Tematrio titelmän

Lyrans tematrio handlar den här gången om titelmän, som ett slags replik på den om titelkvinnor. Min lista ser ut så här:

1. Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson. En rolig, intressant och träffsäker uppväxtskildring av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson.


2. Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfang von Goethe. Jag läste den här boken om en olyckligt förälskad yngling som till slut tar sitt liv när jag var tonåring och olyckligt kär. Aldrig har jag väl kunnat identifiera mig som mycket med en romanfigur som då.


3. Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Jag kan inte låta bli att nämna detta mästerverk. Helt klart det bästa som någonsins skrivits på svenska. För mer Selma, se här.
   

Bokrecension: De är inte kloka de där ryssarna av Anna-Lena Laurén

Anna-Lena Lauréns jobbar som rysslandskorre för Finska radion och har bott i Moskva i många år. I "De är inte kloka de där ryssarna": ögonblickbilder från Ryssland berättar och föklarar hon om allt från hur man ska bete sig i en kö i Moskva till hur den Ryska demokratin fungerar. Man får bl.a. lära sig lite om de ryska namnformerna, de har ju både för- faders- och efternamn och sedan en hel drös diminutivformer av förnamnet. En person som heter Ivan och vars pappa heter Larionov Puskin heter Ivan Larionovitj Puskin, har han en syster som heter Jekatarina så heter hon Jekatarina Larionovna Puskina. Men av sina vänner kallas hon troligtvis Katja eller något liknande.

På det hela taget är den här boken väldigt intressant och, på sina håll, rolig. Laurén är vädigt bra på att förklara sin syn på Ryssland och ryssarna, som på många vis är enormt annorlunda från övriga Europa. Alla som vill lära sig mer om och försöka förstå ryssana och deras stora land bör läsa den här boken. Det blir en klar 4 i beyg.

Stolt men inte nöjd

Ja, kanske inte stolt, men det känns ju bra att ha läst årets nobelpristagare i litteratur, Mario Vargas Llosa.

Men jag är inte helt nöjd. Det lilla jag har läst av karl'n gör mig inte imponerad. Faktum är att de pratade lite om Den stygga flickans rackartyg, som är den bok jag läst, på P1 och de verkade tycka som jag, att den är gubbsjuk. Kanske ska jag ta och läsa något annat han skrivit, t.ex. Bockfesten.

Jaja. Jag får väl fotrsätta att hoppas på min älskling, Amos Oz. Någongång kansek 'även jag får utbrist "äntligen!"

Mario Vargas Llosa, det var som katten!

Jag har läst honom, nice :)

Lena Adelsohn Liljeroth blir kvar som kulturminister

Ingen förändring där. Fyra år till alltså.

Tips på författare från nya länder

Jag har ett långsiktigt projekt att försöka läsa något, om så bara en novell, från alla jordens länder. Beroende lite på vilken defintion man använder och hur världspolitiken utvecklar sig varierar antalet, men i dagsläget torde det vara runt 200 stycken. Det är alltså ingen omöjlig uppgift om man ser till mängden. Jag får bara hoppas att t.ex. USA inte gör en Sovjet och splittras upp i 50 separata stater under min livstid.

För flera länder som jag inte läst från har jag idéer om vilka författare jag kan/ska läsa, men på andra punkter behöver jag hjälp. Nedan listar jag alla europeiska (enligt gängse definition) länder från vilka jag inte har läst något. oavsett om jag känner till några författare därifrån eller inte. Nu vill jag ha tips, både på författare och böcker.

• Albanien
• Andorra
• Belgien
• Bosnien
• Bulgarien
• Cypern
• Holland
• Kosovo
• Kroatien
• Liechtenstein
• Luxemburg
• Makedonien
• Malta
• Moldavien
• Monaco
• Montenegro
• Rumänien
• San Marino
• Schweiz
• Serbien
• Slovakien
• Slovenien
• Vatikanstaten
• Vitryssland
• Österrike

Bokrecension: The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa

En kvinna i 30-årsåldern jobbar som hushållerska på en hushållerskeförmedling och hon får ett uppdrag hemma hos en gammal matematikprofessor. Det visar sig att professorn var med i en allvarlig trafikolycka många år tidigare och nu sträcker sig hans närminne bara 80 minuter tillbaka i tiden. Allting mellan trafikolyckan och för 80 minuter sedan är totalt borta ur hans minne. För att hantera denna situation sätter han små lappar på sin kostym när han har något han vill minnas. (Detta upplägg påminner lite grand om filmen Memento.) En dag nämner kvinnan att hon har en son och professorn insisterar på att hon ska ta med sonen nästa dag. Det visar sig att sonen, som professorn kallar Root (eftersom formen på hans huvud liknar tecknet för kvadratrot) och professorn kommer väldigt bra överens. En märklig vänskap växer fram mellan de tre. Men den gamle mannens minneskapacitet börjar en dag förändras…

The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa är något av en feel-good-bok med ett sting av sorgsenhet. En sak jag dock har lite svårt för är alla baseballreferenser. Både professorn och hushållerskans son är väldigt intresserade av Baseball och det görs en del beskrivningar av spelet i boken. Själv är jag totalt ointresserad av baseball och jag har generellt svårt för när författare väver in en massa ingående idrottsavsnitt i boken. Det påminner lite grand om Joseph O’Neills Netherland, där det finns långa avsnitt som handlar om cricket. Avsnitt som drar ner boken i övrigt.

