måndag 28 februari 2011

Myggholkarnas herre

Idag är det Myggholkens dag. Med vilken bok firar du denna begivenhet? Goldings Flugornas herre, Lundgrens Myggor och tigrar eller kanske rentav Castillons Insekt?

Jag gissar att det här är en temadag det kommer surras rätt rejält om här i bokbloggosfären. Och varför inte? Vi bloggare brukar ju vara insekts..., nej förlåt insiktsfulla.
   

fredag 25 februari 2011

Bokreatips på riktigt

Ni som bor i Stockholm kanske kan itressera er för det faktum att NK:s bokavdelning idag och i morgon har 50% på hela sortimentet. Inte illa om ni frågar mig.

tisdag 22 februari 2011

Rea - och jag är sliten

Nu har jag jobbat två tio-timmarspass i rad i bokhandeln och plockat fram böcker, böcker och ännu mer böcker. Det är tur att det inte är bokrea oftare. Det skulle varken min rygg eller mina numera nariga händer uppskatta.

För övrigt kan jag tipsa om att Hedengrens i Stockholm har 40% på hela sitt svenska sortiment under rean. Inte illa om ni frågar mig.

fredag 18 februari 2011

Smaken är som röven: klöven

Min flickvän har fått för sig att vi har diametralt olika smak när det kommer till böcker. Om jag säger att en bok är bra tar hon det som intäkt för att hon inte kommer att gilla den. Hur kunde det bli så här?

torsdag 17 februari 2011

Bokrean upp i halsen

Bokrean har inte ens börjat än, det är 6 dagar kvar, men den står mig upp i halsen. Google reader fylls av inlägg där folk listar vilka "fynd" denna "bokfest" har ett erbjuda. Ett inlägg till där billiga kartonageupplagor av topplisteböcker listas och jag får psykbryt. Kan ingen i stället tipsa om de riktiga fyndmöjligheterna, bortom de stora kedjornas kataloger? (Som tex att NK och Söderbokhandeln i Stockholm brukar ha 40 % på hela sortimentet.)

Observera att denna antipati inte har spridit sig till mitt professionella jag; det ska bli jättekul att jobba på rean nästa vecka!

Heja mig, min blogg fyller 1 år!

Idag fyller A fraction of the web 1 år; grattis lilla blogg! Jag har testat lite olika tonfall, lite olika infallsvinklar, lite olika grepp här på bloggen. Nu känner jag att jag har börjat hitta formen. Vi får väl hoppas att mitt skötebarn lever i all välmåga iaf ytterligare ett år.

Att publicera besöksstatistik på sin blogg är väl knappast något man får stora bloggpriset för. Det anses väl närmast självförhävande, och med all rätt. Men va fan, vi pratar ju om en ettårsdag här! Då har man rätt till vissa egotrippar.

Här kommer således lite statistik från bloggens första levandsår:
  • Antal inlägg: 297 (inklusive detta)
  • Antal besök: 8 299 (t.o.m. igår)
  • Antal sidvisningar: 17 183 (t.o.m. igår)
  • Antal kommentarer: 634

Mest lästa inlägg:
  1. Bokrecension: När man skjuter arbetare... av Kerstin Thorvall
  2. SD:s anhängare, vilka är de?
  3. Bokrecension: Flugornas herre av William Golding
  4. Bokrecension: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist
  5. Bokrecension: ok, amen av Nina Solomin


tisdag 15 februari 2011

Alla pakets dag

Igår jobbade jag i bokhandeln. Det var alla hjärtans dag som ni kanske känner till. Jag trodde att folk mest köpte små sötsliskiga nallebjörnar, blommor och choklad till S:t Valentins ära. Men jävlar i min låda så fel jag hade. Man köper böcker. Igår slog jag in så många paket att fingrarna så när sitter kvar.

Kul iofs att folk köper böcker i stället för annat jox.

lördag 12 februari 2011

Spökerier, men ändå bra

Jag har ju varit inne på det tidigare, det här med mitt förhållande till spökerier i böcker. Jag är vad man brukar kalla kluven. Men om det görs på rätt sätt kan det vara riktigt bra. En som lyckas med detta är Sarah Waters i sin senaste roman Främlingen i huset.

