torsdag 30 juni 2011

Om att få sina fördomar bekräftade

När man jobbar i bokhandel är det viktigt att försöka pejla in vad en kund kan tänkas gilla utan att falla ner i fördomsträsket. Slutledningar av typen "han har svart urtvättad t-shirt, svarta urtvättade jeans och dålig hy, alltså gillar han fantasy", "hon har läppglans och en präktig pancake, här är det chickitt som gäller" eller "äldre man med skägg, han vill ha en bok om andra världskriget" göre sig icke besvär. Sorgligt ofta får man dock sina fördomar bekräftade. Nio av tio som köper Svensk maffia fortsättningen eller Jans Lapidus senaste Livet Deluxe är män och den tionde kunden är ofta en kvinna som köper boken i present till en man.

I ett fall kan jag dock inte annat än förundras. En slående hög andel av de som köper riksslemmet Bingo Rimérs En flickfotografs bekännelser är unga kvinnor. Hur kan detta komma sig? Kanske är jag moralkonservativ eller trångsynt, men jag fattar inte riktigt hur någon kvinna med självaktning kan vilja läsa en bok av mannen som har gett objektifieringen av kvinnokropen ett svenskt ansikte. (Jag måste emellertid erkänna att jag inte läst Rimérs bok och därför egentligen inte kan uttala mig om dess innehåll, det här inlägget bygger endast på mina fördomar om Rimér.)

onsdag 29 juni 2011

Om Nawal El Saadawi och religiöst förtryck

Jag har precis läst klart Den stulna romanen av Nawal El Saadawi och jag känner framförallt en sak: ilska. Varför är folk så jävla dumma i huvudet? Det finns få saker som kan göra mig så arg som religiös fundamentalism eller för den delen bara religiös inskränkthet.

I El Saadawis roman får vi följa ett antal människor i det moderna Egypten. Huvudpersonen är en medelålders kvinna som är gift med ett praktarsel till snubbe och som i hemlighet försöker skriva en roman. Faktum är att i princip alla män i boken (utom två som jag kan komma på rak arm) är praktarslen. De ligger med alla de kan komma åt (kvinnor, flickor och pojkar) och har sedan mage att predika en hög moral och tvinga sina fruar att vara dem evigt trogna.

Bokens kontext är ett Egypten där religionen går i första rummet, före allt annat, och där mannens rättigheter vida överskrider kvinnans. El Saadawi är ju en engagerad frihetskämpe och en av förgrundsgestalterna inom den arabisk/muslimska kvinnorörelsen och hennes ilska och frustration går som en glödande tråd genom texten. Om det är en realistisk bild av Egypten hon tecknar kan jag inte annat än bli mörkrädd.

Att motivera ett förtryck med en trosförestälning är ju ett närmast klassiskst grepp, det har ju gjorts i alla tider. Och här är ju knappast Islam den största boven. Kyrkan ägnar sig fortfarande åt detta i stor utsträckning och har så gjort i två tusen år. Se bara t.ex. hur den katolska kyrkan envist motverkar spridningen av kondomer i de delar av världen där HIV sprider sig som en löpeld.

Religioner har sin poäng och jag respekterar alla som tror på något större än de själva. Men att tro på att allt som står i en gammal bok är sant och pådyvla andra människordetta, det har jag inte mycket till övers för.


tisdag 21 juni 2011

Erlend Loe är dialogens okrönte konung

Jag vet exakt vad det är jag älskar med Erlend Loe: hans dialoger. De är helt underbara. Det är framförallt de som gör Naiv Super till hans, i mitt tycke, bästa bok och Stilla dagar i Mixing Part till en av hans bättre.

Bror och Nina Telemann hyr, tillsammans med sina barn, en stuga i Garmisch-Partenkirchen (eller Mixing Part Church som det blir om man kör det genom Google Translate), men semestern blir inte så lugn och skön som de hade tänkt sig, det blir rena stålbadet för deras relation.

