tisdag 23 mars 2010

Bokrecension: Babian av Naja Marie Aidt

Babian är inget lyckopiller direkt. Ibland är boken lite åt det glada hållet, men alltid med en underton av något annat. Aidt har skrivit en samling noveller med det gemensamt att de handlar om relationer på olika sätt. I en novell få vi följa en fyrbarnsfamlij på väg till sitt sommarställe, i en mamma och hennes lille son som hon behandlar allt annat än bra, i en annan ett par på smekmånad där det känns som att allt ska brista när som helst.

Jag attraheras egentligen inte av den här typen av diskbänksrealism. Språket är visserligen vackert och flera av berättelserna är riktigt bra. Men jag är inte såld. Det blir en trea.

Jag är kluven inför novellformatet. Ibland när jag läser novellsamlingar tycker jag att jag precis hinner komma in i en novell, med dess personer, miljöer och stämningar, när novellen är slut. Och då ska man plötsligt sätta sig in i en delvis ny värld, en ny novell. Ibland kan det t.o.m. leda till att jag blandar ihop de olika berättelserna.

Å andra sidan har kortare berättelser den fördelen att jag lyckas hålla upp koncentrationen bättre. Ibland när jag läser romaner börjar fokuset att falna efter några kapitel för att sedan pendla fram och tillbaka under läsningen av boken. När jag läser noveller tvingas jag återupprätta min koncentration varje gång jag börjar på en ny novell.

Jag ska nog läsa fler novellsamlingar. Det finns ett antal böcker jag har velat läsa men sedan låtit bli, eftersom de varit just novellsamlingar. Ett sådant exempel är Fine Just the Way it is av Annie Proulx, ett annat Brown av Junot Díaz. Just nu håller jag för övrigt på med en annan bok med noveller: Last Evenings on Earth av chilenaren Roberto Bolaño och jag gillar den verkligen. Men mer om den senare.

måndag 22 mars 2010

Bokrecension: The Yiddish Policemen's Union av Michael Chabon

The Yiddish Policemen's Union av den amerikanske författaren Michael Chabon utspelar sig i en annan historisk verklighet. Chabon ägnar sig åt det man brukar kalla kontrafaktisk historieskrivning; hur hade det varit om det och det inte hade hänt (en klassisk variant av detta är: hur hade världen sett ut om Tyskland hade vunnit andra värdskriget?). 1939-40 skrevs The Slattery Report av det amerikanska inrikesdepartementet. I rapporten lade man fram idén att det skulle skapas en judisk frizon i Alaska. Chabon bygger sin roman på tanken att denna rapport ledde till verklighet. Han placerar sitt judiska samhälle i Sitka i södra Alaska. Staden finns i verkligheten, men har bara knappt 10 000 invånare. I The Yiddish Policemen's Union är den en miljonstad. Den judiska fristaden i Alaska är dock bara en tillfällig lösning och när handlingen i boken utspelar sig är Sitkas tid som judisk stad snart historia. Chabon fick idén till boken när han någon gång på 90-talet hittade en bok i en bokhandel, Say it in Yiddish, en reseordbok på jiddisch. Han ställer sig frågan: var någonstans i världen skulle den här boken komma till användning? (I dagens Israel har inte jiddisch någon hög ställning).

Bokens form är den av hårdkokt deckare. Romanes huvudpersonen, Meyer Landsman, är en deprimerad och ensam polis. En dag blir hans granne på det sunkiga hotell han bor på skjuten. Men vem var denne man, varför blev han mördad och av vem? Boken är dock inte en egentlig deckare, det är bara den yttre formen. Det hela är snarare ett intressant experiment. Hur hade ett judiskt samhälle i Alaska kunnat se ut? Hur hade människorna i denna stad levt sina liv?

Boken är också något av en sorgesång. En sorgesång över ett judisk/jiddischt hemland som enligt Chabon aldrig har funnits. Sitka får representera en sådan plats.

Boken är väldigt intressant, rolig, sorglig, välskriven, tankeväckande och spännande. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Chabons språk om alla de antydningar han gör om den alternativa verklighet som romanen uspelar sig i (JFK blev aldrig mördad, Manchuriet är en självständig stat etc), briljansen i dialogen o.s.v. Men jag låter bli och säger i stället: läs! Om du bara ska läsa en amerikansk bok från 00-talet, läs The Yiddish Policemen's Union. Jag ger den en femma, lätt.

tisdag 16 mars 2010

Nytt av Ajvide Lindqvist

Jag noterar att John Ajvide Lindqvist släpper en ny bok i maj. Lilla stjärna heter den. Kan bli intressant. Jag brukar inte läsa skräck, inte ens thrillers. Men Låt den rätte komma in var bra och Människohamn var en bästa svenska böcker jag läst på länge.

Kvalitetskris i bokbranchen?

Jag läser i dagens SvD att Sveriges bokbinderiförening tycker att kvalitén på dagens böcker blir allt sämre och att detta är ett stort problem. Man tycker att förlagen borde åtegå till att ge ut dyra första utgåvor i finfin kvalité. De billigare böckerna får sedan komma efter ett halvår eller så. Jag kan tycka att det här egentligen är två problem - ett kvalitetsmässigt och ett varudeklarationsmässigt. Att böckerna vi köper idag inte är av så god kvalité är visserligen synd. Men man får vad man betalar för och jag tror, precis som Anna Borné Minberger på Bonniers i artikeln i SvD, att folk inte är så jättebenägna att köpa dyra böcker när det finns billiga dito. Däremot tycker jag att förlagen och boklådorna borde bli bättre på att varudeklarera sin böcker. När man köper böcker finns det i princip två kategorier - inbunden och pocket. Problemet är bara att en bok som enligt butiken är inbunden egentligen kan vara av princip samma kvalité som en pocket, men med hårda pärmar.

Variation och valfrihet är bra, både när det handlar om format och kvalité. Och det är vikigt att kunden vet vad hon betalar för.

måndag 15 mars 2010

Ingen Oz på arabiska

I DN läste jag i helgen om att Amos Oz underbara En berättelse om kärlek och mörker ska översättas till arabiska. Detta tacka vare en donation från en palestinsk man vars son dog i en palestinsk självmordsattack. Jag tror på litteraturens makt och Oz böcker kan nog verkligen hjälpa till att överbrygga sprickan mellan israeler och palestinier.

Men idag läste jag om en israelisk lag som hindrar import från s.k. fiendeländer. Detta innebär i praktiken att det blir förbjudet att importera litteratur från arabisktalande länder. Suck...

Vilks - en märklig prick

Det här är inget bokinlägg, men jag kan inte låta bli. Jag lyssnar just nu på Lars Vilks som blir intrvjuad i P3:s Brunchrapporten. Vilks säger och gör många märkliga saker. Ett litet urval:
  • Han går ut i media och berättar i detalj hur hans "försvarssystem" ser ut i hemmet, i den händelse han skulle bli angripen.
  • Han jämför sin Muhammedteckning med bilder av Jesus som elefant och menar att där blev det minsann inte lika mycket väsen. Han verkar helt oförmögen att förstå skillnaden i islams och protestantismens vitt skilda syner på avbildningar av Muhammed respektive Jesus.
  • Han berättar att han inte röstar i riksdagsvalet och har så aldrig gjort. Detta med motiveringen att "som konstnär är man automatiskt vänsterorienterad". Märklig generalisering och skulle det innebära att man inte behöver rösta?
  • Han verkar totalt oförmögen att se att andra människor har andra försåtelsehorisonter än han själv. Ta t.ex. det här med hundar. I stora delar av världen är epitetet hund väldigt kränkande. Men Vilks menar att muslimerna borde förstå att hundar här i EU minsann inte är så "skabbiga som de byrackor de referar till" (sic!). Inser han inte att det är bild med långt större symbolvärde än så. Hunden som nedlåtande epitet har varit gångbart i tusentals år.

Jaja. Vi lär inte ha sett slutet på historien Vilks.

Jag vill understryka att jag på ett plan håller med Vilks. Yttrandefriheten är enormt viktig och tidningarna som har publicerat hans teckning har på ett sätt gjort rätt. Men jag tycker att det är synd att den man som görs till en personifierning av den kompromisslösa yttrandefriheten är en man med uppenbara svårigheter att se utanför sin egen kontext.

Bokrecension: Amfitryon av Ignacio Padilla

Jag snubblade över den här boken i någon form av reklambanner på Adlibris och tänkte att här har jag en chans att läsa något från ett land jag inte läst något från förut - Mexico. Beskrivningen av boken gjorde mig nyfiken och Padillas idé är intressant. Boken handlar om Thadeus Dreyer, men inte så mycket om en person som en identitet. Amfitryon skildrar identiteten Dreyer som anammas av olika personer under några sekler i början av 1900-talet. Kulissen är världskrigens Europa och boken börjar med att en man, på tåget mot första världskrigets östfront, spelar bort sitt namn och därmed sin identitet. Från att från början ha hetat Thadeus Dreyer och varit en ung rekryt från Balkan blir han Viktor Kretzschmar, en banvakt i Österrike. Nanmet och identiteten Dreyer byter sedan ägare fler gånger.

Som sagt: jag gillar idén och Padilla gör ett tappert försök att problematisera identitetsbegreppet. Det brister dock på två punkter. Dels tycker jag att förfataren tillmäter en persons namn alldeles för stor betydelse i identiteten. I boken verkar människor helt byta identitet om de får ett nytt namn. Och dels hajar jag inte bokens personers motiv. Varför vill A hämnas på B? Vad knyter X till Y? Om någon som har läst Amfitryon har förstått varför t.ex. Viktor Kretzschmars son vill hämnas på Thadeus Dreyer för sin fars olycklsaliga öde är jag tacksam för förklarande kommentarer. Det ska tillägas att jag inte läste de sitsa 80 sidorna i boken, till det räckte inte mitt tålamod.

Boken får en tvåa, inte mer.

torsdag 11 mars 2010

Konst av boksidor

Jag läste på owlit om konstnären Will Ashford som gör konst av boksidor. Hon går runt på loppmarkandr och antikvariat och letar gamla böcker, förträdesvis av Ralph Waldo Emerson, och gör bildkkonst av ordkonsten. Kul projekt och snyggt resultat.

måndag 8 mars 2010

Mer än bara möbler

Snart har jag nya bokhyllor. Dock ingen av de här snyggingarna.

Ensidighet i min bokhylla

I mitt bokläsande försöker jag ofta hitta böcker som kan bredda min förståelsehosisont. Jag söker mig bl.a. till böcker av författare jag inte läst, från länder jag inte läst något från tidigare samt böcker skrivna av kvinnor. Det sistnämndde eftersom jag lagt märke till att jag mestadels läser manliga författare. Om jag bara läser böcker skrivna av vita amerikanska män med judisk bakgrund (en kategori som är minst sagt välrepresenterad i min bokhylla, med namn som Paul Auster, Jonathan Safran Foer, Philip Roth, Michael Chabon och Gary Shteyngart för att nämna några favoriter) så blir läsandet väldigt ensidigt.

Så här på internationella kvinnodagen kan det väl passa bra med en liten reflektion kring mitt läsande av kvinnliga författare. Under 2009 läste jag c:a 40 böcker. Av dessa var endast 9 st skrivna av kvinnor. Varför läser jag så få kvinnor? Visserligen är min favorit bland svenska författare är en kvinna - Selma Lagerlöf. Men det hjälper inte. Av årets hittils 10 lästa böcker är ingen skriven av en kvinna. Skärpning Magnus! Av de 7 böcker som för närvarande ligger i en hög på mitt natttygsbord är 3 skrivna av kvinnor. Ett steg i rätt riktning.

