Bokrecension: När man skjuter arbetare... av Kerstin Thorvall

Egentligen är jag inte så mycket för BOATS (Based On A True Story). Heller inte av svenska eländesskildringar. Jag tror därför inte att jag självmant hade valt att läsa Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare... om jag vetat bakgrunden till den. Men eftersom jag 1: inte kände till bakgrunden och 2: fick den i min läshög genom den bokcirkel jag är med i, så har jag nu läst den. Och tur var väl det.

Boken är en roman, men bygger på författarens mammas öde. Bokens huvudperson, Hilma, luras in i ett äktenskap med en man som visar sig vara sinnessjuk och som, enligt dåtidens lagar egentligen inte får gifta sig. Hennes liv utvecklar sig i en allt annat än trevlig riktning. Hon blir brutalt våldtagen på sin bröllopsnatt och detta lämnar självklart djupa spår. Det visar sig att mannens familj (han är prästson) har känt till sonens sjukdom hela tiden. Han har varit förlovad två gånger tidigare, men förlovningarna har brutits när kvinnorna har förstått hur det ligger till. Hilma inser inte förränn det är försent.

Boken är en tragisk skildring av ett människoöde, men också en intressant samhällskildring. Boken utspelar sig på 1920- och 1930-talen och detta i flera miljöer: Hilmas förädrahem i Norrland, ett hem präglat av sträng kristendom och hårt arbete, mannens hemmiljö på en prästgård i Sörmland, parets gemensamma hem, först i Eskilsttuna och sedan i Sollefteå. Thorvall lyfter fram flera intressanta saker: Hilmas mammas kommentar angående det faktum att kvinnor precis har fått rösträtt (1922), hon förstår inte vad det ska vara bra för, hon kan inte tänka sig ett fruntimmer som inte röstar som sin man; Hilmas syn på de rikas vurmande för arbetarnas rättigheter, att varför ska de ingjuta upprorstämning och oro i de gudsfruktiga arbetare som arbetar hårt utan att klaga; det faktum att det är Hilma som blir steriliserad när det är mannen som är sjuk. Detta sistnämnda var en av många saker som fick mig att bli arg när jag läste boken. Arg och frustrerad. Det är alltså knappast en bok som lämnar en oberörd.

Thorvall är något av en mästare med språket. Grundperspektivet i boken är Hilmas, men genom att göra små subtila förändringar i språkdräkten skiftar hon perspektiv från svärdmoderns till Hilmas mamma till den lilla dotterns. Detta utan att det känns konstlat.

Jag märker att det låter som att jag verkligen gillade boken. Jag tyckte att den var bra, men inte grym. Det blir tyvärr bara en trea. Den kändes ibland lite långrandig, men fram för allt handlar det om magkänsla. Jag låter min maglänsla styra vad jag ger en bok för betyg och den här gav tyvärr inte den rätta känslan, trots att den borde ge ett högre betyg så att säga på pappret.

Bokcirkelrapport: ok, amen av Nina Solomin

Igår hade vi bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst ok, amen av Nina Solomin (jag har bloggat tidigare om den boken).

Vi pratade en del Solomins förhållningssätt till de chassider hon levde bland. Det faktum att hon i boken inte fördömer deras värderingar eller sätt att leva på och sällan undslipper sig vad hon själv tycker (mer än mellan raderna) gjorde att vissa av oss i gruppen tolkade det som att hon var på väg att "glida över" på deras sida och, om hon inte hade åkt hem till Sverige efter ett år, så hade hon nog blivit religiös själv, om än inte i samma mån som chassiderna. Andra av oss ansåg att hon höll en större distans och aldrig skulle ha kunnat leva kvar i chassidernas värld.

Denna diskussion förde in oss på ett samtal kring vilka männsikor som blir fundamentalister, eller för den delen bara hängivna en religion eller annan ideologi. Även här uppstod två läger i gruppen. Ena sidan menade att alla människor var presumtiva fundamentalister, allt handlar om i vilken miljö man vistas. Den andra sidan menade att så inte är fallet. Alla mäniskor är inte mottagliga för den typen av påverkan. Detta gäller ju inte lika mycket om en person föds in i något, då minskar ju möjligheten att utveckla ett annorlunda synsätt på världen.

En annan mycket intressant frågeställning som kom upp under kvällen var varför vi (alla i gruppen höll inte med) tenderar att se mellan fingrarna med religiös fundamentalism när det handlar om judar, vilket vi inte skulle ha gjort om det varit kristna eller muslimer. Är det västvärldens kollektiva dåliga samvete från Förintelsen som spökar här? Jag tror att det är en inte så lite del av föklaringen, men jag tror att det finns (minst) två förklaringsfaktorer till. Den ena tror jag handlar om att de flesta av oss i Sverige inte lever med judendomen som kultur/relgion i vår närhet, till skillnad från kristendom och islam. Vi har därför utvecklat en nyfikenhet gränsande till exotiserande för den judiska kulturen. Den andra tror jag har och göra med att judarna, med sin berättartradition, har getts möjlighet att ge sin egen bild av den egna kulturen på ett helt annat sätt än muslimerna. Den bild de flesta av oss har av islam och muslimsk kultur har vi fått genom människor som själva inte är muslimer. Jag kan bara gå till mig själv och se hur många författare jag läser som är av judisk härkomst (Philip Roth, Jonathan Safran Foer, Nicole Krauss, Amos Oz och Michael Chabon för att nämna några). Hur många författare med muslimsk bakgrund har jag läst? Ja, det är inte till närmelsevis lika många.

Till nästa gång ska vi läsa När man skjuter arbetare... av Kerstin Thorvall. Det ska bli intressant, jag har inte läst något av henne tidigare.