fredag 11 februari 2011
Det är så brunt, så brunt. Och lite beige.
Jag håller på att läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski och jag känner hur jag uppfylls av finsk ångest, spritångor och bruna textiltapeter. Fortsätter det så här riskerar min hjärna att transformeras till en amorf beige-brun blobb. Den enda rimliga utgången av detta är en sågning av guds nåde. Det är jag eller boken, så är det bara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är ingen må-bra bok precis! Det ska bli spännande att läsa vad du skriver efter att ha läst klart den!
SvaraRaderaJag gillar visserligen din nya stil med sågningar av Guds nåde, men om du sågar Svinalängorna så kommer jag bli tvungen att älska dig lite mindre. Så enkelt är det bara.
SvaraRaderaJag har nu lite knappt hundra sidor kvar och är numer lite mindre negativt inställd. Så Kafka, du behöver inte vara orolig för någon praktsågning. Det blir i så fall en salongssågning.
SvaraRaderaMm, vi är ganska få som inte riktigt orkat med Svinalängornas dysterhet. Rent litterärt tyckte jag nog inte den var dålig egentligen, men detta hopplösa (bruna!) svenska elände som älskas av litteraturkritikerna, det är iaf inte min kopp te.
SvaraRaderaSnart är jag klar och det verkar som att jag orkade. Dysterheten i boken var nog inte det värsta när allt kommer kring, utan snarare människors dumhet. Jag återkommer till detta i min recension längre fram.
SvaraRadera