Det som gör boken till en av Loes absolut bästa är på intet sätt storyn, nej det är som sagt dialogen. Jag tror inte att jag kan återge ett stycke som gör boken rättvisa, jag kan bara säga att om du gillade Naiv Super och Expedition L så är jag övertygad om att du kommer att älska Stilla dagar i Mixing Part. Jag garvade så tärarna rann.

fredag 17 juni 2011

Så trist, så trist...

Ojojoj. Ikväll ska vi träffas med den bokcirkel jag är med i. Och boken vi har läst var apseg. Jag bävar lite inför kvällens diskussioner. Vanligtvis tycker jag att det är kul att få diskutera en bok jag verkligen ogillat, det är skönt att spy galla över sidorna och såga ner boken vid fotnoterna. Men i det här fallet var boken så trist att jag inte ens har några argument för mitt case, den har helt enkelt lämnat mig totalt oberörd.

För att ytterligare spä på min olust har en av bokcirkelmedlemarn bjudit dit sin farsa som enligt uppgift ska vara något av en expert på författaren i fråga och håller kvällens bok som en av de främsta som någonsin skrivits.

Troligen kommer det sluta med att jag ägnar min kväll åt att sitta och muttra för mig själv över en drink. Eller ska jag kanske låtsas om att jag inte har hunnit läsa...

Ja just det, boken ifråga är Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

tisdag 14 juni 2011

Den långrandiga historien

En bunt alkoholiserade och excentriska kaniner pluggar grekiska på ett amerikanskt hitte-på-universitet. En dag beslutar sig kaninerna för att testa det här med dionysiska rus och det går åt helvete. Käpprätt till och med. Ungefär så skulle nog Henrik Lange beskriva handlingen i Donna Tartts Den hemliga historien. Boken har ju, sedan den kom ut 1992, hunnit bli lite av en klassiker, men jag kan inte säga att förstår rikigt varför.

I vintras när Amanda Hellberg släppte sin skräckkalkon Döden på en blek häst läste jag ett flertal rercensioner där denna bok jämfördes med Den hemliga historien. En jämförelse det vore en misstag att kalla haltande; den sitter inte ens i rullstol, snarare ligger den i koma. Det enda dessa två böcker har gemensamt är att de båda två utspelar sig på anglosaxiska universitet. Med samma logik skulle man kunna hävda att serietidningen Bamse och Vilhelm Mobergs Raskens är lika bara för att de båda utspelar sig i den svenska glesbygden.

Denna missvisande jämförelse gjorde att jag genom hela Tartts bok väntade på att något oväntat med anstrykning av övernaturlighet skulle inträffa. Men icke. Boken är en skildring av ett kompisgängs sociala och psykologiska kollaps. Inga spöken eller annat jox så långt ögat kan nå. Nu är jag visserligen inte ett fan av övernaturlighet av den art och i den utsträckning som finns i Hellbergs bok, men någon form av oväntat twist hade jag ändå hoppats på.

Vän av ordning kanske vill påpeka att det knappast är relevant att anföra andra recensenters missvinsade jämförelser som kritik mot Donna Tartt. Det är ju inte hennes fel att de s.k. aka-porr-vurmarna* missar poängen med Den hemliga historien. Vän av ordning har ju förstås rätt. Problemet ligger snarare i att jag har varit fjättrad i mina egna förväntningar och därför inte kunnat ta boken för vad den är.

Bokens problem är att den är för lång. Lite styvt 700 sidor för att återberätta den story jag ovan sammanfattade på lite drygt två rader. Okej, jag kan medge att Tartts version bidrar med en aning mer spänning, komplexitet coh stämning, men jag anser ändå att hon kunde ha kortat ner boken med kanske 200 sidor.

För att sammanfatta: Den hemliga historien var bra och läsvärd, men lite väl lång samt unsett överskattad.



* aka-porr är den sub-sub-sub-gren av litteraturen där man frossar i akademiska referenser och miljöer.

onsdag 8 juni 2011

Novellixer

Det nystartade förlaget Novellix riktar in sig på att ge ut korta, nyskrivna, svenska noveller i små fina volymer. Man kan säga att det är en form av ultrapocket - billigare, mindre och kortare. Jag gillar idén. Böckerna har ett enhetligt utseende och är numrerade. Planerad utgivningstakt är fyra gånger per år med fyra volymer varje gång. Återstår att se om det blir någon försäljningssuccé. Jag har iaf gått och köpt de fyra första böckerna.

tisdag 7 juni 2011

Katter eller vandrande löv?