På den engelska landsbygden, i Warwickshire, ligger Hundreds Hall, ett sort gammalt adelssäte. Handlingen kretsar kring detta hus, familjen Ayres som bor där och deras läkare doktor Faraday. Boken innehåller flera teman. Vi har en kärlekshistoria, en skildring av krocken mellan det gamla och nya England (boken utspelar sig i slutet av 1940-talet), kollisionen mellan förnuftet och det som finns bortom samt sist men inte minst en spökhistoria.

Hade det inte varit för de övernaturliga elementen i storyn, skulle jag nog ha tyckt lite mindre om den här boken. Jag skulle dock fortfarande ha gillat den, men kanske inte lika mycket. Waters hanterar spökerierna på ett snyggt sätt. Hon går aldrig över gränsen till att det blir töntigt eller mindre trovärdigt. Handlingen innehåller tillräckligt mycket realism mellan det orealistiska (boken är en bit över 500 sidor) för att det ska bli riktigt krypande när det händer skumma grejer.

Avslutningsvis vill jag tycka lite om slutet, så nu får alla som vill undvika spoilers sluta läsa, blunda eller hålla för öronen. Waters lämnar det öppet för att det skulle kunna var Faraday som är roten till det onda på Hundreds Hall, detta kunde hon ha gjort lite mer av. Tänk er ett arkiv-x-slut på boken. Det hade smakat mumma!

Nåväl det blir en femma i betyg.

fredag 11 februari 2011

Det är så brunt, så brunt. Och lite beige.

Jag håller på att läsa Svinalängorna av Susanna Alakoski och jag känner hur jag uppfylls av finsk ångest, spritångor och bruna textiltapeter. Fortsätter det så här riskerar min hjärna att transformeras till en amorf beige-brun blobb. Den enda rimliga utgången av detta är en sågning av guds nåde. Det är jag eller boken, så är det bara.

torsdag 10 februari 2011

Isabel Allende släpper nytt

I juni kommer det ut en ny bok av Isabel Allende på svenska. Zarités frihet heter den. Det ser jag fram emot.

Ska jag ändra bloggnamn?

Jag funderar lite på att försöka hitta ett bättre namn på min blogg; ett namn som är lättare att komma ihåg. Jag frågar er som läser här: skulle jag vinna något på att byta bloggnamn?

Är det någon som har erferenheter av att ha ändrat? Tappar man läsare i processen? Hur funkar det med ha två blogspotadresser som båda går till samma blogg (kan man överhuvudtaget ha det)? All input är välkommen.

Bokmässeappen - snart i en smartphone nära dig

Under måndagens inspirationsträff på Bokmässan i Göteborg fick jag tillfälle att framföra åsikten att man borde fixa fram en bokmässeapp. En app där man kan planera sin bokmässa, se kartor, få aviseringar om när semiarier börjar etc. Det verkade som att de tog detta till sig och t.o.m. redan hade funderat i dessa banor. Förra året gick jag omkring med en hel hög papper bestående av mässkatalog, seminarieprogam, karta och en utskrift av det jag hade planerat i Mässplaneraren på communityn. Efter en timme låg denna lunta under en än digrare bunt av inköpta böker, varför jag fick rota djupt i väskan eller följa min intuition för att veta vad jag skulle gå på för seminarier. I september kanske jag kan förlita mig på bra app i stället.

tisdag 8 februari 2011

Bokmässan och bloggarna - några reflektioner

Söndag till måndag var jag på en inspirationsträff på Bokmässans kansli i Göteborg, tillsammans med ett gäng andra bloggambassadörer för mässan i fråga. Det var rackarns trevligt. Det var kul att träffa andra bokbloggare (det var första gången jag träffade någon annan ur detta märkliga släkte), vi fick god mat, intressanta inblickar i Bokmässan bakom kulliserna och ett kungligt boende högt upp i Hotell Gothia Towers.

