Spökerier, men ändå bra

Jag har ju varit inne på det tidigare, det här med mitt förhållande till spökerier i böcker. Jag är vad man brukar kalla kluven. Men om det görs på rätt sätt kan det vara riktigt bra. En som lyckas med detta är Sarah Waters i sin senaste roman Främlingen i huset.

På den engelska landsbygden, i Warwickshire, ligger Hundreds Hall, ett sort gammalt adelssäte. Handlingen kretsar kring detta hus, familjen Ayres som bor där och deras läkare doktor Faraday. Boken innehåller flera teman. Vi har en kärlekshistoria, en skildring av krocken mellan det gamla och nya England (boken utspelar sig i slutet av 1940-talet), kollisionen mellan förnuftet och det som finns bortom samt sist men inte minst en spökhistoria.

Hade det inte varit för de övernaturliga elementen i storyn, skulle jag nog ha tyckt lite mindre om den här boken. Jag skulle dock fortfarande ha gillat den, men kanske inte lika mycket. Waters hanterar spökerierna på ett snyggt sätt. Hon går aldrig över gränsen till att det blir töntigt eller mindre trovärdigt. Handlingen innehåller tillräckligt mycket realism mellan det orealistiska (boken är en bit över 500 sidor) för att det ska bli riktigt krypande när det händer skumma grejer.

Avslutningsvis vill jag tycka lite om slutet, så nu får alla som vill undvika spoilers sluta läsa, blunda eller hålla för öronen. Waters lämnar det öppet för att det skulle kunna var Faraday som är roten till det onda på Hundreds Hall, detta kunde hon ha gjort lite mer av. Tänk er ett arkiv-x-slut på boken. Det hade smakat mumma!

Nåväl det blir en femma i betyg.