Bokrecension: När man skjuter arbetare... av Kerstin Thorvall

Egentligen är jag inte så mycket för BOATS (Based On A True Story). Heller inte av svenska eländesskildringar. Jag tror därför inte att jag självmant hade valt att läsa Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare... om jag vetat bakgrunden till den. Men eftersom jag 1: inte kände till bakgrunden och 2: fick den i min läshög genom den bokcirkel jag är med i, så har jag nu läst den. Och tur var väl det.

Boken är en roman, men bygger på författarens mammas öde. Bokens huvudperson, Hilma, luras in i ett äktenskap med en man som visar sig vara sinnessjuk och som, enligt dåtidens lagar egentligen inte får gifta sig. Hennes liv utvecklar sig i en allt annat än trevlig riktning. Hon blir brutalt våldtagen på sin bröllopsnatt och detta lämnar självklart djupa spår. Det visar sig att mannens familj (han är prästson) har känt till sonens sjukdom hela tiden. Han har varit förlovad två gånger tidigare, men förlovningarna har brutits när kvinnorna har förstått hur det ligger till. Hilma inser inte förränn det är försent.

Boken är en tragisk skildring av ett människoöde, men också en intressant samhällskildring. Boken utspelar sig på 1920- och 1930-talen och detta i flera miljöer: Hilmas förädrahem i Norrland, ett hem präglat av sträng kristendom och hårt arbete, mannens hemmiljö på en prästgård i Sörmland, parets gemensamma hem, först i Eskilsttuna och sedan i Sollefteå. Thorvall lyfter fram flera intressanta saker: Hilmas mammas kommentar angående det faktum att kvinnor precis har fått rösträtt (1922), hon förstår inte vad det ska vara bra för, hon kan inte tänka sig ett fruntimmer som inte röstar som sin man; Hilmas syn på de rikas vurmande för arbetarnas rättigheter, att varför ska de ingjuta upprorstämning och oro i de gudsfruktiga arbetare som arbetar hårt utan att klaga; det faktum att det är Hilma som blir steriliserad när det är mannen som är sjuk. Detta sistnämnda var en av många saker som fick mig att bli arg när jag läste boken. Arg och frustrerad. Det är alltså knappast en bok som lämnar en oberörd.

Thorvall är något av en mästare med språket. Grundperspektivet i boken är Hilmas, men genom att göra små subtila förändringar i språkdräkten skiftar hon perspektiv från svärdmoderns till Hilmas mamma till den lilla dotterns. Detta utan att det känns konstlat.

Jag märker att det låter som att jag verkligen gillade boken. Jag tyckte att den var bra, men inte grym. Det blir tyvärr bara en trea. Den kändes ibland lite långrandig, men fram för allt handlar det om magkänsla. Jag låter min maglänsla styra vad jag ger en bok för betyg och den här gav tyvärr inte den rätta känslan, trots att den borde ge ett högre betyg så att säga på pappret.