Bokrecension: The Catcher in the Rye av J. D. Salinger

Berättandet som terapi. Det kan man säga är temat i The Catcher in the Rye av J. D. Salinger.

Huvudpersonen tillika berättaren är den 16-årige Holden Caulfield som redogör för några dagar i sitt liv. Han har nyss blvit relegerad från den internatskola han går på och åker tillbaka till sin hemstad New York. Men han vill inte bege sig hem. Han driver runt på stadens gator och försöker desperat att hitta sällskap. Holden är deprimerad och ensam. Några år innan bokens handling utspelar sig dog Holdens ungre bror. En bror han verkligen älskade. Den unge huvudpersonen har utvecklat en misantropi till följd av detta. Han har svårt att uppskatta andra människor och när någon visar uppskattning gentemot honom, gör eller säger han något som skrämmer bort vederbörande. Samtidigt önskar han inget hellre än att få sällskap. Det går så långt att han vid två tillfällen frågar taxichaufförer om han får bjuda på ett glas. Han blir dock avvisad båda gångerna.

Inte helt oväntat när Holden en motvilja mot tanken att besöka psykologer, ett råd han får av en f.d. lärare han samtaler med. Däremot fungerar berättandet som en form av terapi för honom. Det berättande han gör för oss läsare. Han får vid ett tillfälle frågan av sin yngre syster om han kan nämna något han tycker om och uppskattar i sitt liv. Han har svårt att besvara frågan, han kommer bara att tänka på personer och situationer som har irriterat honom. Men allt eftersom berättarprocessen fortgår förändras han. I bokens slutmening formulerar han ett råd till läsaren: berätta inte för andra om människor du mött, då kommer du bara att börja sakna dessa människor. Berättandet gör att han, samtidigt som han återupplever situationer som gjort honom arg, ledsen och irriterad, inser att han ändå har tyckt om dessa människor. Han är inte en så stor misantrop som han tror. Eller rättare sagt, berättandet har haft den effekten att han inte längre är den misantrop han var i bokens början.

Jag tyckte The Catcher in the Rye var en bra bok, men inte jättebra. Språket drar ner den. Språkdräkten är pubertal, man kan rikitgt höra en finnig tonåring som beklagar sig över allt och alla. Självklart är det en medveten och viktig ingrediens i boken, men jag diggar det inte riktigt. Det blir en trea i betyg.