Ilustrado av Miguel Syjuco

På omslagsflikarna jämförs Miguel Syjuco med Jonathan Safran Foer och Junot Diaz och jag måste säga att det finns vissa likheter framför allt i sättet att berätta. Ilustrado är i alla händelser en riktigt bra bok.

Bokens huvudperson, Miguel Syjuco (författaren använder sig alltså det gamla postmodernistiska greppet att låta huvudpersonen bära samma namn som författaren själv och därmed ge sken av att boken har självbiografiska element), bestämmer sig för att försöka ta reda på varför hans läromästare Crispin Salvador plötsligt dog och var hans eventuella sista (outgivna) bok finns. Detta sökande leder honom hem till Filippinerna (han bor i New York). Vi får följa med på en resa både i Miguels, Crispins och hela Filippinernas historia. Detta görs bl.a. genom att berättelsen om Miguel interfolieras med utdrag ur Crispin Salvadors böcker, av vilka ett flertal behandlar Filippinernas historia.

Jag gillar verkligen det sätt på vilket Syjuco leker med romanformen. Han blandar in utdrag ur andra (visserligen fiktiva) böcker, han ger med olika grepp boken sken av att vara självbiografisk och min favvopassage är den när han placerar sin förment verklighetsbaserade huvudperson i samma kontext som ett antal fiktiva författare.

Om du gillar författare som Paul Auster, Junot Diaz, Jonathan Safran Foer och Roberto Bolaño är jag ganska säker på att du kommer gilla Ilustrado. Det gjorde iaf jag.

Slutligen vill jag bara säga något litet om slutet, så nu varnar jag för spoilers. Om du inte vill veta något om slutet ska du inte läsa längre.

Jag älskar slut i böcker och filmer när hela handlingen vänds upp och ner och man lämnas fylld av frågor och fascination. I filmens värld är kanske De misstänkta det bästa exemplet. Och i viss mån Shutter island. På de sista sidorna i Ilustrado vänds allting upp och ner. Ingenting är som man har trott boken i genom. Nej, tvärtom!

Bokrecension: Babian av Naja Marie Aidt

Babian är inget lyckopiller direkt. Ibland är boken lite åt det glada hållet, men alltid med en underton av något annat. Aidt har skrivit en samling noveller med det gemensamt att de handlar om relationer på olika sätt. I en novell få vi följa en fyrbarnsfamlij på väg till sitt sommarställe, i en mamma och hennes lille son som hon behandlar allt annat än bra, i en annan ett par på smekmånad där det känns som att allt ska brista när som helst.

Jag attraheras egentligen inte av den här typen av diskbänksrealism. Språket är visserligen vackert och flera av berättelserna är riktigt bra. Men jag är inte såld. Det blir en trea.

Jag är kluven inför novellformatet. Ibland när jag läser novellsamlingar tycker jag att jag precis hinner komma in i en novell, med dess personer, miljöer och stämningar, när novellen är slut. Och då ska man plötsligt sätta sig in i en delvis ny värld, en ny novell. Ibland kan det t.o.m. leda till att jag blandar ihop de olika berättelserna.

Å andra sidan har kortare berättelser den fördelen att jag lyckas hålla upp koncentrationen bättre. Ibland när jag läser romaner börjar fokuset att falna efter några kapitel för att sedan pendla fram och tillbaka under läsningen av boken. När jag läser noveller tvingas jag återupprätta min koncentration varje gång jag börjar på en ny novell.

Jag ska nog läsa fler novellsamlingar. Det finns ett antal böcker jag har velat läsa men sedan låtit bli, eftersom de varit just novellsamlingar. Ett sådant exempel är Fine Just the Way it is av Annie Proulx, ett annat Brown av Junot Díaz. Just nu håller jag för övrigt på med en annan bok med noveller: Last Evenings on Earth av chilenaren Roberto Bolaño och jag gillar den verkligen. Men mer om den senare.