Som läsare av denna blogg kanske har märkt så när jag en fascination för den judiska kulturen. När jag för en liten tid sedan läste en recension av Joseph Roths Judar på vandring (utgiven på Atlantis 2010) väcktes självklart min nyfikenhet. Joseph Roth föddes i Brody, Ukraina (dåvarande Österrike-Ungern) 1894 och dog i Paris 1939 och han skrev Judar på vandring 1926 och 1927. Boken är lite av ett försvarstal för de östeuropeiska judarna. Roth verkar hos östjudarna se de "äkta" judarna, som inte låtit sig assimileras in i det övriga samhället. Han lyfter fram flera av östjudarnas kännetecken (enligt honom) och förklarar dessa på olika sätt. Jag, som den 2000-talsmänniska jag är, kan tycka att han generaliserar lite väl mycket och gör många uttalanden om hur främst östjudarna är. Även om Roth knappast bekände sig till rasbiologin så var idéer om att olika folkslag hade särdrag, som lätt kunde urskiljas, vitt spridda i Europa under den här tiden. Det är väl ur det ljuset man bör se hans generaliseringar.
En fråga Roth diskuterar i sin bok är denna med den judiska nationalismen. Han verkar inte vara något jätte-fan av sionismen och han har en intressant teori om hur judarna klarade sig undan att bli ultranationalistiska (till skillnad från så många andra i mellankrigstidens Europa) tack vare att de inte hade något land. Han skriver:
[...] under det tusenåriga elände som judarna lever i hade de alltid bara en enda tröst: att inte äga ett sådant fädernesland. Om det någon gång skulle komma att existera en rättvis historia, kommer den att skatta judarna högt för att de fick förbli förnuftiga, eftersom de inte ägde något "fädernesland" i en tid då hela världen hängav sig åt patriotiskt vansinne.
Han lyfter också fram det omöjliga för en ortodox jude att var nationalist (och i förlängningen sionist). Att sträva efter en egen nation är helt enkelt att missa målet. En "riktig" jude behöver ingen nation här på jorden.
Roths bok är väldigt intressant, dock dito teoretisk. Den har en viss dagspolitisk relevans också. I en tid då Israel kanske mer än någonsin kämpar för det de (rätt eller orätt) tycker sig har rätt till, kan man läsa Judar på vandring för att få lite perspektiv. En viktig aspekt i det här sammanhanget är att boken är skriven innan både Israels bildande och andra världskriget. I Atlantis fina volym finns också med ett förord skrivet av författaren till en tänkt andra utgåva 1937, d.v.s. två år efter Nürnberglagarna. Är man intresserad av judisk kultur, politik och historia bör man läsa den här boken, dock hela tiden med 1920-talets kontext i bakhuvudet.
Avslutningsvis vill jag bara citera Roth när han beskriver gatan Hirtenstrasse i Berlin, en gata där många judar bor. Jag tycker att det är en väldigt träffande beskrivningen av förortskvarter även idag. Jag tänker kanske särskilt på Stockholms många miljonprogramsområden. Roth skriver:
Hirtenstrasse är ledsamt förortsmässig. [...] Den är ny, billig, redan förbrukad, skräpvara. En gränd från varuhuset. Från ett billigt varuhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar