Bokrecension: Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay

Jag fick den här boken av min hemliga bokvän. Jag gillade den verkligen, men tyvärr är det nog ingen bok jag hade valt i bokhandeln om jag inte visste något om den. Den har visserligen ett snyggt omslag, men jag hade nog tänkt att när man väljer röd/rosa som färg och en snirklig skrivstil som typsnitt på omslaget vill man skicka vissa signaler om bokens innehåll. Man vill locka till sig en speciell målgrupp. Och jag känner att jag (man, drygt 30 år) inte tillhör den gruppen. Jag vill tro att det inte finns typisk “kvinnlig” eller “manlig” litteratur. Jag tror snarare att det är hur en bok förpackas och marknadsförs som styr de presumtivas läsarnas förväntningar åt det hållet att de får för sig att en bok inte skulle passa deras könstillhörighet. Därför tycker jag att det är synd när man formger en bok på det här sättet eller det här sättet. Nu är inte Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay något direkt praktexempel på detta, men det finns en tendens. Få å andra sidan. Hur man än formger en bok, kommer den att appellera till en viss grupp. Det är nog omöjligt att göra ett helt "neutralt" omslag.

Nu till recensionens ämne. Boken berättar två historier. Till en början parallellt, med var annat kapitel, men sedan vävs de in i varandra. Bokens ena berättelse utspelar sig i Paris 1942. Huvudpersonen är en judisk flicka - Sarah - som förs bort tillsammans med sin familj för att hamna i ett läger några mil söder om staden. Bakgrunden är en verklig historisk händelse. Den franska Vichyregimen spärrade i juli 1942 in tusentals judar i en cykelarena i centrala Paris. Detta har kommit att kallas Vel’ d’Hiv-razzian efter cykelarenans namn. Dessa skickades sedan till Auschwitz för att aldrig återvända.

Den andra berättelsen handlar om den amerikansk-franska journalisten Julia Jarmond som 2002 får i uppdrag av den tidning hon jobbar på att skriva ett reportage om Vel’ d’Hiv-razzian. Under arbetet med detta får flickan Sarahs öde en stor betydelse för Julias eget liv.

Den här boken är bra, jag gillade den. Den är tragisk, djupt tragisk. Och den är faktiskt folkbildande. Vid ett flertal tillfällen återkoms det i boken till hur lite dagens fransmän känner till om Vel’ d’Hiv-razzian. Och jag hade faktiskt heller aldrig hört talas om den, och då anser jag mig ändå kunna hyfsat mycket historia. Något som aldrig tas upp är dock hur de franska poliserna som genomförde alla arresteringar och såg till att judarna skickades till nazisternas läger tänkte. Man får bara de arresterades perspektiv. Vilket visserligen är nog så intressant. Faktum är att denna frånvaro av vinkel kommenteras i boken på ett meta-vis. När Julia har skrivit klart sin artikel får hon kritik av sin chef för just denna avsaknad.

Om jag ska lyfta fram något negativt med boken så är det isf att författaren ibland tenderar att underskatta läsarens förmåga att kunna räkna ut saker. Vi ett flertal tillfället märker man att hon i slutet av ett kapitel bygger upp för att avslöja något och tanken är nog att läsaren ska haja till och tänka att shit, var det så det hängde samman. Problemet är bara att det har man redan fattat. Det förstör dock inte så mycket, boken är fortvarande bra och man känner sig inte fördummad. Det blir en fyra i betyg. Tack, min hemlige bokvän, för en riktigt bra läsupplevelse.