Tematrio tunnisar

Förra veckan var det tegelstenar, nu tunnisar. Jag syftar förstås på Lyrans tematrio. Definitionen på tunnisar är enligt Lyran "kortromaner eller långnoveller c:a 100-150 sidor". Här är min lista:

1. Dubbelgångaren av Fjodor Dostojevskij. En absurd och underhållande bok om titulärrådet herr Goljadkin som en dag när han kommer till jobbet upptäcker att hans plats tagits av en dubbelgångare som ägnar all sin energi åt att göra livet surt för honom.
2. Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló. En liten (till sidantalet) bok om en man som går av tåget och plötsligt befinner sig 50 år bakåt i tiden. Jag har bloggat om den här.
3. Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf. Jag älska Selma och det här en av hennes bästa. Avnjuts bäst i sällskap av sina två trilogikamrater Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.

Bokrecension: Guldsmedens hemlighet av Elia Barceló

Det är något visst med böcker som börjar på ett tåg. Ett finfint exempel är Idioten av Fjodor Dostojevskij där handlingen inleds på på tåget mellan Warszawa och S:t Peterburg en dimmig novembermorgon. Stämningen etableras direkt. Jag gillar det.

Den lilla utsökta boken Guldsmedens hemlighet av spanjorskan Elia Barceló börjar på just ett tåg. Bokens huvudperson sitter på ett tåg som passerar hans barndomsby (som egentligen inte är målet för hans resa) och han beslutar sig för att stiga av för att försöka söka upp sin undgomskärlek, den tjugo år äldre Celia. Han förväntar sig att byn ska ha förändrats markant under hans tjugofemåriga frånvaro, men märker till sin förvåning att så inte är fallet. Snarare tvärtom. Det visar sig att han har hamnat i sin barndomby två år före sin egen födelse. Han springer på både sin far och mor som unga och lyckas söka upp Celia och de inleder även denna gång en romans. Om han under deras romans på 70-talet var tjugo år yngre än henne är han nu på 50-talet trettio år äldre. Det utvecklar sig så att deras kärlekshistoria på 50-talet får stora konsekvenser, ja rentav blir en förutsättning, för deras dito på 70-talet och tvärtom.

Boken är i första rummet en vacker kärlekshistoria. En historia som vill vittna om kärlekens omöjlighet. De två älskande som står i fokus är aldrig i fas med varandra och det blir smärtsamt tydligt ju längre man kommer i boken. Huvudpersonens föräldrar får heller inte behålla sin kärlek i oförvanskat skick.

Ett annat tema i boken är tiden. Huvudpersonen lever mycket i det förflutna i det att han aldrig verkar ha kommit över sin ungdomskärlek Celia och när han ges möjlighet att leva i det förflutna i bokstavlig mening får detta konsekvenser han inte hade kunnat drömma om. Det märkliga är bara hur snabbt han verkar foga sig i sitt öde när han märker att han har kastats femtio år tillbaka i tiden. Fast å andra sidan, hade Barceló ägnat sidutrymme åt att reda ut det rimliga i den tidsresa som beskrivs, så hade det nog blivit lite SF över det hela. Och vid den genren tycker jag inte att boken snuddar, även om det är nära i vissa avseenden.

Jag ska inte avslöja för mycket för den som vill läsa boken, och det tycker jag att du ska göra. Den är vacker och annorlunda. Och den är bara knappt hundra sidor lång, så den kan med fördel läsas i ett sträck. Den får en fyra i betyg. Jag hoppas att Albert Bonniers förlag tar sig samman och översätter fler böcker av Barceló (det här är den enda som finns översatt vad jag vet).