Men jag kan inte låta bli att fundera över eventuella baktankar från värdens sida. Jag fick en toppenhelg i Göteborg med lyxigt boende och god mat. Jag får två stycken 4-dagars seminariekort till mässan i höst. Och visst, de fick en massa input av oss bokbloggare på hur de ska förbättra mässans community. Men är det bara det de vill ha? Naturligtvis räknar de med att också få en massa good-will och "gratis" reklam. De vet att inte underskatta bokbloggarnas "makt".

Jag tänker inte vara kritisk för sakens skull, men jag tänker heller inte falla i fällan och lovebomba. Det kanske är det så enkelt att som den kulturarbetare jag är, så är jag inte van vid att bli bjuden på massa fina grejer hur som helst. Då börjar jag ana ugglor i mossen.

Nog om detta. Jag återkommer senare med några reflektioner kring saker vi diskuterade i Göteborg.

Här är några andra bloggamassadörer som har bloggat om träffen i Götet:

fredag 4 februari 2011

Ah, men va fan?!

Aka-porr heter det visst. En term som beskriver det som det frossas i av dem som lider av något som närmast torde kunna betecknas som en tvångsmässig, närmast sjuklig vurm för akademiska mijlöer. Tänk Oxford. Jag antar att filmer som I döda poeters sällskap och böcker som Ondskan faller in under detta begrepp.

En annan kulturtrend är denna med vampyrer, spöken och annat jox. Vuxna människor verka gilla att läsa sagoböcker där patologiska idioter snaskar på andras halsar och frossar i deras kroppsvätskor.

Kombinerar man dessa tu får man Amanda Hellbergs bok Döden på en blek häst, en bok som nästan (tack Feuerzeug för att du bidrar med något annat) enhälligt hyllas både i gammelmedia och i blogosfären. Till och med herr Thente i DN hyllar. Och jag undrar: vad är grejen?

Alla mäniskor i den här boken är antingen mystiska, skrämmande, överdrivet känslosamma eller bara dumma i huvudet. Och hela persongalleriet är litterära arketyper - vi har både en Mr Darcy, den excentriske och känslosamma gaykillen och den manschauvinistiske professorn. Storyn är förutsägbar, språket överlastat av adjektiv och skrämseleffekterna ickfungerande. Jag är kanske för smart för den här boken, men varje gång Hellberg bygger upp till en överaskande vändning har jag redan fattat för länge sedan vad det handlar om.

Boken inneåhåller flera helt omotiverat (tänkt) läskiga passager. Varför t.ex. blir Majas morsa mördad på ett sätt som om hon var med i 90-talsskräckisen Candyman? Ett mord som man aldrig får sin lösning. Det hade varit mer trovärdigt om hon bara hade dött i sömnen eller druknat i sina egna spyor.

Någon säger kanske: ok, du gillade inte boken, men kan du inte försöka vara lite nyanserad och saklig? Svaret är nej. Nyanserad har jag redan varit och jag hade utlovat en praktsågning.

Jag skulle kunna var arg på något som faktsikt betyder något, som att jämställdheten på min ena arbetsplats liknar den 1985, eller att folk på min andra arbetplats kommer in och frågar efter pojkiga födelsedagskort. Men det här är nu en gång en bokblogg och då är det främst böcker som ska sågas. Och därmed basta. Och punkt.

Elake bloggern

Jag läste nyss Illusionernas bloggs sjukt roliga inlägg om bottennappen i Svensk bokhandels vårkatalog och jag blev inspirerad. Inspirerad till att skriva något elakt, en riktig praktsågning om något jag inte gillar. Ofta försöker jag lägga band på mig för att inte trampa folk på fötterna. Men jag hoppas kunna frambringa ett inlägg här på bloggen som är så surt att bloggen Vad är det för fel på folk framstår som rena lyckopillret.

