Novellixer

Det nystartade förlaget Novellix riktar in sig på att ge ut korta, nyskrivna, svenska noveller i små fina volymer. Man kan säga att det är en form av ultrapocket - billigare, mindre och kortare. Jag gillar idén. Böckerna har ett enhetligt utseende och är numrerade. Planerad utgivningstakt är fyra gånger per år med fyra volymer varje gång. Återstår att se om det blir någon försäljningssuccé. Jag har iaf gått och köpt de fyra första böckerna.

Katter eller vandrande löv?

När jag surfar runt på bokbloggar kan jag inte annat än undra: vad är grejen med katter och te? Mina högst ovetenskapliga och säkerligen tendensiösa studier ha visat att en bokbloggs popularitet verkar står i direkt proportion till andelen katt- eller terelaterade inlägg på densamma. Vadan detta? Finns det ett djupare samband mellan litteratur och dessa pälsdjur och heta drycker? Jag inbillar mig att de flesta av bokbloggarna hyser aktning för litteratur och är rädda om sin böcker och ändå låter de dessa hanteras av varelser som

1. har vassa klor
2. har dåligt omdöme
3. inte kan känna igen en hexameter om man så trycker upp den i nosen på dem
4. slickar sig själva i skrevet

Vore det inte mer logiskt om bloggarnas intresse djur- resepktive dryckesintresse riktades mot vandrande löv och äggtoddy? Den senare värmer såsom te, men har också andra stärkande effekter. De förra är pålitligare än katter och kan också användas som bokmärken (om man rycker bort ett ben eller två).

Bli inte förvånad om undertecknad bloggare startar en katt- och teblogg vilken dag som helst. Allt för att få sola sig i glansen av huntratals dagliga läsare.

Potterpaus

Jag skrev för en tid sedan att jag kastat mig in J. K. Rowlings författarskap. Och detta med hull och hår. Under en månads tid har jag läst och lyssnat på de fem första böckerna samt kollat på de fyra första filmerna. Visserligen har jag lästa annat mellan och samtidigt, men snart börjar det rinna polyjuice potion eller pumkin juice ur öronen på mig. Eftersom jag både har läst och lyssnat på böckerna har ofta min skalle varit fyld av Potter när jag somnat på kvällarna och många nätter har jag drömt om Hogwarts. För att inte jag ska bli galen och börja muttra besvärjelser eller föröka flyga till jobbet på dammsugaren är det nog bäst att jag tar en liten paus. Bok sex och sju får helt enkelt anstå ett tag.

Amos Oz är mannen i mitt hjärta

Det finns två författare som utövar en märklig dragningskraft på mig. Jag blir fullkomligt trollbunden vare sig jag läser det de har skrivit eller lyssnar på dem när de talar. Allt de säger är smart och genomtänkt, allt de skriver smärtsamt vackert. Jag talar (eller okej, skriver) om Jonathan Safran Foer och Amos Oz.

Förra veckan läste jag Amos Oz senaste bok Lantliga scener och var på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus för att höra honom snacka.

Lantliga scener är en hybrid mellan roman och novellsamling, på ungefär samma vis som Tom Rachmans De imperfekta. Alla kaptilen (utom ett) utspelar sig i en liten israleisk by och de binds samman genom att flera av karaktärerna återkommer i flera kapitel. Rent tematiskt är bokens röda tråd ett sökande efter något ibland ogripbart och diffust. Många av människorna drivs av en längtan efter något, som de i flera fall inte rikigt vet vad det är. Detta i kombinationen med Oz patenterade vemod gör Lantliga sener till en typisk Ozbok.

I vanlig ordning när det gäller den gode Amos är jag trollbunden efter bara några ord, jag vet inte vad det är med karln's (och måste jag väl tillägga, översättaren Rose-Marie Nielsens) språk, det är på samma gång krispigt, klart och enkelt som fyllt av melankoli och skönhet. Det har på något vis både en saklig pregnans och enkelhet samt en poetisk musikalitet som gör texten helt oemotståndlig.

Lantliga scener är en utmärkt bok, det blir en femma. Har du inte läst Amos Oz tidigare kan du med fördel börja med denna lilla pärla, men förr eller senare bör du läsa hans mästerverk En berättelse om kärlek och mörker.

Litteraturvärldens finfolk

Förra veckan var jag och lyssnade på Amos Oz på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus och tidigare i maj på Paul Auster. Under de minuter som förflöt mellan det att publiken hade släppts in och att författaren gjorde entré ägnade jag mig åt lite socialantropologiska fältstudier.

Hörsalens fyra-fem främsta rader var reserverade åt finfolket (eller finfloset som min flickvän som är från Norbotten skulle ha sagt). Jag antar att dessa består av förlags- och annat branchfolk samt kulturjournalister. Dessa använder i många fall inte den vanliga publikentrén, utan glider in från en sidodörr framme vid scenen. De går heller inte och sätter sig direkt utan står gärna och chit-chattar med sina fellow finflos längst fram i salongen och står samtidigt och spanar lite lojt ut över pöbeln i salongen.

När det sedan ges möjlighet till att ställa frågor är finfolket ofta de som ställer flest och de kan ofta inleda i stil med: På lunchbjudningen tidigare idag sa du något väldigt intressant... eller När jag mötte din författarkollega X förra året i New York sa hon...

Missförsta mig inte nu, det här inlägget är inget utslag av avundsjuka, snarare en mild förundran. En förundran över dessa människor som älskar att frottera sig med "eliten" och som gärna vill att det ska synas. Jag stöter på samma typ inom idrotten, där jag tjänar mitt levebröd.