Förutom baseballtjafset tyckte jag om den här boken, men det blir inte mer än en trea.

"Come again", "ah!" eller "tjohoo!" på torsdag?

Sedan jag blev en boknörd - det var typ 2001 (mer om detta "uppvaknande" i ett annat inlägg) - har jag med stor förväntan lyssnat till den där 13-sändningen från börshuset en torsdag i oktober. Endast fyra gånger har jag mottagit beskedet med ett igenkännande "ah!" (Coetzee, Pamuk, Lessing och Müller) och två av gångerna hade jag t.o.m. läst författaren i fråga (Coetzee och Pamuk). Siffrorna är 4/2 av 9 för hela perioden och 3/2 av 4 de senaste fyra åren tyder väl på att mitt boknörderi har fördjupats.

Återstår att se om jag kommer utbrista "come again!", "ah!" eller rent av "tjohoo!" på torsdag. Som vanligt hoppas jag på Amos Oz, men jag tror inte att han får det i år heller. Skulle jag tippa på någon så blir det Ko Un.

Bokrecension: The Easter Parade av Richard Yates

På vår förra bokcirkel röstades The Easter Parade av Richard Yates fram som nästa bok. Jag hade inte den på min långa, mentala att-läsa-lista, så det var tur att L föreslog den. Det hade varit synd att ha den oläst.

Boken handlar om två systrar, Sarah och Emily som växer upp i diverse förorter till New York under mellankrigstiden. Föräldrarna skiljer sig när barnen är små och systrarna bor tillsammans med sin mor, som går under smeknamnet Pookie. Vi får följa Sarah och Emily under (i stort sett) hela deras liv och de har det inte lätt. Yates sätter an tonen redan in bokens första mening:

Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.

På flera sätt utvecklas de två systrarna åt två olika håll. Sarah representerar den gifta familjemodern. Hon har stabiliteten och den yttre tryggheten, men är i grunden olycklig och blir slagen av sin man. Emily representerarar den frigjorda kvinnan. Hon gifter sig aldrig, skaffar aldrig barn, hon har en akademisk utbildning och fortsätter att jobba nästa hela livet. Hon framstår som den mest vitala av de båda. Yates tecknar två skilda sätt att leva och till en början framstår Emilys liv som det mest levnadsvärda. Men mot slutet vänds perspektiven, Emily är ensam, enormt ensam och det som till slut räddar henne är en av systersönernas trygga familj.

Vill Yates förklara familjelivets seger över singellivet? Det verkar nästan så när man läser de sista sidorma, men å andra sidan har han under alla de sidor som föregår slutet verkat förespråka Emilys val av livsstil. I The Easter Parade är ingenting svart eller vitt. Personporträtten är realistiska och därmed komplexa. Så också handlingen. Jag tror inte att boken är något så simpelt som ett manifest för den ena eller den andra livsstilen. Han (Yates) vill helt enkelt visa att oavsett hur olika de båda systrarna väljer att leva, så är de lika sårbara för ensamheten och olyckan. Båd kvinnrona försöker från tid till annan att ta sig ur sina livsmönster. Sarah försöker lämna sin brutala make och Emily försöker stadga sig. Men det lyckas ingen av dem med. De är, för att låna en formulering från produktbeskrivning på Adlibris, fångade i sina egna öden.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Det blir en fyra.

PS. Jag läste boken på engelska, men jag kan inte låta bli att undra över varför titeln inte är översatt i den svenska översättningen. Titeln syftar ju på den påskparad där Sarah och hennes blivande man deltar. Det är den fortsatta berättelsens utgångspunkt.

En Selecta med textinnehåll

På T-centralen i Stockholm har Selecta placerat en automat där man kan köpa tidningar. Snart kanske även böcker finns i sortimentet.

Bokrecension: Sista resan av Carsten Jensen

Sista resan av Carsten Jensen handlar om marinmålaren Carl Rasmussen. Det är en roman, men den bygger på Rasmussens liv. Vi får följa honom genom hans barndom, hans ungdomsår, hans vuxenår och, till slut, död. Boken hoppar i kronologin, men grunden utgår från Rasmussens andra Grönlandsresa som han gjorde i slutet av sitt liv (han gjorde sin första när han var ung).

Jag kan inte säga att jag är imponerad. Lika lite som jag vara imponerad av hans förra roman, den hajpade Vi, de drunknade, som jag försökte mig på förra sommaren. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som jag inte gillar med Jensens böcker. Egentligen är det inget jag direkt ogillar. Jag blir helt enkelt oberörd. Jag fattar inte rikigt grejen med den här danske herrn. Vad är det som är så bra? Om någon som läser detta tycker

att Jensen är en rackarns bra författare, ja då får du gärna kommentera nedan.

Jaja. Det blir inte längre än så här, det här inlägget. Hade jag gillat boken hade jag kunnat skriva ett inlägg där jag förklarar varför. Hade jag ogillat boken kunde jag ha ägnat mig åt en liten (eller grandios) sågning.