Jag åtekommer.

torsdag 3 februari 2011

Rännstenslittertur

Idag tappade jag en bok i en vattenpöl. Utanför huset där jag bor var det glashalt och jag halkade till och boken jag höll i flög ur min hand och landade med ett plask i nämnda pöl. Som tur var hade jag ett pocketomslag på den (alltså boken, inte pölen), men den blev rätt geggig ändå. Förra veckan tappade jag en inbunden bok på bussen, den flög ur min hand vid en inbromsning och gled någon meter med de uppslagna sidorna ner mot det kladdiga bussgolvet. Jag hoppas att det här inte är en trend, isf måste jag nog börja laminera mina böcker (varenda sida) innan jag läser dem.

onsdag 2 februari 2011

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg

Jag brukar inte läsa skräck. Inte för att jag inte gillar att läsa läskiga saker. Tvärtom, det finns en tjusning i att bli riktigt skraj. Men problemet är att en skräckroman ska vara ordentligt välskriven om den inte ska kännas sökt eller rent av töntig. Nu har jag visserligen ingen diger erfarenhet av att läsa skräcklittertur, men jag vet bara två författare som kan skriva trovärdig skräck: Stephen King och John Ajvide Lindqvist. Amanda Hellberg lyckas, i sin nya bok Döden på en blek häst, inte att nå upp till samma nivå.

Hellbergs bok handlar om den svenska tjejen Maja Grå som flyttar till Oxford för att plugga konst. Alldeles innna detta har hennes mamma mördats. Maja har dock inte haft någon kontakt med sin mamma på många år. Ganska snabbt efter att Maja har hamnat i Oxford börjar en massa mystiska saker att hända. Nyckelordet här är “snabbt”. Jag tänker att det finns en anledning till att skräckromaner ofta är ganska (eller väldigt) tjocka. Att bygga upp stämningen och invagga läsaren i känslan av att allt är som vanligt, men att något kan hända när som helst, kräver sina sidor. Hellbergs bok är bara drygt 300 sidor. Jag köper iaf inte en story där märkliga sker börjar hända direkt och på vara och varannan sida. Då känns det hela bara sökt och töntigt. Jag blir helt enkelt inte rädd.

En annan mindre bra sak med boken är att jag på flera ställen fattar saker långt innan det är tänkt att man ska fatta dem. Då försvinner hela det för skräcken så väsentliga överraskningsmomentet. Jag tror att Hellberg underskattar sina läsare.

Jag kan tyvärr inte ge den här boken mer än en tvåa i betyg.


(rec.ex.)

tisdag 1 februari 2011

Den nationella litteraturen, hur ser den ut?

Jag har precis börjat läsa en novellsamling med samtida berättelser från c:a 40 olika europeiska länder. I förordet funderar den amerikansk-irländske författaren Colum McCann kring vad som utgör nationell identitet och särprägel. Vad gör en bok rysk, bosnisk eller norsk? Är det språket den är skriven på, författarens födelseland eller något annat? I det globaliserade, post1989- och postbalkankrig-präglade Europa av idag är sådan här frågor inte helt lätta att svara på. Och kanske inte ens relevanta? Ett mycket intressant ämne tycker jag.

Katt i Warszawa av Slavenka Drakulic

Katt i Warszawa och andra berättelser från livet under kommunismen är en novellsamling av den Kroatisk-Svenska författaren Slavenka Drakulic. Novellerna har formen av fabler och berättarna är en katt, en papegoja, en hund, en mullvad, en björn etc. Alla novellerna är berättade i modern tid, men handlar främst om hur livet tedde sig innan 1989-1991. Skillnaderna mellan nu och då är ett genomgående tema i boken.

Det är intressant att läsa om tillvaron i länder som Albanien, Bulgarien och Rumänien innan muren föll och jag gillar greppet med att beskriva flera olika länder bakom järnridån, alla med en historia som är annorlunda de andras.

Jag har emellertid två problem med den här boken. Det ena rör fabeln som genre. Jag har svårt att ta den på allvar. Visst Drakulic kan ge oss lite annorlunda perspektiv på saker när hon låter djur vara berättarna, men jag tycker det känns krystat. Mitt andra problem har med berättarstilen att göra. Hon använder sig av greppet att låta berättarna rikta sig mot en tänkt lyssnare/intervjuare, i stället för till läsaren. Jag gilar det inte alls. Samma berättarteknik har tidiagr fått mig att sluta läsa i övrigt bra böcker, som t.ex. Den ovillige fundamentalisten av Mohsin Hamid.

Det sammantagna betyget blir en trea.