Kafka FTW!

En del av er har säkert noterat att Forma Books Blog Award ska delas ut på bokmässan i höst. Det finns tre finalister att rösta på och valet är enkelt. Rösta på Kafka på jobbet för bövelen! Det här är ett val av samma dignitet som när det amerikanska folket valda Obama till president eller när jag här förleden vald att köpa havreknäcke i stället för sportknäcke. Med ett ord: du måste göra din röst hörd och rösta på Kafka på jobbet.

Äntligen en enhetlig låg bokmoms?

För ungefär tio år sedan sänktes bokmomsen i Sverige till sex procent. Ett tilltag som gjorde böcker billigare och därmed att försäljningen ökade. Så vitt jag kan förstå påverkade det inte statens intäkter negativt; eftesom det såldes mer böcker fick man ändå in en jäkla massa kulor i bokmoms.

EU tillåter idag alla sin amedlemsländer att ha vilken moms de vill på alla böcker, utom digitalt nedladdningsbara (dvs e-bäcker och nedladdningsbara ljudböcker). För tio år sedan var väl kanske inte detta så konstigt, men idag fugerar det som en hämsko för e-bokmarknadens utveckling.

Häromdagen läste jag i Svensk bokhandel att Sveriges riksdag nu verkar vilja ändra detta, så att man i framtiden kan ha en låg moms även på e-böcker. Äntligen, säger jag. Det här kommer inte en dags för tidigt.

Livstecken eller dödsryckning

Hallå.... Testing, testing.. Sjrpojf'seo... Fan! Wwfaaawkkkkkk.... Ok, ett försök till: Hej!

Som ni märker är jag lite ringrostig. Det känns som att jag inte har bloggat sedan andra puniska kriget (eller var det första?). Åpåpåp, säger kanske vän av ordning, du blogade ju för en vecka sedan. Och det är ju rikigt, men jag har lite tappat farten, frekvensen har gått ner till ett oroväckande puttrande i stället för den strida ström av läsvärda inlägg som borde publiceras här. Jag har inte lästorka. Jag har bara ingen lust att skriva. Så det så.

Så, till alla mina fans out there: håll ut, den här bloggens ära kommer att återupprättas vilken dag som helst. Men inte idag. Det här är ingen dödsryckning, bara ett livstecken.

Drömhjärta av Cecilia Samartin

Vad är det som gör att man gillar en bok? Hur mycket beror det på själva innehållet och hur mycket på en själv och vilken stämning man är i? Jag är något av en känsloläsare och kan den ena dagen älska en bok som jag en annan dag har börjat på men dissat. Det är sådana här funderingar som fyller min skallen efter att jag har läst klart Drömhjärta av Cecilia Samartin.

Jag kan lika gärna säga det direkt: jag är inte imponerad av den här boken. Storyn är jolmig och karaktärerna platta. Boken är nog både spännande och gripande, men jag rycks inte med. Det är förstås omöjligt att säga, men jag har en känskla av att jag kunde ha gillat den här boken, hade jag läst den vid ett annat tillfälle.

Drömhjärta handlar om en kubanska som växer upp på 1950-talet i ett idylliskt Kuba för att sedan fly landet efter revolutionen. Hon och hennes famlij hamnar i Kaliforninen dä hon börjar en nytt liv. Men så småningom tvingas hon tillbaka till sin barndomsland för ett besök som får stora konsekvenser för hennes liv.

En sak jag irriterade mig på, iaf i början av boken, var författarens perspekiv på den kubanska revolutionen. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen inte att Kuba är ett särskilt välskött land och Castro är en grym diktator. Det sammantagna lidandet i landet var nog större efter revolutionen än före. Så som det ju brukar vara så roffade den nya politiska eliten åt sig i stället för att dela med sig åt folket.

Det jag har prolbem med är dels hur Samartin bara skildrar de rikas perspektiv, de personer som skildras i boken är alla rika (eller de rikas tjänstefolk som lever ack så lyckliga vid sina herrars sidor) och dels hur hennes syn på historien är onyanserad. Bokens karaktärer lever i ett paradis där alla kvinnor är vackra alla män intelligenta (och vackra). Familjemiddagarna flödar över av mat, cigarrer och vin och solen lyser varje dag. Revolutionen 1959 tar allt detta ifrån dem och allt blir misär.

Om det var så att Kuba innan 1959 var paradiset på jorden och efter helvetet på densamma, ja då har Samartin rätt i sin beskrivning och jag fel i min kritik, men jag har en känsla av att det kanske är lite mer komplicerat än så. Synd bara att det inte märks i boken.

Harry ftw!

I morse vaknade jag med ett fult sår på amen. Jag trodde först att min flickvän hade förvandlats till en vampyr och inte orkat tas sig ändå upp till min hals för att ta sig en slurk. Det visade sig emellertid att det var Harry Potter-flugan som hade bitit mig, och det hårt. Jag bloggade häromdagen om att jag sist av alla i hela världen hade börjat läsa Harry Potter-böckerna. Nu vill det sig inte bättre än att jag har blivit såld och fast. Jag har beställt ett gäng av böckerna och laddat ner både ljudböcker och filmer. Igår blev jag klar med den första delen, Harry Potter and the Philosopher's Stone och nu har jag kommit en bit in i tvåan, Harry Potter and the Chamber of Secrets. Jag trodde inte att jag skulle bli så uppslukad av det, men jag gillar't.