När jag surfar runt på bokbloggar kan jag inte annat än undra: vad är grejen med katter och te? Mina högst ovetenskapliga och säkerligen tendensiösa studier ha visat att en bokbloggs popularitet verkar står i direkt proportion till andelen katt- eller terelaterade inlägg på densamma. Vadan detta? Finns det ett djupare samband mellan litteratur och dessa pälsdjur och heta drycker? Jag inbillar mig att de flesta av bokbloggarna hyser aktning för litteratur och är rädda om sin böcker och ändå låter de dessa hanteras av varelser som
  1. har vassa klor
  2. har dåligt omdöme
  3. inte kan känna igen en hexameter om man så trycker upp den i nosen på dem
  4. slickar sig själva i skrevet
Vore det inte mer logiskt om bloggarnas intresse djur- resepktive dryckesintresse riktades mot vandrande löv och äggtoddy? Den senare värmer såsom te, men har också andra stärkande effekter. De förra är pålitligare än katter och kan också användas som bokmärken (om man rycker bort ett ben eller två).

Bli inte förvånad om undertecknad bloggare startar en katt- och teblogg vilken dag som helst. Allt för att få sola sig i glansen av huntratals dagliga läsare.

torsdag 2 juni 2011

Potterpaus

Jag skrev för en tid sedan att jag kastat mig in J. K. Rowlings författarskap. Och detta med hull och hår. Under en månads tid har jag läst och lyssnat på de fem första böckerna samt kollat på de fyra första filmerna. Visserligen har jag lästa annat mellan och samtidigt, men snart börjar det rinna polyjuice potion eller pumkin juice ur öronen på mig. Eftersom jag både har läst och lyssnat på böckerna har ofta min skalle varit fyld av Potter när jag somnat på kvällarna och många nätter har jag drömt om Hogwarts. För att inte jag ska bli galen och börja muttra besvärjelser eller föröka flyga till jobbet på dammsugaren är det nog bäst att jag tar en liten paus. Bok sex och sju får helt enkelt anstå ett tag.

onsdag 1 juni 2011

Amos Oz är mannen i mitt hjärta

Det finns två författare som utövar en märklig dragningskraft på mig. Jag blir fullkomligt trollbunden vare sig jag läser det de har skrivit eller lyssnar på dem när de talar. Allt de säger är smart och genomtänkt, allt de skriver smärtsamt vackert. Jag talar (eller okej, skriver) om Jonathan Safran Foer och Amos Oz.

Förra veckan läste jag Amos Oz senaste bok Lantliga scener och var på Internationell författarscen på Stockholms kulturhus för att höra honom snacka.

Lantliga scener är en hybrid mellan roman och novellsamling, på ungefär samma vis som Tom Rachmans De imperfekta. Alla kaptilen (utom ett) utspelar sig i en liten israleisk by och de binds samman genom att flera av karaktärerna återkommer i flera kapitel. Rent tematiskt är bokens röda tråd ett sökande efter något ibland ogripbart och diffust. Många av människorna drivs av en längtan efter något, som de i flera fall inte rikigt vet vad det är. Detta i kombinationen med Oz patenterade vemod gör Lantliga sener till en typisk Ozbok.

I vanlig ordning när det gäller den gode Amos är jag trollbunden efter bara några ord, jag vet inte vad det är med karln's (och måste jag väl tillägga, översättaren Rose-Marie Nielsens) språk, det är på samma gång krispigt, klart och enkelt som fyllt av melankoli och skönhet. Det har på något vis både en saklig pregnans och enkelhet samt en poetisk musikalitet som gör texten helt oemotståndlig.

Lantliga scener är en utmärkt bok, det blir en femma. Har du inte läst Amos Oz tidigare kan du med fördel börja med denna lilla pärla, men förr eller senare bör du läsa hans mästerverk En berättelse om kärlek och mörker.