Mars = köpstopp

Jag försöker att inte köpa en massa böcker som bara åker rakt in i bokhyllan. Det gäller att köpa i samma takt som jag läser. Februaris sita vecka resulterade i 8 nya böcker och riktigt så snabbt läser jag inte. Till detta kommer problemet med fulla bokhyllor. Jag får inte in så mycket som en broschyr. Jag var på IKEA häromveckan och köpte hyllor som ska upp på väggen. Men jag har inte hunnit så långt än. Det får därför bli köpstopp under mars. Inte så lång tid kanske, med det är ändå en prövning. En annan bokbloggare har liknande problem, men där är det köpstopp till augusti. Det är lite väl magstark i mitt tycke.

Återstår att se om det här håller.

torsdag 4 mars 2010

Bokrecension: Suddenly in the Depths of the Forest av Amos Oz

Det här en vacker lite bok. På ytan är den enkel, på gränsen till trivial. Men vacker. Som alltid hos Amos Oz finns en underton av melankoli, av sorg rentav.

Den yttre berättelsen i Suddenly in the Depths of the Forest handlar om en liten by långt inne i en mörk skog. Byn befolkas av vanliga människor som lever vanliga liv, men någonting saknas. Alla djur är sedan länge försvunna. Det finns inte så mycket som ett kvalster kvar i byn eller de kringliggande skogarna. De vuxna undviker att tala om det. Man menar att det är bergsdemonen Nehis verk. Nehi sägs leva i ett mörkt slott någonstans i den djupa skogen. Tåv barn bestämmer sig dock för att gå till botten med detta med djurens frånvaro.

Under ytan tror jag dock att boken handlar om något annat. Människor som inte passar in i den snäva verkligheten i den lilla byn, som vågar prata om djuren och hoppas på deras återkomst, människor som rent av tror sig ha sett ett och annat djur, de blir betraktade som tokiga och personerna i boken hanterar detta på olika vis. Vissa skakar bara av sig glåporden, medan andra flyr. Rädslan att inte passa in, att inte göra och vara som alla andra, hos såväl människor som djur, styr händelseförloppet i boken. Och i grund och botten springer denna rädsla ur en oförmåga att förstå andra människor. För som alltid räds vi det vi inte förstår. I boken representeras det på ett plan av den mörka skogen och bergsdemonen Nehi, på ett annat plan av de människor i byn som inte rikigt passar in.

Jag är lite kluven till Suddenly in the Depths of the Forest. När jag hade läst de första 50 sidorna (boken är bara knappt 140 sidor lång) hade jag nog gett den en femma, men den sköna M-Night-Shyamalan-liknande stämningen som finns i början höll inte i sig och det tappade boken på. Det blir därför en fyra.

onsdag 3 mars 2010

Bokrecension: The Catcher in the Rye av J. D. Salinger

Berättandet som terapi. Det kan man säga är temat i The Catcher in the Rye av J. D. Salinger.

Huvudpersonen tillika berättaren är den 16-årige Holden Caulfield som redogör för några dagar i sitt liv. Han har nyss blvit relegerad från den internatskola han går på och åker tillbaka till sin hemstad New York. Men han vill inte bege sig hem. Han driver runt på stadens gator och försöker desperat att hitta sällskap. Holden är deprimerad och ensam. Några år innan bokens handling utspelar sig dog Holdens ungre bror. En bror han verkligen älskade. Den unge huvudpersonen har utvecklat en misantropi till följd av detta. Han har svårt att uppskatta andra människor och när någon visar uppskattning gentemot honom, gör eller säger han något som skrämmer bort vederbörande. Samtidigt önskar han inget hellre än att få sällskap. Det går så långt att han vid två tillfällen frågar taxichaufförer om han får bjuda på ett glas. Han blir dock avvisad båda gångerna.

Inte helt oväntat när Holden en motvilja mot tanken att besöka psykologer, ett råd han får av en f.d. lärare han samtaler med. Däremot fungerar berättandet som en form av terapi för honom. Det berättande han gör för oss läsare. Han får vid ett tillfälle frågan av sin yngre syster om han kan nämna något han tycker om och uppskattar i sitt liv. Han har svårt att besvara frågan, han kommer bara att tänka på personer och situationer som har irriterat honom. Men allt eftersom berättarprocessen fortgår förändras han. I bokens slutmening formulerar han ett råd till läsaren: berätta inte för andra om människor du mött, då kommer du bara att börja sakna dessa människor. Berättandet gör att han, samtidigt som han återupplever situationer som gjort honom arg, ledsen och irriterad, inser att han ändå har tyckt om dessa människor. Han är inte en så stor misantrop som han tror. Eller rättare sagt, berättandet har haft den effekten att han inte längre är den misantrop han var i bokens början.

