Bokrecension: Suddenly in the Depths of the Forest av Amos Oz

Det här en vacker lite bok. På ytan är den enkel, på gränsen till trivial. Men vacker. Som alltid hos Amos Oz finns en underton av melankoli, av sorg rentav.

Den yttre berättelsen i Suddenly in the Depths of the Forest handlar om en liten by långt inne i en mörk skog. Byn befolkas av vanliga människor som lever vanliga liv, men någonting saknas. Alla djur är sedan länge försvunna. Det finns inte så mycket som ett kvalster kvar i byn eller de kringliggande skogarna. De vuxna undviker att tala om det. Man menar att det är bergsdemonen Nehis verk. Nehi sägs leva i ett mörkt slott någonstans i den djupa skogen. Tåv barn bestämmer sig dock för att gå till botten med detta med djurens frånvaro.

Under ytan tror jag dock att boken handlar om något annat. Människor som inte passar in i den snäva verkligheten i den lilla byn, som vågar prata om djuren och hoppas på deras återkomst, människor som rent av tror sig ha sett ett och annat djur, de blir betraktade som tokiga och personerna i boken hanterar detta på olika vis. Vissa skakar bara av sig glåporden, medan andra flyr. Rädslan att inte passa in, att inte göra och vara som alla andra, hos såväl människor som djur, styr händelseförloppet i boken. Och i grund och botten springer denna rädsla ur en oförmåga att förstå andra människor. För som alltid räds vi det vi inte förstår. I boken representeras det på ett plan av den mörka skogen och bergsdemonen Nehi, på ett annat plan av de människor i byn som inte rikigt passar in.

Jag är lite kluven till Suddenly in the Depths of the Forest. När jag hade läst de första 50 sidorna (boken är bara knappt 140 sidor lång) hade jag nog gett den en femma, men den sköna M-Night-Shyamalan-liknande stämningen som finns i början höll inte i sig och det tappade boken på. Det blir därför en fyra.