onsdag 2 februari 2011

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Jag brukar inte läsa skräck. Inte för att jag inte gillar att läsa läskiga saker. Tvärtom, det finns en tjusning i att bli riktigt skraj. Men problemet är att en skräckroman ska vara ordentligt välskriven om den inte ska kännas sökt eller rent av töntig. Nu har jag visserligen ingen diger erfarenhet av att läsa skräcklittertur, men jag vet bara två författare som kan skriva trovärdig skräck: Stephen King och John Ajvide Lindqvist. Amanda Hellberg lyckas, i sin nya bok Döden på en blek häst, inte att nå upp till samma nivå.

Hellbergs bok handlar om den svenska tjejen Maja Grå som flyttar till Oxford för att plugga konst. Alldeles innna detta har hennes mamma mördats. Maja har dock inte haft någon kontakt med sin mamma på många år. Ganska snabbt efter att Maja har hamnat i Oxford börjar en massa mystiska saker att hända. Nyckelordet här är “snabbt”. Jag tänker att det finns en anledning till att skräckromaner ofta är ganska (eller väldigt) tjocka. Att bygga upp stämningen och invagga läsaren i känslan av att allt är som vanligt, men att något kan hända när som helst, kräver sina sidor. Hellbergs bok är bara drygt 300 sidor. Jag köper iaf inte en story där märkliga sker börjar hända direkt och på vara och varannan sida. Då känns det hela bara sökt och töntigt. Jag blir helt enkelt inte rädd.

En annan mindre bra sak med boken är att jag på flera ställen fattar saker långt innan det är tänkt att man ska fatta dem. Då försvinner hela det för skräcken så väsentliga överraskningsmomentet. Jag tror att Hellberg underskattar sina läsare.

Jag kan tyvärr inte ge den här boken mer än en tvåa i betyg.


(rec.ex.)

2 kommentarer:

  1. Roligt med en avvikande åsikt bland alla som hyllar den här. Jag är själv en av dem smo älskar den. Förbehållslöst. Behagligt skriven och mer liten spökhistoria än skräckis egentligen, tycker jag. Eller mer tillbakadragen skräck i alla fall. Jag tycker den står för sig själv, inte riktigt samma genre så många andra i skräckgenren. Jag ger den så mycket plus det bara går.=)

    SvaraRadera
  2. Äntligen en till som inte är överförtjust!

    Alla öser sådana jubelord över den här boken att jag började tro det var något fel på mig. Jag vet inte om jag ens kan ge en etta eftersom jag inte orkade läsa klart den.

    SvaraRadera