söndag 28 februari 2010

Bokcirkelrapport: Buddenbrooks av Thomas Mann

I fredags hade vi träff med den bokcirkel, a.k.a. litterära salong, som jag är med i. Den här gången hade vi läst Buddenbrooks av Thomas Mann. Ingen av oss hade läst den tidigare och några av oss hade gjort det nu. Trots att batra hälften av gruppen hade läst boken fick vi till en intressant diskussion.

Boken sildrar släkten Buddenbrooks liv under några sekler av 1800-talet. Handlingen utspelar sig till största delen i Lübeck (även om stadens namn aldrig nämns i boken) och man får följa tre generationers Buddenbrooks. Boken skrevs 1901 och anses ha bidragit starkt till att författaren fick nobelpristet i litteratur 1929.

Fredagens samtal kretsade mycket kring två av bokens huvudpersoner - Tony och Christian. Vi hade lite olika syn och förhållningssätt till dessa och två och det bildades två läger. Killarna kunde identifiera sig med Christian men hade svårt att fördra (iaf den äldre) Tony. Tjejerna tvärtom.

En av frågaorna vi ställde oss var om Christian var en missförstådd stackare som hamnat i fel sammanhang eller en misslyckad latmask som inte visste att förvalta det han fick lagt i sin hand? Jag tycker att Thomas Manns behandling av Christian som människotyp är intressant. I grund och botten verkar förftattaren ha ett liberalt synsätt: alla människor har samma förutsättningar att lyckas, det handlar bara om vad man gör av det man har. Ur det här perspektivet är Chistian en lat och otacksam person. Denna ensidiga syn på den komplexe brorsan förmedlas genom den mycket mer drifitige Thomas. samtidigt skymtar en mer human förståelse av Christians misslyckande. Mann verkar inte vara helt okluven i sinn hållning. Den yngre brodern har inte samma förutsättningar som Thomas att lyckas i den snäva kontext som erbjuds honom. Hade han levt i en annan tid och i ett annat sammanhang hade han nog klarat sig fint här i livet. Och det verkar Mann vara fullt medveten om.

Jag tyckte om Buddenbrooks, den får en 4:a på en femgradig skala. Nästa gång vi ska träffas med vår litterära salong är 16 april och då ska vi ha läst ok, amen av Nina Solomin.

Omslagsåtervinning


Finns det fler likheter månde?

måndag 22 februari 2010

Kluven inför Bolaño

Parallellt med andra böcker har jag under en tid läst i 2666 av Roberto Bolaño. Jag har länge spanat på den och tänkt att den vill jag läsa. För några år sedan läste jag De vilda detektiverna av samme författare och jag gillade den verkligen. Men jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om 2666. När jag läser känner jag visserligen att jag gillar stämningen, men jag fattar inte riktigt grejen och blir snabbt rastlös. Men så fort jag lägger ifrån mig boken längtar jag på något vis tillbaka. Det gör det knappast enklare att den är nästan 900 sidor lång. Jaja. Jag får nog anledning att återkomma till denna tegelsten, i bästa fall med en recension.

Bokrecension: The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski

Jag skulle upp till Idre för några veckor och skulle därmed tillbringa två gånger åtta timmar i en buss. Jag behövde alltså något att läsa. Jag plockade med mig Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, men som jag berättat om i ett tidigare inlägg, så drar vi inte jämt jag och Joyce. Redan på tunnelbanan på väg till jobbet insåg jag att jag var tvungen att hitta något nytt till min långa bussresa. Av någon anledning valde jag The Story of Edgar Sawtelle av amerikanen David Wroblewski, en bok jag inte hört talas om tidigare.

Edgar Sawtelle, bokens huvudperson, är en stum pojke som växer upp på en kennel i norra Wisconsin. Storyn kretsar kring Edgar, hans mamma Trudy, pappa Gar, farbror Claude och inte minst en jäkla massa hundar. Om man verkligen älskar hundar kan nog den här boken vara en riktig fullträff, men om man som jag snarare är, om inte ointresserad, så iaf mindre fascinerad av djuren i fråga, så blir boken ibland lite långrandig. Tänk dig att Hamlet inte hade varit en dansk prins på medeltiden, utan en amerikansk kennelägarson på 1970-talet, då har du The Story of Edgar Sawtelle i stora drag. Mer än så ska jag inte avslöja, i synnerhet inte som handlingen tar fart först en bra bit in i boken.