Jag tyckte The Catcher in the Rye var en bra bok, men inte jättebra. Språket drar ner den. Språkdräkten är pubertal, man kan rikitgt höra en finnig tonåring som beklagar sig över allt och alla. Självklart är det en medveten och viktig ingrediens i boken, men jag diggar det inte riktigt. Det blir en trea i betyg.

En Dostojevskij utan skägg

Äntligen har förlagen förstått att man kan ge ut en Dostojevskijbok utan att sätta författarens skäggiga nuna på omslaget. Med tanke på Fjodors dystra uppsyn har denna formgivningtrend knappast bidragit till att minska författarens rykte som tråkig, torr och svårpenetrerad. Heja Bonniers, detta var inte en dag för tidigt! Och formgivaren Jenny Herrström har i mitt tyckegjort ett inte helt oävet jobb.

tisdag 2 mars 2010

SMS-bok med omslagsproblem

Jaha. Så nu har den om omtalade sms-boken släppts. Folk har fått lämna bidrag till handlingen genom att skicka in sms. Alltihop har redigerats och sedan förpackats. Och här går det åt skogen. Innehållet kan jag inte kommentera, men MY GOD vilket fult omslag!

Bokrecension: Leviathan av Paul Auster

Man brukar ju säga att alla skönlitterära böcker i någon mån är självbiografiska, att författare omöjligt kan gå utanför sin egen verklighet helt och hållet. Det är hos få detta är så tydligt som hos Pauls Auster. I Leviathan bär berättarjaget en rad likheter med Auster själv. Berättaren heter Peter Aaron, är författare, bor i Brooklyn, är gift med en kvinna som heter Iris (Paul Austers fru är Siri Hustvedt) och har precis som Auster tillbringat en tid i Paris i unga år. Detta bara för att nämna några likheter. Det här bidrar till att stärka den oklara gräns mellan litteratur och verklighet som är så typsik för Auster böcker. Ett vanligt grepp han använder sig av är att huvvudpersonen i boken är författare och man får följa denne författares arbete med en bok. Vad som händer i bokens verklighet, i bokens författares bok eller vad som kommer från "den riktiga" verkligheten är inte alltid klart.

Leviathan handlar om en man som heter Benjamin Sachs och man få följa honom genom vännen Peter Aarons ögon. Aaron skriver en bok om sin vän Sachs, en bok med titeln Leviathan. Ännu ett typiskt Auster-grepp. De två männen möts på en inställd författarupläsning i New York på 1970-talet (även Sachs är författare) och bli vänner för livet. I början är det Aaron som har svårt att få rätsida på tillvaron, men snart riktas fokus mot Sachs i stället. Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, men om du gillar Auster, så kommer du med största sannolikhet att gilla Leviathan. I mitt tycke är den, vid sidan om New York-trilogin och Invisible en av hans bästa böcker. Den får en fyra i betyg.

måndag 1 mars 2010

Amos i mitt hjärta

Jag var på bokrean i helgen och NK i Stockholm hade halva priset på hela sortimentet. Då snubblade jag över en bok av Amos Oz som jag inte sett tidigare, Suddenly in the Depths of the Forest. Amos Oz är en av mina absoluta favoriter. Om jag ville använda mig av en gammal klyscha, så skulle jag säga att han skriver så vackert att det gör ont. Men jag låter bli. Fantastiskt fint är det iaf. Jag brukar tipsa alla jag träffar om hans självbiografiska roman En berättelse om kärlek om mörker, men även Att känna en kvinna och Samma hav är riktigt bra. Bara för att nämna några.

Jag ser verkligen fram emot att börja läsa den här. En högtidsstund I tell you!