Bokrecension: Babian av Naja Marie Aidt

Babian är inget lyckopiller direkt. Ibland är boken lite åt det glada hållet, men alltid med en underton av något annat. Aidt har skrivit en samling noveller med det gemensamt att de handlar om relationer på olika sätt. I en novell få vi följa en fyrbarnsfamlij på väg till sitt sommarställe, i en mamma och hennes lille son som hon behandlar allt annat än bra, i en annan ett par på smekmånad där det känns som att allt ska brista när som helst.

Jag attraheras egentligen inte av den här typen av diskbänksrealism. Språket är visserligen vackert och flera av berättelserna är riktigt bra. Men jag är inte såld. Det blir en trea.

Jag är kluven inför novellformatet. Ibland när jag läser novellsamlingar tycker jag att jag precis hinner komma in i en novell, med dess personer, miljöer och stämningar, när novellen är slut. Och då ska man plötsligt sätta sig in i en delvis ny värld, en ny novell. Ibland kan det t.o.m. leda till att jag blandar ihop de olika berättelserna.

Å andra sidan har kortare berättelser den fördelen att jag lyckas hålla upp koncentrationen bättre. Ibland när jag läser romaner börjar fokuset att falna efter några kapitel för att sedan pendla fram och tillbaka under läsningen av boken. När jag läser noveller tvingas jag återupprätta min koncentration varje gång jag börjar på en ny novell.

Jag ska nog läsa fler novellsamlingar. Det finns ett antal böcker jag har velat läsa men sedan låtit bli, eftersom de varit just novellsamlingar. Ett sådant exempel är Fine Just the Way it is av Annie Proulx, ett annat Brown av Junot Díaz. Just nu håller jag för övrigt på med en annan bok med noveller: Last Evenings on Earth av chilenaren Roberto Bolaño och jag gillar den verkligen. Men mer om den senare.