Jag ger boken en 3:a (på en 5-gradig skala). Kanske hade den fått mer om det varit mindre hundar, jag vet inte.

fredag 19 februari 2010

Joyce och jag

Många jag känner tycker att Joyce Carol Oates är en fantastisk författare. Och hon ligger ju ofta högt på bettinglistorna inför Nobelpriset. Hon ligger också ständigt på min att-läsa-lista. Och jag har försökt. Tro inte annat. Senast för två veckor sedan gav jag Dödgrävarens dotter en ärlig chans. Men det går inte. Jag vet inte vad det är, men jag kan inte uppbringa intresse för hennes böcker. Kanske har det varit dålig tajming, om jag hade provat någon annan gång kanske jag hade älskat henne. Kanske är vi bara en mismatch, Joyce och jag. Snart får jag nog stryka henne från min att-läsa-lista. För gott.

onsdag 17 februari 2010

Baksidestexters vara eller inte vara

Jag har funderat mycket över det här med baksidestexter på böcker. Det hela grundar sig bl.a. i erfarenheten av att allt för många gånger ha fått läsupplevelsen förstörd av att baksidestexten avslöjar allt för mycket. Men också i en fundering kring vad det är som gör att man lockas till att läsa en bok.

När jag köper böcker styrs jag mycket av vilken stämning boken förmedlar. Och här spelar ju utseendet en stor roll. Men jag påverkas inte endast av omslagets utseende, även typografin spelar roll. Självklart styrs jag ju även av vad jag har hört om boken i fråga. Jag har däremot svårt att börja läsa böcker som är allt för hajpade. Jag blir alltid besviken. Jag tror att det har att göra med att alla människor ser olika saker i böcker. Det som gör att en människa gillar en bok kanske inte alls appellerar till en annan. Mina bästa läsupplevelser har jag fått när jag läst böcker som jag inte hört talas om alls innan jag började läsa.

Men om man nu inte kan gå på rekommendationer eller omslag, ja då måste man kanske gå på en kort beskrivning av boken. Med ett ord: en baksidestext. Men vad ska baksidestexten förmedla? Handlingen? Stämningen? Genren? Tematiken (om någon sådan finns)? I regel beskriver ju baksidestexten bokens handling. Dessa resuméer kan dock ofta vara missledande och ibland rentav felaktiga. Men det vanligaste problemet är nog i alla fall att det förstör genom att avslöja allt för mycket av handlingen. Ett av mina värsta exempel är En halv gul sol av Chimamande Ngozi Adichie. När jag hade läst tills det bara återstod c:a 150 sidor tänkte jag att nu kan jag väl ändå läsa baksidan utan att något nytt avslöjas. Men icke! Baksidestexten avslöjar delar av handlingen som händer när det är ungefär 100 sidor kvar (boken är nästan 700 sidor)!

Jag brukar därför aldrig läsa baksidan innan jag läser en bok. Jag läser första sidan i boken. Om jag blir sugen på att ta hem boken och fortsätta att läsa, ja då köper jag den. Annars inte. Om man nu måste ha baksidestexter på böcker, så kanske förlagen ändå skulle låta författarna själva skriva dem, då kanske det skulle bli bättre. Vad vet jag?

Mulitreading

Jag måste tygla mig. Just nu läser jag två böcker samtidigt. Det är hanterbart. Men fler ligger i pipelinen. Jag känner att fler bokköp är på gång. Detta innebär oftast för min del att jag också börjar läsa i det jag köpt direkt. Finns det något härligare än att sätta sig ner med en nyinköpt bok och låsta sig svepas med?

Just nu är det The Story of Edgar Sawtelle av David Wroblewski och 2666 av Roberto Bolaño som ligger på nattygsbordet. Kanske råkar jag gå in på Hedegrens på vägen hem idag och kanske resulterar det i ett inköp av The Catcher in the Rye av J. D. Salinger. Det återstår att se.